Tolfte söndagen efter trefaldighet, Lukas 13:10-17

I inkvisitionens Spanien levde judarna ett hårt liv. De som inte flytt hade tvingats att konvertera och måste till det yttre vara exemplariska kristna. Om de ville utöva sin egen religion måste de göra det i smyg och i största hemlighet. Minsta indiskretion kunde leda till döden. Det är klart att deras religion blev begränsad och stympad i sina uttryck. Men det är ett vittnesbörd om dess djup och människoandens styrka att människor fortsatte att riskera sina liv generation efter generation.

På ett liknande sätt är det med oss homosexuella. Våra förfäder och förmödrar riskerade i generation efter generation sina liv och sitt anseende, men deras sexualitet fann ändå sina uttryck. Därför är det så upplyftande att höra hur Jesus säger åt kvinnan som liksom så många av oss gått och hukat i hela sitt liv, att sträcka på sig. Det är först när vi får möjlighet att komma ut som vi kan räta på ryggen och visa vilka vi egentligen är.

Och till de mörkmän och fariséer som protesterar, då som nu, säger Jesus att en dotter av Abraham förtjänar att behandlas bättre än ett djur, förtjänar att få leva i frihet, en frihet som till och med är viktigare än sabbaten. Tack vare vårt dop är vi alla döttrar och söner av Abraham. Och om Gud är med oss, vem kan då vara emot oss?

Tionde söndagen efter trefaldighet, Andra Mosebok 19, 3-8,

På Moses tid måste en präst ha en penis. Prästen måste alltså vara en man, och han fick inte heller vara handikappad på något annat sätt eller lida av någon synlig hudsjukdom. Det var den tidens uppfattning om helighet. Bara det som var fullkomligt, både när det gällde människor och offergåvor var värdigt att få komma nära Gud.

Idag har vi en annan uppfattning. Vi har präster både med och utan penis, med och utan funktionshinder, och Guds folk innefattar oss alla, med eller utan penis, oavsett kön, sexualitet och funktionshinder. För fullkomligheten sitter inte i kroppen och absolut inte i penisen. Det visste profeten Jesaja när han välkomnade de främmande och omanliga eunuckerna ända fram till Guds altare.

Faktum är att vi är alla präster, alla vi som är döpta, och vi har alla samma värde inför Gud, samma uppdrag och samma välsignelse, även om Mose aldrig riktigt förstod det under de där dagarna på berget.

2007-08-12

Elfte söndagen efter trefaldighet, Romarbrevet 7:14-25

Vi vill så gärna tro att vi är herrar över oss själva. Att vi är förnuftiga, vuxna människor som gör det vi själva vill. Men samtidigt är vi rov för känslor som vi inte begriper. Det kan räcka med ett förfluget ord från en vän eller kollega för att förpassa oss tillbaka till barndomen, att vi blir sårade eller arga på ett sätt som står utom all proportion, även om vi försöker att inte visa något.

Ingenstans är detta så tydligt som när det gäller sex. I detta sönderinformerade samhälle har antalet nysmittade med HIV mot allt förnuft börjat öka igen, och vår omedelbara reaktion är att fnysa åt de där andra, som är så vansinnigt naiva eller rent av självdestruktiva att de har oskyddat sex, och vi tycker ofta (även om vi har vett att inte säga det rent ut) att de får skylla sig själva.

Men så enkelt är det inte. Mänskligheten sönderfaller inte i vi kloka och de dåraktiga. Det bor en mångfald krafter inom varje människa, som bara är nödtorftigt tyglade. Även den mest välinformerade och förnuftiga människa kan ett ögonblick eller en kväll falla rov för känslor och drifter som han (eller hon) inte visste att han hade. Jag talar inte om kåthet, utan kanske om känslan att inte orka bry sig, om behovet att få vara oansvarig för en stund eller kanske bara den plötsliga känslan att ingenting spelar någon roll.

Alla de där pinsamma och barnsliga känslorna finns inom oss alla, och vi behöver stötta varandra i de där stunderna och mellan dem, så att de inte tar överhanden. Och för att hjälpa oss att hitta tillbaka när de gör det.

Nionde söndagen efter trefaldighet, Lukas 12:42-48

Vi måste komma ihåg att kyrkan inte tillhör oss. Kyrkan, och allt vad den står för och innehåller, orden och sakramenten, traditionen och bönen, allt det där tillhör egentligen Gud. Och Gud har instiftat kyrkan för att människor ska kunna möta Gud där, på olika sätt.

Men det är lätt att falla för frestelsen att tänka att det dröjer innan Gud kommer tillbaka, och så börjar man breda ut sig, stänga ute dem som man inte gillar, istället bjuda in sina kompisar och ha föräldrafri fest där man äter gott och dricker sig full.

Men en dag kommer Gud hem och ser röran som vi ställt till med, allt som gått sönder och allt som slösats bort. Och värre, bakom Gud så ser vi de ledsna ögonen på dem som vi stängt ute.

Homosexuella har många gånger varit de personerna som stått utanför, ibland med näsorna tryckta mot rutan, ibland ilsket förklarande att vi inte alls vill vara med på den där löjliga festen. Men idag, när vi plötsligt fått en inbjudan, då gäller det att förvalta den, och se till att dörren förbli öppen och inte stängs igen bakom oss.