Nittonde söndagen efter trefaldighet, Josua 2:1-15

Skökan Rachav, så fick hon heta, som om det var det enda som var intressant med henne. Men hon rådde över sitt eget hus och räddade inte bara sig själv utan hela sin familj genom att gömma de israelitiska männen. Förmodligen var hon inte någon prostituerad som vi förstår det utan bara en ensamstående kvinna som inte underordnade sig någon man. I hennes samtid var det tillräckligt för att få heta sköka.

Så man kan förstå att Rachav var less på sin stad och inte tvekade att förråda den när hon fick en möjlighet och såg något bättre. Hon hade hört om Guds stora under och var beredd att ansluta sig till Guds folk. Så blev det också och Matteus går så långt att han nämner henne som en av Jesu förmödrar.

Även vi är kallade att lämna den gamla syndiga världen, det som ibland kallas för patriarkatet, för att ansluta oss till Guds folk och försöka skapa en rättvis värld och ett rimligare sätt att leva tillsammans. För vad har den som varje dag kallas sköka – eller värre saker – att förlora?

Artonde söndagen efter trefaldighet, Apostlagärningarna 5:27-29

Petrus och de andra apostlarna var besvärliga människor. De ställde till oreda och drog till sig icke önskvärda människor, fattiga och orena, och de botade dem. Hade de gjort det i skymundan så hade det nog kunnat passera, men de envisades med att, liksom Jesus, göra det offentligt. De skämdes inte för evangeliet.

Då ingrep översteprästen och hans män, och det är ironiskt att de som blev mest provocerande av apostlarna var det judiska etablissemanget, inte romarna. På samma sätt har jag fått några ganska otrevliga kommentarer från assimilerade homosexuella, sådana som har funnit en nisch där de upplever sig accepterade i sin närmiljö och helst vill tona ner frågor om sexualitet.

Men vägen till acceptans har aldrig gått genom assimilation, oavsett vad saken gäller. Det går bara genom modig konfrontation, genom att vara sig själv och vara det offentligt, inte i skymundan. Rosa Parks och transpersonerna i Stonewall Inn var förvisso besvärliga människor. Det är vi också kallade att vara.

Sjuttonde söndagen efter trefaldighet, Lukas 10:19-31,

Berättelsen om den rike mannen och Lasaros är en isande påminnelse om att vi aldrig får slå oss till ro. Det är en påminnelse om att den som vi föraktar allra mest, den personen är också det egentliga provet på vår tro. Älskar vi vår nästa som oss själv? När vi behandlar människor som Lasaros, som fick dö i rännstenen, då visar vi tydligt att vi inte gör det. Och om vi inte gör det, då kan det kvitta om vi följer de andra buden.

Jag tror att många av oss HBT-personer har känt oss som Lasaros många gånger, som den som inte får komma in, utan ligger vid porten och bara önskar att vi fick äta resterna från de där riktiga kristnas bord. Och ibland får vi det, liksom på nåder. Men andra gånger är det vi som är den rike mannen. När vi försöker framställa oss som anständiga och tar avstånd från politiskt inkorrekta transpersoner, promiskuösa bisexuella, fjolliga bögar eller gapiga flator och menar att de ger homosexuella dåligt rykte, då rör vi oss på farliga vägar. För vi är inte anständiga, någon av oss. Under kläderna är vi alla fullständigt nakna. Och gudskelov för det.

Sextonde söndagen efter trefaldighet, Markus 5:35-43,

Det är många HBT-personer som är arga och besvikna på kyrkan, och jag är själv en av dem. Men när man rör sig i HBT-världen märker man fort att den rättmätiga vreden är uppblandad med okunskap, hat och ren skadeglädje. Tvärsäkra, onyanserade och hatfyllda yttranden haglar som missiler. Och även om vrede ibland kan vara en god kraft så är okunskap, hat och skadeglädje aldrig det.

Till alla dessa människor skulle jag vilja säga: ”Kyrkan är inte död, hon sover.” För jag kan ju se det som de som står utanför ofta inte ser. Jag kan se alla goda krafter som verkar i det tysta, och jag kan se att fälten vitnar och att tiden är mogen för en väckelse där kyrkan reser sig och står upp för alla människors värde, utan undantag. Det händer redan på många håll, men tyvärr fortfarande alltför mycket i det tysta.

Och till er som känner er skeptiska eller missmodiga, och jag är själv en av dem, vill jag bara säga: ”Var inte rädd, tro bara.”