Andra söndagen i påsktiden, Johannes 20:24-31

Att vara stigmatiserad kan vara något mycket positivt. Det kan betyda att man är en så from människa som lever så nära Jesus att man känner hans lidande så starkt att hans sår blommar upp på ens egen kropp, som det berättas om den helige Franciscus.

Men det kan också betyda att man är socialt utstött, märkt och misstänkliggjord. Att man bär på tecken som inte utmärker en som ett helgon utan som en avvikare. Det kan vara både synliga och osynliga tecken som upprättar en osynlig mur och gör klart att man inte hör till.

Men genom Jesu död och uppståndelse har det blivit klart att de två olika formerna av stigmata är ett och detsamma. Och kanske är det genom våra stigmata som vi är allra närmast Jesus och blir mest lika honom.

Annandag påsk, Johannes 20:19-23,

Lärjungarna satt bakom reglade dörrar, för de var rädda. Rädda för att bli hånade, utfrusna, kanske till och med misshandlade. De hade inte kommit ut ur garderoben.

Då kom Jesus och stod mitt ibland dem. ”Frid åt er alla”, sa han och visade sina sår, sina stigmata, de märken som visade att han inte var som andra. Och han var stolt över sina märken, sina händer och sin sida. För han hade trotsat allt och överlevt. Han hade kommit ut.

Därför är det viktigt att så många av oss som möjligt kommer ut, så att vi kan gå till våra bröder och systrar som fortfarande hukar bakom reglade dörrar och önska ”Frid åt er alla.” Då kanske de också vågar gå ut så att vi tillsammans kan förkunna budskapet om en värld där vi får vara oss själva, med märken och allt.

Påskdagen, Matteus 28:1-20

Maria hade ingen man. Och inte bara det, hon hade ingen far, ingen son eller bror som rådde över henne. Hon hade bara sig själv, och därför kallades hon helt enkelt ”hon från Magdala”. Men hon hade tillräckligt med pengar för att gå sin egen väg och göra vad hon ville. Och vad hon ville var att följa Jesus.

En stark självständig kvinna – naturligtvis stämplade kyrkan henne som hora, trots att det inte finns en tillstymmelse till stöd för det i evangelierna om henne. Men nåväl, vi har väl alla blivit kallade värre saker. Vad vi faktiskt vet är att alla de fyra kanoniska evangelierna säger att hon var det första vittnet till uppståndelsen, och några av de icke-kanoniska lyfter fram henne som Jesus favoritlärjunge.

Idag får Maria från Magdala, apostlarnas apostel, vara vårt eget helgon, ett helgon för alla oss som går vår egen väg och gör vad vi vill, som vägrar att inordna oss i den heterosexuella kärnfamiljen och vägrar att låta oss tystas. För även vi har något att vittna om.

Palmsöndagen, Jesaja 50:5-10

”Ja, Herren hjälper mig, vem kan då få mig fälld”.

Jesajas sånger om den lidande tjänaren talar från botten. I ett samhälle som betraktade fattigdom, sjukdom och svaghet som att Gud vänt en ryggen talar profeten om en Gud som står på de svagas sida. Profettextens huvudperson vet hur det är att vara utelämnad och ensam.

I de svåraste stunderna kan det vara tungt att stå stark och stolt över den jag är. När människor förtalar, skymfar och rackar ner på dem som är annorlunda kan jag frestas att vika mig för trycket, att gömma mitt sanna jag för att slippa hån och hot. Hur lätt verkar det inte vara att springa med dem som vill trycka ner och förtala och att anpassa sig till rådande normer. Det är tungt att alltid vara den som pekas ut som fel och äcklig.

Jesajatexten uppmanar oss inte att stå ut med att plågas, och uppmanar oss inte att underordna oss, utan talar om rätt och rättvisa som något nära förestående. Men när vi befinner oss i mörkret, när vi plågas och hånas och utsätts för de hatandes behandling skall vi minnas att vi inte är ensamma och att vår utsatthet delas av en som vet hur det är att vara utstött och hånad. Jesus vill styrka oss när vi hatas för de vi är, och han vill påminna oss om att vi har Gud på vår sida. När vi blir anklagade vill han försvara oss. När vi vandrar i mörkret är han där, och vill föra oss till rättvisan och ljuset. Därför skall vi bära det som andra betraktar som svaghet som en stolthet. Vi är inte ensamma!

Lisa Mobrand

Palmsöndagen, Jesaja 56:6-8,

Ingenting förenar så mycket som en gemensam fiende. Men det sker till ett högt pris. Det judiska folket, som dittills sett sig som Guds utvalda folk och föraktat alla andra får sig idag en läxa av Jesaja. Alldeles nyss har han förklarat att de babyloniska eunuckerna har en plats i Guds rike, trots att de saknar testiklar och alltså inte kan få barn som kan föra deras namn vidare och trots att de inte räknas som helbrägda och inte får träda fram inför Herren.

Både främlingarna och eunuckerna representerar det främmande och skrämmande, just den där som en judisk man varje dag tackade Gud för att han inte var. Och Jesaja är glasklar över att just den främmande, den hatade och föraktade, har lika mycket plats i Guds rike som någonsin den infödde och testikelförsedde, bara han håller sabbaterna och lyder Guds lag.

Guds förbund är evigt ett och detsamma men vår förståelse av det utvecklas ständigt.

Jungfru Marie Bebådelsedag, Första Samuelsboken 2:1-10,

Den ofruktsamma kvinnan i Gamla testamentet är något av en könsöverskridare. Liksom sin manliga motsvarighet eunucken står hon utanför reproduktionssystemet, men såsom kvinna är hon ännu mer sårbar. Hennes man – om hon har en – har rätt att när som helst förskjuta henne och hon har ingen försörjning på sin ålderdom. Hennes omgivning ser på henne med misstänksamhet och förakt och de flesta menar att Gud själv har tagit avstånd från henne.

Ändå jublar hon idag, för ”den ofruktsamma får sju barn medan den barnrika vissnar bort”. Herrens nåd är outgrundlig och öses ut som allra mest generöst över de allra mest hjälplösa, fattiga och förtvivlade. ”Den hjälplöse reser han ur gruset, den fattige lyfter han ur dyn.” Idag sjunger vi alla en jubelsång för dem som står allra längst ner på den sexuella rangskalan.

Midfastosöndagen, Första Korinthierbrevet 10:1-6

Det är en gåta hur människor kan vara varmt troende kristna och samtidigt så fulla av hat. Som homosexuell kan jag inte upphöra att förundras över de hätska tonfallen i debatten. För även om man menar att homosexualitet (för att inte tala om andra sexualiteter) är synd, så varför skulle det vara så viktigt att man är beredd att kränka människor så grovt och i extrema fall ta till våld? Det är en plågsam insikt att en kristen tro, hur stark den än är, inte gör en människa bättre – inte ens lite. Det kan få vem som helst att tvivla.

Alla har vi druckit ur den andliga klippan Kristus, eller för att tala med Anselm, diat vid Kristi bröst. Men ändå är det så många kristna som ännu är kvar i öknen, och som kanske föredrar det framför att gå in i det förlovade landet där alla är lika värda. Det är en smärtsam utmaning för oss alla. Förmår vi älska våra fiender eller måste vi dö i öknen? För det är bara när jag orkar möta den som kränker mig med kärlek och respekt som jag kan gå in i himmelriket.