Första söndagen efter trefaldighet, Första Mosebok 7:11-23,

”Säg ingenting till Noa, men en av hans zebror är homofil.”

Jag måste erkänna att detta är ett av mina favoritskämt. Men som alla bra skämt så finns det en underton av allvar. Idag vet vi så mycket mer om naturen än vad som visas på tillrättalagda naturprogram från Disney. Vi vet att naturen är full av olika sexualiteter, långt ifrån alla reproduktiva, och att det är snart sagt omöjligt att använda naturen som norm, för där förekommer både mord, våldtäkt, incest och kannibalism.

I det ljuset känns det som en bagatell om en av Noas zebror skulle vara homofil. För inte skulle zebrorna behöva dö ut för det. Homosexuella har bevisat med all önskvärd tydlighet att vi är alldeles utmärkta föräldrar.

Så jag vill inte läsa berättelsen om Noa som en berättelse om hur världen reduceras till heterosexuell tvåsamhet. Istället ser jag en berättelse som hyllar mångfalden, som förkunnar att alla djur och alla växter, stora som små, homo som hetero, har sin givna plats i arken. Det är inte för inte som berättelsen slutar med regnbågen.

Heliga trefaldighets dag, Apostlagärningarna 4:5-12

Precis som Jesus hade förutsagt så fick lärjungarna utstå samma bemötande som han själv. Petrus och Johannes hade ju botat en lam och för detta och för sin undervisning ställdes de till svars inför översteprästerna och de skriftlärde, som menade sig ha monopol på tillgången till Gud.


Men människors skrankor kan inte stänga inne den heliga anden, och nu uppfyllde den Petrus som gav dem svar på tal. Han vittnade om Jesus Kristus och om hur han bringar läkedom och hopp till alla, inte bara till dem som har prästerligt godkännande.


För Gud tillhör ingen, och ingen har rätt att utestänga oss från nåden. Så låt oss hoppas på att vi också den dag vi behöver det, ska få uppfyllas av helig ande, så att vi vågar trotsa vår tids överstepräster och skriftlärde.

Pingstdagen, Johannes 7:37-39,

Unna er att älska!

Det är Jesus budskap i dagens evangelium. Under lövhyddehögtiden, som firades till minne av uttåget ur Egypten, när Gud gav israeliterna vatten att dricka i öknen så att de fick leva och fortsätta sin vandring, gör Jesus en djärv omtolkning av symboliken. ”Den som tror på mig, ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten”.

När vi älskar varandra – när vi rör vid varandra med våra händer och våra kroppar eller bara med våra tankar och vår omsorg – då händer det något med oss. Då flyter det strömmar av levande vatten ur vårt inre, vatten som ger oss liv så att vi kan fortsätta vår vandring.

Låt oss unna oss det!

Pingstdagen, Apostlagärningarna 2:1-11

Vi kommer från olika håll och har olika erfarenheter i livet. Vi är bögar, lesbiska, bi, hetero, trans, queer, utvecklingstörda och normalstörda. Vi är funkisar och normisar. FtM och MtF. Sados, subs, switch, poly och mono. Vi är blattar och vitingar, fattiga, rika. Högermänniskor och vänstermänniskor. Välutbildade och självlärda. Vi har våra egna etiketter och de påtvingade etiketterna.

Men i pingstens eld fylls vi av samma Anda. Vi hör alla vårt egna språk talas och vi får ett tilltal just till var och en av oss. Över alla gränser, de självpåtagna och de påtvingade talar Gud till oss och vi förstår.

För att Gud talar med kärlekens språk, det som inte känner några etiketter, mallar eller gränser. Gud talar direkt till vårt hjärta, och talar vårt modersmål. Gud ser rakt in och fyller oss med sin kraft och sin Anda. Vi är olika och kommer från olika håll. Ändå hör vi Gud tala till oss på vårt eget språk om sina stora gärningar.

Lisa Mobrand

Söndagen före pingst, Första Kungaboken 19:9-16,

Elia gick in i garderoben igen. Efter att ha kommit ut i triumf och besegrat Baalsprofeterna så det stänkte om det så stötte han plötsligt på oväntat motstånd. Då drog han sig tillbaka och ville bara dö.

Det var då han hörde Herrens röst som förklarade var han skulle få möta Gud. Efter storm, jordskalv och eld kom ett stilla sus. Då kände Elia igen sin Herre och gick ut.

Att komma ut är inget vi gör en gång för alla. Ibland stöter vi på patrull och måste dra oss tillbaka. Men om vi då kan uppfatta Guds röst i det stilla suset inom oss, då kan vi hämta kraft, liksom Elia, till att komma ut ur garderoben igen.

Kristi himmelfärdsdag, Daniel 7:13-14,

Viva la diva!

Jag tror att det inte är en slump att många bögar – och en del flator – har ett särskilt förhållande till divor. Divan, vare sig det är en man eller kvinna, är på något sätt en som liknar en människa men som utstrålar något av det gudomliga. Men också något tragiskt, för varje diva måste ju förgås – eller åtminstone förlora sin röst, sitt utseende eller sin magi.

Men hur bräcklig divan än må vara som människa så utgör hans eller hennes bild i sin storhet – om så bara för ett ögonblick – en glimt av det gudomliga, ett hopp och en sinnebild för hur livet borde vara.

Med andra ord: en ikon.