Femtonde söndagen efter trefaldighet, Femte Mosebok 4:29-31

Herren, din Gud, är en barmhärtig Gud.

Det kan inte nog understrykas. För jag vet att det finns många gånger vi misströstar och tänker att Gud har övergivit oss, att Gud låter människor – och till och med i vissa fall sin egen kyrka – kränka och skada oss, utan att bry sig det minsta.

Men det är inte sant. Även om människor kränker oss, smädar oss och fördömer oss, så kommer Gud aldrig att glömma oss och det förbund Gud slutit med oss i dopet, samma förbund som Gud ingick med våra fäder och mödrar och bekräftade med ed.

Vad som än händer, vad du än har gjort och vad människor än säger om det, så får du aldrig tro annat än att Gud älskar dig och är trogen sitt förbund. Det förbundet kan aldrig upphävas.

Fjortonde söndagen efter trefaldighet, Första Korinthierbrevet 1:10-13

Den senaste tiden har det rasat en debatt på qx om rätten att vara både homosexuell och vanlig. Trots några enstaka kloka inlägg kom debatten snabbt att polariseras, som om det fanns en motsättning mellan att en del bögar tycker om att klippa gräsmattan och vara som folk är mest medan andra tycker om att klä upp sig i klänning och glamma. Hur flator ska vara verkade ingen bry sig om, men flator får ju inte mycket utrymme i media över huvud taget.

Jag förstår inte att människor inte kan se att det finns utrymme att vara på flera sätt, och att den enes sätt att vara inte behöver hota någon annan. Jag tror att vi behöver erinra oss om att en bög som klipper gräsmattan kan utgöra en god insats mot homofobin i vissa sammanhang, men att vi också behöver våra mest extrema genderbenders och andra gränsöverskridande för att utmana normerna. Det var inte de gräsklippande bögarna som stod emot polisen vid Stonewall; det var transorna. Men alla behövs och alla är värdefulla.

Om vi inte kan tillåta varandra att vara de vi är utan att känna oss hotade, hur i all världen ska vi då kunna kräva respekt från heterosamhället?

Trettonde söndagen efter trefaldighet, Romarbrevet 12:16-21,

Tänk om alla kristna hade tagit dagens text på lika stort allvar som till exempel Tredje Moseboks förbud för män att ligga med andra män. Tänk om hela kristenheten hade präglats av strävan efter att löna ont med gott och att inte ta rätten i egna händer. Tänk om alla kristna hade vinnlagt sig om att inte se sig själva som bättre än andra, utan att istället sträva efter att vara sin medmänniska till hjälp i alla lägen, utan våld och fördömande, oavsett om hon är vän eller fiende. Då hade vi inte haft några korståg, inga kättarbål och inga avrättningar av sodomiter. Då hade kyrkan kunnat framstå som ett lysande föredöme i kampen för ett mänskligare samhälle.

I många fall har det också varit så och är så än idag. Men alltför ofta har kyrkan och hela kristenheten låtit hatet nästla sig in och jäsa inom oss. Det är lätt att frestas att svara med samma mynt mot hatiska kristna och andra. Men låt oss inte besegras av det onda, utan besegra det onda med det goda.

Tolfte söndagen efter trefaldighet, Markus 2:23-28

Dagens text har ett hoppfullt budskap på mer än ett sätt. Det tydligaste är Jesus tydliga ställningstagande för att människors behov trumfar regler, och att det som är till näring för människor är viktigare än det som bara är för syns skull. Kärlek är viktigare än anständighet.


Men något som är mindre uppenbart men kanske än mer hoppfullt är att Jesus (eller evangelisten Markus) har fel här. Det var inte Evjatar som var överstepräst när David åt av skådebröden, utan hans far Achimelek, som vem som helst som äger en bibel själv kan konstatera. Det visar att ingen är ofelbar, inte ens Bibeln själv. Ingen kan tala om för oss vad som är rätt och fel, utan vi måste själva använda vårt omdöme. Det är en skrämmande tanke, men också en hisnande frihet, en frihet att plocka ax på sabbaten – under eget ansvar och med Jesus ledning.

Elfte söndagen efter trefaldighet, Jesaja 1:10-17

När man läser dagens gammaltestamentliga text kunde man lätt få för sig att Gud inte gillar Pride. Men när Jesaja kallar sina landsmän för sodomsfurstar och gomorrafolk, då har det inget med homosexualitet att göra. Vad han vill säga är att de förtrycker de fattiga och svaga. Det är därför Gud hatar deras högtider och nymånadsfester och skriker åt dem – ja, just skriker – att de har blod på händerna.

För mig råder det ingen tvekan om vilket slags Pride som Gud inte gillar. Det är den hetero-Pride (i betydelsen högmod) som firas året runt och världen över, den falskhet och fest som säger att det bara finns ett sätt att leva och som understryker detta med våld och illdåd. Kärleken mellan man och kvinna är något välsignat, men hatet mot alla som lever på ett annat sätt, det har – särskilt när det förkunnas i kyrkan – blivit till en börda för Gud, som Gud inte ens orkar bära.

Det kan inga brännofferbaggar i världen ändra på.