Söndagen efter jul, Galaterbrevet 4:4-7

När George Michael hade blivit tagen av polisen för att ha försökt ha sex i en pissoar gjorde han en musikvideo som slutade med orden ”God loves all of us. All.” I dagens text får vi det svart på vitt. Det är inte så att Kristus föddes och dog bara till förmån för somliga, utan alla vi som är människor har fått del av frälsningen. Var och hur vi föredrar att ha sex har ingenting med saken att göra, och det har för den delen ingenting annat heller.

God loves all of us. All.

Fjärde söndagen i advent, Lukas 1:46-55,

Jag tycker om att föreställa mig Maria som lesbisk. Och varför inte, när allt kommer omkring. För nästan det enda vi tror oss veta om Maria är att hon aldrig hade någon man, inte i fysisk mening i alla fall. Kanske var det något självvalt. Kanske var hon asexuell, transsexuell eller bara lesbisk. Eller kanske hade hon något särskilt skäl.

I alla fall blir det så starkt när ängeln kommer till just henne, inte till någon drottning eller heterosexuell diva, utan till en helt osminkad liten tonårsflata, och just hon får sjunga sin lovsång: ”Han störtar härskare från deras troner, och han upphöjer de ringa.”

Det finns många asexuella, transsexuella eller bara lesbiska som väntar på sin upphöjelse. Tills den kommer får vi sjunga med Maria.

Tredje söndagen i advent, Matteus 11:2-11

”Är du den som skall komma, eller skall vi vänta på en hetero?” Ja, nästan så frågar Johannes Döparen från sitt fängelse. För ordet som vi översätter ”annan” är det grekiska heteros. Johannes undrar om Jesus verkligen är rätt sorts frälsare. För han beter sig ju inte som någon riktig karl direkt, inte som Johannes själv, läderkillen från öknen som levde på gräshoppor. I Johannes ögon var Jesus allt en riktig fjolla, och liksom många läderbögar hade Johannes svårt för fjollor.

Men vi måste nog, liksom Johannes, förlika oss med att Gud inte alltid verkar riktigt som vi tänkt oss. Och vi behöver lära oss att inte förakta varandra utan acceptera varandra sådana som vi är och känna igen Guds hand när den verkar genom oss, istället för att vänta på en hetero.

Andra söndagen i advent, Romarbrevet 15:4-7,

Gud älskar oss precis som vi är. Vi behöver inte göra om oss för att bli accepterade av Gud. Och jag tror aldrig att vi kan komma överens om exakt hur Gud ska äras på bästa sätt och hur man ska leva för att vara Gud till behag. Men det behövs inte heller, för egentligen tror jag att Gud bara sätter en enda gräns för vilket sätt att leva som är acceptabelt, och det är att Gud älskar alla andra också.
Därför måste vi leva efter den gyllene regeln och inte göra något mot andra som vi inte vill att de ska göra mot oss. Det räcker långt nog. Allt annat är oviktigt i jämförelse.

Godta därför varandra. Även när det tar emot.

Första söndagen i advent, Romarbrevet 13:11-14,

Idag börjar ett nytt kyrkoår, och det är en påminnelse om att varje dag innebär en ny möjlighet. Natten går mot sitt slut och dagen är nära, säger Paulus. Låt oss hoppas att detta kyrkoår blir en början till ett vänligare och mer tolerant samhälle.

Men samhället är vi, så det är upp till oss om detta ska kunna förverkligas. Låt oss därför leva värdigt, inte med festande och drickande, inte med otukt och orgier, inte med strider och avund. Hittills har kyrkan mest ägnat sig åt att bekämpa de två första, men det är minst lika viktigt att stävja strider och avund, som jag tror är ett betydligt större problem än det lilla fåtal som ägnar sig åt festande och orgier.

Så kanske vi kan ta som nyårslöfte att ta ansvar för vår konsumtion, att ta ansvar för vår sexualitet och att åtminstone försöka att inte döma varandra.

Domsöndagen, Hesekiel 47:6-12

Hesekiels vision är hans sista ord till oss. Han berättar om en flod som en gång ska gå ut ifrån Jerusalem, ifrån Golgata, och som ska strömma ner i Jordandalen och ända ut i havet. Och där den floden rinner fram, där ska det salta vattnet bli friskt. Där ska det vimla av liv i vattnet, fisk ska finnas där i överflöd och av alla de slag. Och längs stränderna ska alla slags fruktträd växa, och deras frukt ska ge föda och deras blad läkedom.

En dag ska den floden också rinna fram i kyrkan. En dag ska Guds överflödande nåd svämma över och göra allt som varit salt och förbittrat levande igen. Då ska det vimla av alla slags människor i kyrkbänkarna, då ska människor av alla raser, kön och sexualiteter trängas med varandra, och alla ska välkomna varandra. Då ska man inte behöva se ut på ett visst sätt, prata på ett visst sätt eller bete sig på ett visst sätt, utan alla ska vara välkomna, respektera varandra och vara varandra till nytta och glädje.

Å, vad jag längtar efter den dagen.

Söndagen före domsöndagen, Filipperbrevet 3:20-24,

Alldeles innan dagens text börjar ondgör sig Paulus över många som är fiender till Kristi kors. ”Deras gud är buken”, säger han, ”och sin ära får de genom könet.” Naturligtvis syftar han på omskärelsen, men hans kritik gäller inte judendomens om sådan. Nej, vad Paulus vänder sig emot är de människor som tror sig förmer än andra för att de har rätt kön och rätt sexualitet dessa som bara tänker på det jordiska.

För det finns ju många människor som lever i ett biologiskt kön som inte är deras, andra som har ett kön som inte passar in i de snäva normerna, och ytterligare andra som lever sitt kön på ett sätt som spränger gränser. Och alla har de fått lida för det. Många har utsatts för maktfullkomliga läkare och psykologer, för en fördomsfull omgivning och en konservativ teologi, som stöper alla människor i samma mall och som Prokrustes, han med sängen, inte drar sig för att använda våld för att forma människor efter normen istället för tvärtom.

Men det är inte Guds vilja. Nej, för vårt hemland är himlen, och därifrån väntar vi Kristus, som ska förvandla våra kroppar som de är så att de blir lika hans kropp, inte så att de blir några perfekta kroppar utan kroppar som fullkomligt uttrycker vilka vi är och som inte anpassar sig till någon norm annat än den som Gud har lagt in i oss.

Tjugofemte söndagen efter trefaldighet, Matteus 24:3-14

”Man måste förhärda sig utan att någonsin förlora sin ömhet”, sa Che Guevara. Det ska komma från rätt käft, som min bror skulle ha sagt, men det är likväl sant.

Vi lever i hårda tider. Kvinnornas inträde på arbetsmarknaden i och med andra världskriget har aldrig kunnat omintetgöras, och likaså har feminismens och gay-rörelsens landvinningar gjort att sexism och heterosexism inte längre är acceptabelt och att olika sätt att leva blivit accepterade och synliga.

Men framgångarna har också lockat fram reaktionära krafter, som kan märkas i äktenskapsdebatten och i Sverigedemokraternas framgångar. Men det är just i dessa tider som det är viktigt att inte låta sin kärlek kallna. De som uppträder i Kristi namn och säger att de är Messias, och som bedrar många, de ska inte få sista ordet.

Låt er inte skrämmas av stridslarm och krigsrykten utan bjud hatmånglarna spetsen, för det är i tider som dessa som vi kan nå stora framsteg – eller förlora den terräng som vi vunnit.

Alla helgons dag, Lukas 6:20-26

HBT-gemenskapen har drabbats fruktansvärt av HIV och AIDS, det går inte att bortse från. Det finns många att minnas denna dag, många som vi saknar och som vi förlorade alldeles för tidigt. Men vi är också överrepresenterade i fråga om missbruk och självmord. Döden och förödelsen gästar oss ofta och i olika gestalter. Så är det att vara en utsatt minoritet.

Då är det en tröst att höra Jesus saligprisningar, och jag tror att det är viktigt att komma ihåg att saliga här inte är det samma som lyckliga. Inte är vi lyckliga när vi blir hatade och smädade, när vi är hungriga och gråter. Det är inte det Jesus säger. Med saliga menar han respekterade, eller ännu starkare, hjältar. De som är fattiga och hungriga, som gråter över det som gått förlorat och längtar efter det som ska komma, de är hjältar för Jesus.

Så låt oss gråta nu, för en dag ska vi få skratta.

Tjugotredje söndagen efter trefaldighet, Första Thessalonikerbrevet 5:13-15

Att tillhöra en förtryckt minoritet betyder att man måste hålla en högre standard än andra i alla lägen, därför att man vet att alla mänskliga brister kan och kommer att hållas emot en. Så var det också för den tidiga kristna församlingen. Den skakades av både interna konflikter och förakt och misstänksamhet utifrån, inte minst från synagogorna.

Så jag tror att Paulus råd är kloka, att tala de oordentliga till rätta, uppmuntra de modfällda, ge stöd till de svaga och ha tålamod med alla, är goda råd. Och för en svag och maktlös grupp är det en god strategi att se till att ingen lönar ont med ont utan alltid sträva efter att göra gott, mot varandra och mot alla andra.

För det är genom att bygga upp varandra som vi blir starkare, inte genom konflikter. Vi behöver inte vara lika eller ens ense, men vi behöver tänka på att uppmuntra de modfällda, ge stöd till de svaga och se till att ingen lönar ont med ont.

Tjugoandra söndagen efter trefaldighet, Johannes 12:35-43

Donec eris felix multos numerabis amicos; tempora si fuerint nubila, solus eris.

”Så länge det går bra för dig så har du många vänner men när tiderna blir hårda står du ensam.” Så skrev Ovidius en gång, han som drabbades av Augustus moraliska upprustningskampanj och fick leva resten av sitt liv i exil.

Idag har vi HBT-personer rättigheter och är någorlunda accepterade, men vi kan lära av historien att när tiderna hårdnar, då hårdnar också tonläget. Så låt oss vandra medan vi har ljuset och inte slå oss till ro och tro att vi har vunnit vår rätt att existera, vandra medan vi har ljuset så att inte mörkret övervinner oss.

Tacksägelsedagen, Lukas 19:37-40

Fariséer tycker inte om Pride-parader. De tycker inte om människor som är högljudda, som är opassande klädda och som inte beter sig som andra. De värnar om anständigheten, om status quo. De tycker att människor kunde prisa Gud som alla andra och undrar varför somliga alltid måste utmärka sig.

Men Jesus säger till dem: ”Jag säger er att om de tiger kommer stenarna att ropa.” När evangeliet en gång har uppenbarats kan inget stoppa det. Den som en gång förstått sitt eget värde och sin rätt att vara sig själv kan aldrig glömma det. Det ska inte vi heller.

Den helige Mikaels dag, Johannes 1:47-51

Jesus hade en fantastisk gaydar. Han hade en förmåga att se varje människa precis som den han eller hon var och behandla dem därefter. När han mötte Natanael var det första gången som någon såg och erkände honom. Det var första gången han kunde vara sig själv fullt ut utan att behöva censurera sig själv, utan att behöva masker, utan att försöka ”passera” som straight.

Tänk om det kunde få vara så för oss när vi möter Jesus.

Nittonde söndagen efter trefaldighet, Josua 2:1-15

Skökan Rachav, så fick hon heta, som om det var det enda som var intressant med henne. Men hon rådde över sitt eget hus och räddade inte bara sig själv utan hela sin familj genom att gömma de israelitiska männen. Förmodligen var hon inte någon prostituerad som vi förstår det utan bara en ensamstående kvinna som inte underordnade sig någon man. I hennes samtid var det tillräckligt för att få heta sköka.

Så man kan förstå att Rachav var less på sin stad och inte tvekade att förråda den när hon fick en möjlighet och såg något bättre. Hon hade hört om Guds stora under och var beredd att ansluta sig till Guds folk. Så blev det också och Matteus går så långt att han nämner henne som en av Jesu förmödrar.

Även vi är kallade att lämna den gamla syndiga världen, det som ibland kallas för patriarkatet, för att ansluta oss till Guds folk och försöka skapa en rättvis värld och ett rimligare sätt att leva tillsammans. För vad har den som varje dag kallas sköka – eller värre saker – att förlora?

Artonde söndagen efter trefaldighet, Apostlagärningarna 5:27-29

Petrus och de andra apostlarna var besvärliga människor. De ställde till oreda och drog till sig icke önskvärda människor, fattiga och orena, och de botade dem. Hade de gjort det i skymundan så hade det nog kunnat passera, men de envisades med att, liksom Jesus, göra det offentligt. De skämdes inte för evangeliet.

Då ingrep översteprästen och hans män, och det är ironiskt att de som blev mest provocerande av apostlarna var det judiska etablissemanget, inte romarna. På samma sätt har jag fått några ganska otrevliga kommentarer från assimilerade homosexuella, sådana som har funnit en nisch där de upplever sig accepterade i sin närmiljö och helst vill tona ner frågor om sexualitet.

Men vägen till acceptans har aldrig gått genom assimilation, oavsett vad saken gäller. Det går bara genom modig konfrontation, genom att vara sig själv och vara det offentligt, inte i skymundan. Rosa Parks och transpersonerna i Stonewall Inn var förvisso besvärliga människor. Det är vi också kallade att vara.

Sjuttonde söndagen efter trefaldighet, Lukas 10:19-31,

Berättelsen om den rike mannen och Lasaros är en isande påminnelse om att vi aldrig får slå oss till ro. Det är en påminnelse om att den som vi föraktar allra mest, den personen är också det egentliga provet på vår tro. Älskar vi vår nästa som oss själv? När vi behandlar människor som Lasaros, som fick dö i rännstenen, då visar vi tydligt att vi inte gör det. Och om vi inte gör det, då kan det kvitta om vi följer de andra buden.

Jag tror att många av oss HBT-personer har känt oss som Lasaros många gånger, som den som inte får komma in, utan ligger vid porten och bara önskar att vi fick äta resterna från de där riktiga kristnas bord. Och ibland får vi det, liksom på nåder. Men andra gånger är det vi som är den rike mannen. När vi försöker framställa oss som anständiga och tar avstånd från politiskt inkorrekta transpersoner, promiskuösa bisexuella, fjolliga bögar eller gapiga flator och menar att de ger homosexuella dåligt rykte, då rör vi oss på farliga vägar. För vi är inte anständiga, någon av oss. Under kläderna är vi alla fullständigt nakna. Och gudskelov för det.

Sextonde söndagen efter trefaldighet, Markus 5:35-43,

Det är många HBT-personer som är arga och besvikna på kyrkan, och jag är själv en av dem. Men när man rör sig i HBT-världen märker man fort att den rättmätiga vreden är uppblandad med okunskap, hat och ren skadeglädje. Tvärsäkra, onyanserade och hatfyllda yttranden haglar som missiler. Och även om vrede ibland kan vara en god kraft så är okunskap, hat och skadeglädje aldrig det.

Till alla dessa människor skulle jag vilja säga: ”Kyrkan är inte död, hon sover.” För jag kan ju se det som de som står utanför ofta inte ser. Jag kan se alla goda krafter som verkar i det tysta, och jag kan se att fälten vitnar och att tiden är mogen för en väckelse där kyrkan reser sig och står upp för alla människors värde, utan undantag. Det händer redan på många håll, men tyvärr fortfarande alltför mycket i det tysta.

Och till er som känner er skeptiska eller missmodiga, och jag är själv en av dem, vill jag bara säga: ”Var inte rädd, tro bara.”

Femtonde söndagen efter trefaldighet, Femte Mosebok 4:29-31

Herren, din Gud, är en barmhärtig Gud.

Det kan inte nog understrykas. För jag vet att det finns många gånger vi misströstar och tänker att Gud har övergivit oss, att Gud låter människor – och till och med i vissa fall sin egen kyrka – kränka och skada oss, utan att bry sig det minsta.

Men det är inte sant. Även om människor kränker oss, smädar oss och fördömer oss, så kommer Gud aldrig att glömma oss och det förbund Gud slutit med oss i dopet, samma förbund som Gud ingick med våra fäder och mödrar och bekräftade med ed.

Vad som än händer, vad du än har gjort och vad människor än säger om det, så får du aldrig tro annat än att Gud älskar dig och är trogen sitt förbund. Det förbundet kan aldrig upphävas.

Fjortonde söndagen efter trefaldighet, Första Korinthierbrevet 1:10-13

Den senaste tiden har det rasat en debatt på qx om rätten att vara både homosexuell och vanlig. Trots några enstaka kloka inlägg kom debatten snabbt att polariseras, som om det fanns en motsättning mellan att en del bögar tycker om att klippa gräsmattan och vara som folk är mest medan andra tycker om att klä upp sig i klänning och glamma. Hur flator ska vara verkade ingen bry sig om, men flator får ju inte mycket utrymme i media över huvud taget.

Jag förstår inte att människor inte kan se att det finns utrymme att vara på flera sätt, och att den enes sätt att vara inte behöver hota någon annan. Jag tror att vi behöver erinra oss om att en bög som klipper gräsmattan kan utgöra en god insats mot homofobin i vissa sammanhang, men att vi också behöver våra mest extrema genderbenders och andra gränsöverskridande för att utmana normerna. Det var inte de gräsklippande bögarna som stod emot polisen vid Stonewall; det var transorna. Men alla behövs och alla är värdefulla.

Om vi inte kan tillåta varandra att vara de vi är utan att känna oss hotade, hur i all världen ska vi då kunna kräva respekt från heterosamhället?

Trettonde söndagen efter trefaldighet, Romarbrevet 12:16-21,

Tänk om alla kristna hade tagit dagens text på lika stort allvar som till exempel Tredje Moseboks förbud för män att ligga med andra män. Tänk om hela kristenheten hade präglats av strävan efter att löna ont med gott och att inte ta rätten i egna händer. Tänk om alla kristna hade vinnlagt sig om att inte se sig själva som bättre än andra, utan att istället sträva efter att vara sin medmänniska till hjälp i alla lägen, utan våld och fördömande, oavsett om hon är vän eller fiende. Då hade vi inte haft några korståg, inga kättarbål och inga avrättningar av sodomiter. Då hade kyrkan kunnat framstå som ett lysande föredöme i kampen för ett mänskligare samhälle.

I många fall har det också varit så och är så än idag. Men alltför ofta har kyrkan och hela kristenheten låtit hatet nästla sig in och jäsa inom oss. Det är lätt att frestas att svara med samma mynt mot hatiska kristna och andra. Men låt oss inte besegras av det onda, utan besegra det onda med det goda.

Tolfte söndagen efter trefaldighet, Markus 2:23-28

Dagens text har ett hoppfullt budskap på mer än ett sätt. Det tydligaste är Jesus tydliga ställningstagande för att människors behov trumfar regler, och att det som är till näring för människor är viktigare än det som bara är för syns skull. Kärlek är viktigare än anständighet.


Men något som är mindre uppenbart men kanske än mer hoppfullt är att Jesus (eller evangelisten Markus) har fel här. Det var inte Evjatar som var överstepräst när David åt av skådebröden, utan hans far Achimelek, som vem som helst som äger en bibel själv kan konstatera. Det visar att ingen är ofelbar, inte ens Bibeln själv. Ingen kan tala om för oss vad som är rätt och fel, utan vi måste själva använda vårt omdöme. Det är en skrämmande tanke, men också en hisnande frihet, en frihet att plocka ax på sabbaten – under eget ansvar och med Jesus ledning.

Elfte söndagen efter trefaldighet, Jesaja 1:10-17

När man läser dagens gammaltestamentliga text kunde man lätt få för sig att Gud inte gillar Pride. Men när Jesaja kallar sina landsmän för sodomsfurstar och gomorrafolk, då har det inget med homosexualitet att göra. Vad han vill säga är att de förtrycker de fattiga och svaga. Det är därför Gud hatar deras högtider och nymånadsfester och skriker åt dem – ja, just skriker – att de har blod på händerna.

För mig råder det ingen tvekan om vilket slags Pride som Gud inte gillar. Det är den hetero-Pride (i betydelsen högmod) som firas året runt och världen över, den falskhet och fest som säger att det bara finns ett sätt att leva och som understryker detta med våld och illdåd. Kärleken mellan man och kvinna är något välsignat, men hatet mot alla som lever på ett annat sätt, det har – särskilt när det förkunnas i kyrkan – blivit till en börda för Gud, som Gud inte ens orkar bära.

Det kan inga brännofferbaggar i världen ändra på.

Tionde söndagen efter trefaldighet, Första korinterbrevet 12:4-11

Vi har så många olika gåvor. Vi är bögar och flator, fjollor och dragkings, feminister och transpersoner, kroppsbyggare och veganer (och några kroppsbyggande veganer), kandelaberbögar och anarkafeminister. Och hos var och en framträder Anden så att den blir till nytta.

Man kan fråga sig varför vi ska förena oss på grundval bara av våra sexuella preferenser eller vår könstillhörighet, men då missar man poängen. För vårt sätt att uttrycka vårt kön och vår sexualitet är bara början. Jag tror att vi som inte passar in i normerna har en unik möjlighet att uppleva det gudomliga. Präster och schamaner har i alla tider varit könsöverskridare, därför att Gud i bokstavlig mening är könsöverskridande. Låt oss ta vara på det, och komma ihåg att om vi föraktar varandra, då föraktar vi oss själva. För nådegåvorna är olika, men Anden är densamma.

Nionde söndagen efter trefaldighet, Lukas 16:1-13,

Som homo-, bi- eller allra särskilt transsexuell så är man alltid sårbar. Sårbar för smädelser, förtal och diskriminering. Så länge man är populär och allt går en väl kan man till och med inbilla sig att man är accepterad, men så fort ens popularitet börjar sjunka så kommer smädelserna, och ofta anklagelserna, ofta för allsköns otukt. Dessa anklagelser behöver varken vara sanna eller uttalade för att göra oss stor skada, precis som förvaltaren i berättelsen, som blev avskedad utan att någon frågade efter om han var skyldig eller ej.

Men förvaltaren var klok nog att knyta kontakter medan han kunde och skaffade sig vänner som kunde ta emot honom i sina hyddor när andra lämnade honom i sticket. Även vi behöver slå vakt om vår solidaritet. För om vi homon, bin och transpersoner inte ställer upp för varandra, vem ska då göra det?

Åttonde söndagen efter trefaldighet, Matteus 7:13-14

I romanen Zen och konsten att sköta en motorcykel far berättarjaget Amerika runt på sin motorcykel tillsammans med sin tolvårige son. Kanske inte så oväntat uppstår det en del konflikter mellan dem, men det är först i slutet av romanen som berättarjaget plötsligt inser att sonen, som sitter bakom honom, har fått ägna hela resan åt att stirra in i hans rygg. Det är inte konstigt att han blir vresig.

Den sortens obetänksamhet är häpnadsväckande vanlig bland dem som är privilegierade, de som vandrar den breda vägen och aldrig skulle komma på tanken att vända sig om och fråga efter hur de som sitter bakom har det.

Kristi förklaringsdag, Lukas 9:28-36

Första gången jag hörde ”I will survive” visste jag inte att det var en gayklassiker. Men jag visste omedelbart att det var en sång som talade till mig och jag fullständigt älskade den. Det gör jag fortfarande.

Men idag kan jag bättre förstå varför. Idag är jag en del av gay-samhället, en del av en gemenskap som påminner mig om att jag inte är ensam, om att många andra känner och upplever samma sak som jag. Och varje gång jag hör Gloria Gaynor sjunga ”I will survive” - då vet jag plötsligt vem jag är och att jag inte är ensam.

Sjätte söndagen efter trefaldighet, Första Kungaboken 19:19-21

När Elia kastar sin mantel över Elisha är det inte så lätt att förstå det erotiska i den gesten, men han gör faktiskt samma sak som Boas gör med Rut på tröskgolvet (vi skulle kanske säga höskullen). ”Bred ut din mantel över mig, du är min skyldeman”, ber hon, och när han gör det så händer det något på flera plan. Det är en erotisk förening och samtidigt något av en adoption.

Det är lite som att för första gången bli förälskad i någon av samma kön. Eller för en homosexuell att bli förälskad i någon av motsatt kön. Det är en erotisk förening, men också något av en adoption, en kallelse in i ett nytt sätt att leva. ”Du förstår väl vad jag har gjort med dig”, säger Elia till Elisha. Det är en erotisk förening, något av en adoption, och början på ett nytt liv, ett liv fyllt av ande.

Den helige Johannes döparens dag, Lukas 1:67-80,

En av de mest provocerande bilderna i Ecce Homo-utställningen har varit bilden som gestaltar Jesu dop. Tydligen är det besvärande att tänka sig Jesus naken, och jag har också fått höra att Johannes hand på Jesu höft befinner sig nedanför ”tafsgränsen”.

Men alla bilderna i Ecce Homo har ju en verklighetsbakgrund, och när jag fick veta att de två männen på bilden var ett par när den togs, då får gesten en helt annan innebörd. Det blir en gest av intimitet snarare än utmanande. Och det är en spännande och lite svindlande Jesusbild: en Jesus som vågar vara intima med oss, som vågar komma riktigt nära. För mellan älskande finns inga ”tafsgränser”.

Fjärde söndagen efter trefaldighet, Lukas 6:36-42

Det är uppfriskande att höra Jesus gå till storms mot hyckleriet, men jag tycker att han är väl sträng när han uppmanar hycklaren att ta bort bjälken ur sitt eget öga. För om man har en bjälke i ögat, hur ska man då kunna se den, för att inte tala om att uppbåda kraft till att ta bort den.


Det kräver hjälp av minst två andra att lyckas baxa bort bjälken utan att skada ögat, och hycklaren själv måste hjälpa till. Det är ett stort och samtidigt känsligt projekt.


Att komma tillrätta med homofobi och ren elakhet är inte gjort i en handvändning, men till dess kan vi åtminstone slappna av beträffande grandet vi eventuellt har i ögat. Det brukar gå att blinka bort.

Tredje söndagen efter trefaldighet, Första Petrusbrevet 5:5-11

Många kristna är som rytande lejon. De kan inte finna någon näring utan att sluka någon annan. Därför är det viktigt att vi som kristna HBTQ-personer är nyktra och vaksamma. För vi har gott om fiender som bara väntar på ett tillfälle att få kasta sig över oss.

Men det får inte hindra oss att hålla stånd mot dem, orubbliga i tron. Kom ihåg att ni får utstå detsamma som alla era bröder och systrar i världen. Och vi som lever i ett förhållandevis fördomsfritt och privilegierat samhälle, vi har ett särskilt ansvar, som kan sammanfattas i devisen: ”Marching for those who can’t”.

Andra söndagen efter Trefaldighet, Domarboken 6:7-16

Gideon tröskade sin säd i vinpressen. Det gjorde han inte för att han var tokig eller försökte spela tokig – som Odysseus gjorde när han försökte slippa åka till Troja. Nej, det var helt enkelt så att om Gideon hade tröskat sin säd på normalt sätt, utomhus, så hade midjaniterna sett röken av agnarna och kommit och plundrat honom på allt han hade. Så han var hänvisad till att tröska sin säd i vinpressen.

Det är många av oss som inte kan visa vår kärlek offentligt. Jag kan inte hålla min pojkvän i handen på stan utan att riskera obehagliga konsekvenser. Så just nu är vi hänvisade till att tröska i vinpressen och trösta oss med Guds löfte till Gideon: ”Jag skall vara med dig. Du kommer att slå midjaniterna som om de vore en enda man.”

Första söndagen efter trefaldighet, Första Mosebok 7:11-23,

”Säg ingenting till Noa, men en av hans zebror är homofil.”

Jag måste erkänna att detta är ett av mina favoritskämt. Men som alla bra skämt så finns det en underton av allvar. Idag vet vi så mycket mer om naturen än vad som visas på tillrättalagda naturprogram från Disney. Vi vet att naturen är full av olika sexualiteter, långt ifrån alla reproduktiva, och att det är snart sagt omöjligt att använda naturen som norm, för där förekommer både mord, våldtäkt, incest och kannibalism.

I det ljuset känns det som en bagatell om en av Noas zebror skulle vara homofil. För inte skulle zebrorna behöva dö ut för det. Homosexuella har bevisat med all önskvärd tydlighet att vi är alldeles utmärkta föräldrar.

Så jag vill inte läsa berättelsen om Noa som en berättelse om hur världen reduceras till heterosexuell tvåsamhet. Istället ser jag en berättelse som hyllar mångfalden, som förkunnar att alla djur och alla växter, stora som små, homo som hetero, har sin givna plats i arken. Det är inte för inte som berättelsen slutar med regnbågen.

Heliga trefaldighets dag, Apostlagärningarna 4:5-12

Precis som Jesus hade förutsagt så fick lärjungarna utstå samma bemötande som han själv. Petrus och Johannes hade ju botat en lam och för detta och för sin undervisning ställdes de till svars inför översteprästerna och de skriftlärde, som menade sig ha monopol på tillgången till Gud.


Men människors skrankor kan inte stänga inne den heliga anden, och nu uppfyllde den Petrus som gav dem svar på tal. Han vittnade om Jesus Kristus och om hur han bringar läkedom och hopp till alla, inte bara till dem som har prästerligt godkännande.


För Gud tillhör ingen, och ingen har rätt att utestänga oss från nåden. Så låt oss hoppas på att vi också den dag vi behöver det, ska få uppfyllas av helig ande, så att vi vågar trotsa vår tids överstepräster och skriftlärde.

Pingstdagen, Johannes 7:37-39,

Unna er att älska!

Det är Jesus budskap i dagens evangelium. Under lövhyddehögtiden, som firades till minne av uttåget ur Egypten, när Gud gav israeliterna vatten att dricka i öknen så att de fick leva och fortsätta sin vandring, gör Jesus en djärv omtolkning av symboliken. ”Den som tror på mig, ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten”.

När vi älskar varandra – när vi rör vid varandra med våra händer och våra kroppar eller bara med våra tankar och vår omsorg – då händer det något med oss. Då flyter det strömmar av levande vatten ur vårt inre, vatten som ger oss liv så att vi kan fortsätta vår vandring.

Låt oss unna oss det!

Pingstdagen, Apostlagärningarna 2:1-11

Vi kommer från olika håll och har olika erfarenheter i livet. Vi är bögar, lesbiska, bi, hetero, trans, queer, utvecklingstörda och normalstörda. Vi är funkisar och normisar. FtM och MtF. Sados, subs, switch, poly och mono. Vi är blattar och vitingar, fattiga, rika. Högermänniskor och vänstermänniskor. Välutbildade och självlärda. Vi har våra egna etiketter och de påtvingade etiketterna.

Men i pingstens eld fylls vi av samma Anda. Vi hör alla vårt egna språk talas och vi får ett tilltal just till var och en av oss. Över alla gränser, de självpåtagna och de påtvingade talar Gud till oss och vi förstår.

För att Gud talar med kärlekens språk, det som inte känner några etiketter, mallar eller gränser. Gud talar direkt till vårt hjärta, och talar vårt modersmål. Gud ser rakt in och fyller oss med sin kraft och sin Anda. Vi är olika och kommer från olika håll. Ändå hör vi Gud tala till oss på vårt eget språk om sina stora gärningar.

Lisa Mobrand

Söndagen före pingst, Första Kungaboken 19:9-16,

Elia gick in i garderoben igen. Efter att ha kommit ut i triumf och besegrat Baalsprofeterna så det stänkte om det så stötte han plötsligt på oväntat motstånd. Då drog han sig tillbaka och ville bara dö.

Det var då han hörde Herrens röst som förklarade var han skulle få möta Gud. Efter storm, jordskalv och eld kom ett stilla sus. Då kände Elia igen sin Herre och gick ut.

Att komma ut är inget vi gör en gång för alla. Ibland stöter vi på patrull och måste dra oss tillbaka. Men om vi då kan uppfatta Guds röst i det stilla suset inom oss, då kan vi hämta kraft, liksom Elia, till att komma ut ur garderoben igen.

Kristi himmelfärdsdag, Daniel 7:13-14,

Viva la diva!

Jag tror att det inte är en slump att många bögar – och en del flator – har ett särskilt förhållande till divor. Divan, vare sig det är en man eller kvinna, är på något sätt en som liknar en människa men som utstrålar något av det gudomliga. Men också något tragiskt, för varje diva måste ju förgås – eller åtminstone förlora sin röst, sitt utseende eller sin magi.

Men hur bräcklig divan än må vara som människa så utgör hans eller hennes bild i sin storhet – om så bara för ett ögonblick – en glimt av det gudomliga, ett hopp och en sinnebild för hur livet borde vara.

Med andra ord: en ikon.

Bönsöndagen, Romarbrevet 8:24-27

Hur ska man kunna be när ens ord blivit stulna? Idag kom en kvinna fram till mig på gatan och försäkrade mig om att det finns nåd för mig i Jesus Kristus och att han ger kraft till förvandling. Homosexualitet är nämligen mot Guds vilja, förklarade hon.

Det är inte lätt att närma sig Gud när hela det religiösa språket har blivit missbrukat och rentav kapat på det här sättet, när alla ord som skulle uttrycka kärleken och längtan till Gud istället används till att sprida hat och upprätta murar mellan mitt liv och det gudomliga, när Guds ord får göra djävulens verk.

Ibland får man helt enkelt använda sig av en gerillataktik. Genom ironi och camp, genom att skapa våra egna koder och vår egen mening kan vi finna lufthål där vi kan andas mitt i de mest traditionella sammanhang. Och precis som den mest slitna och klyschiga schlager kan få en helt ny innebörd när den sjungs med inlevelse på ett bröllop, så kan vi ibland bara låta oss bäras av vår längtan och lita på att vår bön når fram till Gud, hur torftiga och falska orden än känns. För han som utforskar våra hjärtan vet vad Anden menar.

Femte söndagen i påsktiden, Johannes 17:7-19

I Guds ögon är vi alla minoriteter.” Så sa den gamle biskopen Krister Stendahl, som avled i veckan. Men världen hatar minoriteter. Jesus sa om sina lärjungar att ”världen har hatat dem därför att de inte tillhör världen, liksom inte heller jag tillhör världen.” Att världen hatade Jesus är plågsamt uppenbart.

Men när Johannes talar om ”världen” menar han inte hela världen, eller ens alla människor som bor i den. Vad han menar, och vad Jesus menade, är något mycket mer specifikt. Det är världen så som den vanligtvis fungerar. Det är världen när den styrs av girighet, feghet och egoism, när den försöker stöpa allt levande i samma mall och utrota de människor och arter som inte passar in.

I vissa avseenden och vissa sammanhang är vi alla en del av världen. Jag tror att vi alla ibland har svårt att stå ut med dem som är annorlunda. Men just därför ska vi vara glada när vi inte tillhör världen, även om det har ett högt pris.

För världen hatar minoriteter. Men det gör inte Gud.

Fjärde söndagen i påsktiden, Andra Mosebok 13:20-22,

Gud vill något annat. Det är inte för ro skull som Jesus säger att ”Mitt rike är inte av denna världen”. ”Världen” betyder i Bibeln inte så mycket den skapade världen, som världen av idag, där girighet och feghet styr, den värld som inte har någon plats för den som är annorlunda – på vilket sätt det vara månde.

Ibland är det lätt att misströsta. Men Gud är det omöjligas Gud, den som går på vatten och uppväcker döda, den som ger David segern över Goliat och räddar där ingen räddning finns. På det ska vi känna igen Gud, att Gud inte liknar något annat. När vi skapar nya sätt att älska varanda, när vi låter kärleken bryta vägar som ingen hört talas om, då bygger vi Guds rike.

För Gud liknar inget annat. På dagen är Gud mörk som en molnstod, men på natten ljus som en eldpelare. Men i mörker som i ljus så leder oss Gud in i det annorlunda, in i det som ingen människa skådat.

Tredje söndagen i påsktiden, Jeremia 23:3-8

Det är inte lätt att leva i exil, mitt ibland folk som talar ett annat språk, klär sig och beter sig annorlunda och som tittar snett på en själv när man talar, klär sig och beter sig som man är van vid och som känns naturligt. Det är den erfarenhet som det judiska folket bar med sig från den babyloniska fångenskapen och det är en erfarenhet som HBTQ-personer av idag lever med hela tiden.

Då är det en tröst att veta att vi inte är glömda av Gud, lika lite som det judiska folket var glömda. Och liksom Gud en gång förde dem ut ur Egypten, så ska Gud en gång ge oss nya herdar, som ska valla oss så att vi inte längre behöver vara ängsliga och rädda. Och ingen av oss ska gå förlorad. Så säger Herren.

Andra söndagen i påsktiden, Johannes 20:24-31

Att vara stigmatiserad kan vara något mycket positivt. Det kan betyda att man är en så from människa som lever så nära Jesus att man känner hans lidande så starkt att hans sår blommar upp på ens egen kropp, som det berättas om den helige Franciscus.

Men det kan också betyda att man är socialt utstött, märkt och misstänkliggjord. Att man bär på tecken som inte utmärker en som ett helgon utan som en avvikare. Det kan vara både synliga och osynliga tecken som upprättar en osynlig mur och gör klart att man inte hör till.

Men genom Jesu död och uppståndelse har det blivit klart att de två olika formerna av stigmata är ett och detsamma. Och kanske är det genom våra stigmata som vi är allra närmast Jesus och blir mest lika honom.

Annandag påsk, Johannes 20:19-23,

Lärjungarna satt bakom reglade dörrar, för de var rädda. Rädda för att bli hånade, utfrusna, kanske till och med misshandlade. De hade inte kommit ut ur garderoben.

Då kom Jesus och stod mitt ibland dem. ”Frid åt er alla”, sa han och visade sina sår, sina stigmata, de märken som visade att han inte var som andra. Och han var stolt över sina märken, sina händer och sin sida. För han hade trotsat allt och överlevt. Han hade kommit ut.

Därför är det viktigt att så många av oss som möjligt kommer ut, så att vi kan gå till våra bröder och systrar som fortfarande hukar bakom reglade dörrar och önska ”Frid åt er alla.” Då kanske de också vågar gå ut så att vi tillsammans kan förkunna budskapet om en värld där vi får vara oss själva, med märken och allt.

Påskdagen, Matteus 28:1-20

Maria hade ingen man. Och inte bara det, hon hade ingen far, ingen son eller bror som rådde över henne. Hon hade bara sig själv, och därför kallades hon helt enkelt ”hon från Magdala”. Men hon hade tillräckligt med pengar för att gå sin egen väg och göra vad hon ville. Och vad hon ville var att följa Jesus.

En stark självständig kvinna – naturligtvis stämplade kyrkan henne som hora, trots att det inte finns en tillstymmelse till stöd för det i evangelierna om henne. Men nåväl, vi har väl alla blivit kallade värre saker. Vad vi faktiskt vet är att alla de fyra kanoniska evangelierna säger att hon var det första vittnet till uppståndelsen, och några av de icke-kanoniska lyfter fram henne som Jesus favoritlärjunge.

Idag får Maria från Magdala, apostlarnas apostel, vara vårt eget helgon, ett helgon för alla oss som går vår egen väg och gör vad vi vill, som vägrar att inordna oss i den heterosexuella kärnfamiljen och vägrar att låta oss tystas. För även vi har något att vittna om.

Palmsöndagen, Jesaja 50:5-10

”Ja, Herren hjälper mig, vem kan då få mig fälld”.

Jesajas sånger om den lidande tjänaren talar från botten. I ett samhälle som betraktade fattigdom, sjukdom och svaghet som att Gud vänt en ryggen talar profeten om en Gud som står på de svagas sida. Profettextens huvudperson vet hur det är att vara utelämnad och ensam.

I de svåraste stunderna kan det vara tungt att stå stark och stolt över den jag är. När människor förtalar, skymfar och rackar ner på dem som är annorlunda kan jag frestas att vika mig för trycket, att gömma mitt sanna jag för att slippa hån och hot. Hur lätt verkar det inte vara att springa med dem som vill trycka ner och förtala och att anpassa sig till rådande normer. Det är tungt att alltid vara den som pekas ut som fel och äcklig.

Jesajatexten uppmanar oss inte att stå ut med att plågas, och uppmanar oss inte att underordna oss, utan talar om rätt och rättvisa som något nära förestående. Men när vi befinner oss i mörkret, när vi plågas och hånas och utsätts för de hatandes behandling skall vi minnas att vi inte är ensamma och att vår utsatthet delas av en som vet hur det är att vara utstött och hånad. Jesus vill styrka oss när vi hatas för de vi är, och han vill påminna oss om att vi har Gud på vår sida. När vi blir anklagade vill han försvara oss. När vi vandrar i mörkret är han där, och vill föra oss till rättvisan och ljuset. Därför skall vi bära det som andra betraktar som svaghet som en stolthet. Vi är inte ensamma!

Lisa Mobrand

Palmsöndagen, Jesaja 56:6-8,

Ingenting förenar så mycket som en gemensam fiende. Men det sker till ett högt pris. Det judiska folket, som dittills sett sig som Guds utvalda folk och föraktat alla andra får sig idag en läxa av Jesaja. Alldeles nyss har han förklarat att de babyloniska eunuckerna har en plats i Guds rike, trots att de saknar testiklar och alltså inte kan få barn som kan föra deras namn vidare och trots att de inte räknas som helbrägda och inte får träda fram inför Herren.

Både främlingarna och eunuckerna representerar det främmande och skrämmande, just den där som en judisk man varje dag tackade Gud för att han inte var. Och Jesaja är glasklar över att just den främmande, den hatade och föraktade, har lika mycket plats i Guds rike som någonsin den infödde och testikelförsedde, bara han håller sabbaterna och lyder Guds lag.

Guds förbund är evigt ett och detsamma men vår förståelse av det utvecklas ständigt.

Jungfru Marie Bebådelsedag, Första Samuelsboken 2:1-10,

Den ofruktsamma kvinnan i Gamla testamentet är något av en könsöverskridare. Liksom sin manliga motsvarighet eunucken står hon utanför reproduktionssystemet, men såsom kvinna är hon ännu mer sårbar. Hennes man – om hon har en – har rätt att när som helst förskjuta henne och hon har ingen försörjning på sin ålderdom. Hennes omgivning ser på henne med misstänksamhet och förakt och de flesta menar att Gud själv har tagit avstånd från henne.

Ändå jublar hon idag, för ”den ofruktsamma får sju barn medan den barnrika vissnar bort”. Herrens nåd är outgrundlig och öses ut som allra mest generöst över de allra mest hjälplösa, fattiga och förtvivlade. ”Den hjälplöse reser han ur gruset, den fattige lyfter han ur dyn.” Idag sjunger vi alla en jubelsång för dem som står allra längst ner på den sexuella rangskalan.

Midfastosöndagen, Första Korinthierbrevet 10:1-6

Det är en gåta hur människor kan vara varmt troende kristna och samtidigt så fulla av hat. Som homosexuell kan jag inte upphöra att förundras över de hätska tonfallen i debatten. För även om man menar att homosexualitet (för att inte tala om andra sexualiteter) är synd, så varför skulle det vara så viktigt att man är beredd att kränka människor så grovt och i extrema fall ta till våld? Det är en plågsam insikt att en kristen tro, hur stark den än är, inte gör en människa bättre – inte ens lite. Det kan få vem som helst att tvivla.

Alla har vi druckit ur den andliga klippan Kristus, eller för att tala med Anselm, diat vid Kristi bröst. Men ändå är det så många kristna som ännu är kvar i öknen, och som kanske föredrar det framför att gå in i det förlovade landet där alla är lika värda. Det är en smärtsam utmaning för oss alla. Förmår vi älska våra fiender eller måste vi dö i öknen? För det är bara när jag orkar möta den som kränker mig med kärlek och respekt som jag kan gå in i himmelriket.

Tredje söndagen i fastan, Första Kungaboken 18:26-29, 36-39

Det finns gott om Baalsprofeter i våra kyrkor idag. Ibland undrar jag om de inte rent av är i majoritet. Det är de som dyrkar makten, som skryter och väsnas från morgonen ända till middagstiden, de som föraktar kroppen så mycket att de sargar den med knivar och spjut och som gärna möter oliktänkande med hot och maktdemonstrationer.

Men dagens text visar att Gud inte är på deras sida. Hur mycket de än väsnas och står i så är det en ofruktsam gud de tillber, en gud som inte lyckas åstadkomma någonting. Det är istället outsidern Elia som mot alla odds möter Guds brinnande kärlek, som är så het att den förtär inte bara offret utan själva stenarna och jorden och slickar upp vattnet i diket.

Sådan ska er kärlek vara, oavsett vad Baalsprofeterna tycker om det.

Andra söndagen i fastan, Markus 14:3-9

I filmen ”To Wong Foo with love – Julie Newmar” förklarar drag-drottningen Noxeema Jackson för den aspirerande Chi Chi Rodriguez de fyra stegen till att bli en riktig drag-drottning och inte bara en pojke i klänning. De är:

1.Låt goda tankar vara ditt svärd och din sköld.
2.Ignorera motgångar.
3.Respektera den sanna kärlekens lagar.
4.Alldeles för mycket är precis lagom.
Att vara en drag-drottning är nämligen inte bara glitter och glamour, utan vägen dit är också kantad av förnedring och svårigheter, och man måste vara stark för att våga tro på sig själv och försvara sig utan att trycka ner andra.

Kvinnan med balsamflaskan uppfyller alla dessa fyra steg fullkomligt, och därför säger också Oscar Wilde om henne att: ”en personlighet genom att välja sin egen uttrycksform kan fullkomnas i ett enda gudomligt ögonblick. Världen betraktar ännu denna kvinna som ett helgon.” Vilken din uttrycksform än är, så minns Noxeema Jacksons fyra visdomsord.

För de flesta av oss tar det mycket mer än fyrtio dagar att komma tillrätta med de här rösterna. Men det är en början.

Första söndagen i fastan, Markus 1:12-13

Anden drev Jesus ut i öknen, och det kan hända vem som helst av oss. För det finns vissa demoner som vi alla måste våga möta, och möta ensamma, för det finns ingen som kan hjälpa oss. Jag talar om vår egen internaliserade homofobi, eller för att tala svenska, alla de där känslorna av skam och skuld. Av att vi inte duger, att vi inte borde ta plats eller väcka anstöt. Att det är något fel på oss och att vi borde anpassa oss till majoriteten. Det är inte bara utifrån de rösterna kommer utan de finns också i vårt eget huvud. Men det är viktigt att komma ihåg att det är Satan som talar, även om han ofta lånar röst av våra föräldrar, våra kollegor eller andra i vår närhet – eller rent av oss själva.

Fastlagssöndagen, Höga visan 8:6-7,

Grynets lag nr 2:
Man blir kär i vem man vill!
Ingen kan bestämma eller får tala om för en vem man är kär i! Tänk om nån sa att det var fel att vara hungrig eller kissnödig! Helt sjukt!

Grynet (Elin Ek)

Kyndelsmässodagen, Matteus 13:31-33

Himmelriket är som en surdeg, säger Jesus. Det är typiskt att han väljer en metafor som på en gång är så vardaglig och så provocerande. För surdeg var ju både något nödvändigt och något orent, något som man behövde för att leva men som aldrig riktigt passade in i normen.

För en surdeg går ju inte att kontrollera. En deg som jäser lever bokstavligen sitt eget liv, och den följer minsann inga regler. Och det är ju skönt att höra. Att himmelriket är ganska mycket som livet. Och som kärleken. För det är ju just det som är himmelriket.

Sexagesima, Johannes 6:60-69

"Det är outhärdligt, det han säger. Vem står ut med att lyssna på honom?” Det sa några av lärjungarna om Jesus. Vad var det Jesus hade sagt som var så outhärdligt? Jo, att de skulle vara tvungna att äta hans kött och dricka hans blod för att ha delaktighet i honom. Det är inte konstigt att de knappt stod ut med att höra det, för de var ju rättrogna judar och för dem var det helt otänkbart att dricka blodet ens av ett djur.

Men vad Jesus gör – förutom att utmana ett av det mest universella tabun vi känner, förbudet mot kannibalism – är att visa på nya och oanade former för att uttrycka gemenskap och ömhet. Och även idag finns det många bland Jesu lärjungar som finner det outhärdligt att ta del av nattvarden, men ännu många fler som vänder sig mot andra och betydligt beskedligare sätt att uttrycka gemenskap och ömhet. ”Det är outhärdligt, det de gör. Vem står ut med att se på dem?”

Men med Jesus som förebild ska vi inte vara rädda för att uttrycka gemenskap och ömhet på alla sätt vi kan komma på, även om vi skulle bryta mot ett eller annat tabu. För sabbaten är ju till för människan, inte människan för sabbaten.

Septuagesima, Salomos vishet 11:22-26

Många människor påstår att homosexualitet är onaturligt, och länge kunde de göra det ganska oemotsagda, men idag vet vi bättre. Vi vet att naturen är full av alla möjliga sexuella varianter och att de som såg kärnfamiljer bland djuren såg vad de ville se, och förmedlade det till oss genom naturfilmer som vinklats för att ge rätt budskap.

Nu är kanske naturen inte något som vi direkt kan ta som ett ideal, för där förekommer (översatt till mänskliga termer) både mord och incest och mycket annat otrevligt, men idag när vi vet att sexuell attraktion mellan människor av samma kön har förekommit i alla tider, då är det svårt att mena att det inte är en del av skapelsen.

En del teologer menar att det är ett uttryck för syndafallet, men det är en tanke som knappast har något stöd i Bibeln. Och vi som vet att vi är de vi är därför att Gud vill det, vi får vila i det att Gud älskar allt som finns till och avskyr ingenting av det Gud skapat, ty Gud skulle aldrig ha gett gestalt åt något som Gud hatade.

Söndagen efter trettondagen, Jesaja 43, 1-4

Jesaja formulerar ord till tröst till ett folk i exil. ”Var inte rädd, jag har friköpt dig, jag har gett dig ditt namn, du är min.” Vi HBT-personer är också ett folk i exil, rättslösa i ett land vars lagar vi inte alltid kan påverka eller ens förstår. Och ofta drabbas vi eller våra bröder och systrar av osynliggörande, hån och ibland blint våld.

Då är Guds löften att hålla fast vid. Vattenmassorna ska inte dränka oss. Mitt i en heterosexistisk kultur ska vi behålla vår identitet och vår egenart och vägra att suddas ut. Och lågorna ska inte bränna oss. För som Tegnér säger, vad våldet må skapa är vanskligt och kort. Liksom Israels folk i den babyloniska fångenskapen ska vi inte bara överleva utan en dag finna vägen hem.