Första söndagen i advent, Romarbrevet 13:11-14,

Idag börjar ett nytt kyrkoår, och det är en påminnelse om att varje dag innebär en ny möjlighet. Natten går mot sitt slut och dagen är nära, säger Paulus. Låt oss hoppas att detta kyrkoår blir en början till ett vänligare och mer tolerant samhälle.

Men samhället är vi, så det är upp till oss om detta ska kunna förverkligas. Låt oss därför leva värdigt, inte med festande och drickande, inte med otukt och orgier, inte med strider och avund. Hittills har kyrkan mest ägnat sig åt att bekämpa de två första, men det är minst lika viktigt att stävja strider och avund, som jag tror är ett betydligt större problem än det lilla fåtal som ägnar sig åt festande och orgier.

Så kanske vi kan ta som nyårslöfte att ta ansvar för vår konsumtion, att ta ansvar för vår sexualitet och att åtminstone försöka att inte döma varandra.

Domsöndagen, Hesekiel 47:6-12

Hesekiels vision är hans sista ord till oss. Han berättar om en flod som en gång ska gå ut ifrån Jerusalem, ifrån Golgata, och som ska strömma ner i Jordandalen och ända ut i havet. Och där den floden rinner fram, där ska det salta vattnet bli friskt. Där ska det vimla av liv i vattnet, fisk ska finnas där i överflöd och av alla de slag. Och längs stränderna ska alla slags fruktträd växa, och deras frukt ska ge föda och deras blad läkedom.

En dag ska den floden också rinna fram i kyrkan. En dag ska Guds överflödande nåd svämma över och göra allt som varit salt och förbittrat levande igen. Då ska det vimla av alla slags människor i kyrkbänkarna, då ska människor av alla raser, kön och sexualiteter trängas med varandra, och alla ska välkomna varandra. Då ska man inte behöva se ut på ett visst sätt, prata på ett visst sätt eller bete sig på ett visst sätt, utan alla ska vara välkomna, respektera varandra och vara varandra till nytta och glädje.

Å, vad jag längtar efter den dagen.

Söndagen före domsöndagen, Filipperbrevet 3:20-24,

Alldeles innan dagens text börjar ondgör sig Paulus över många som är fiender till Kristi kors. ”Deras gud är buken”, säger han, ”och sin ära får de genom könet.” Naturligtvis syftar han på omskärelsen, men hans kritik gäller inte judendomens om sådan. Nej, vad Paulus vänder sig emot är de människor som tror sig förmer än andra för att de har rätt kön och rätt sexualitet dessa som bara tänker på det jordiska.

För det finns ju många människor som lever i ett biologiskt kön som inte är deras, andra som har ett kön som inte passar in i de snäva normerna, och ytterligare andra som lever sitt kön på ett sätt som spränger gränser. Och alla har de fått lida för det. Många har utsatts för maktfullkomliga läkare och psykologer, för en fördomsfull omgivning och en konservativ teologi, som stöper alla människor i samma mall och som Prokrustes, han med sängen, inte drar sig för att använda våld för att forma människor efter normen istället för tvärtom.

Men det är inte Guds vilja. Nej, för vårt hemland är himlen, och därifrån väntar vi Kristus, som ska förvandla våra kroppar som de är så att de blir lika hans kropp, inte så att de blir några perfekta kroppar utan kroppar som fullkomligt uttrycker vilka vi är och som inte anpassar sig till någon norm annat än den som Gud har lagt in i oss.

Tjugofemte söndagen efter trefaldighet, Matteus 24:3-14

”Man måste förhärda sig utan att någonsin förlora sin ömhet”, sa Che Guevara. Det ska komma från rätt käft, som min bror skulle ha sagt, men det är likväl sant.

Vi lever i hårda tider. Kvinnornas inträde på arbetsmarknaden i och med andra världskriget har aldrig kunnat omintetgöras, och likaså har feminismens och gay-rörelsens landvinningar gjort att sexism och heterosexism inte längre är acceptabelt och att olika sätt att leva blivit accepterade och synliga.

Men framgångarna har också lockat fram reaktionära krafter, som kan märkas i äktenskapsdebatten och i Sverigedemokraternas framgångar. Men det är just i dessa tider som det är viktigt att inte låta sin kärlek kallna. De som uppträder i Kristi namn och säger att de är Messias, och som bedrar många, de ska inte få sista ordet.

Låt er inte skrämmas av stridslarm och krigsrykten utan bjud hatmånglarna spetsen, för det är i tider som dessa som vi kan nå stora framsteg – eller förlora den terräng som vi vunnit.

Alla helgons dag, Lukas 6:20-26

HBT-gemenskapen har drabbats fruktansvärt av HIV och AIDS, det går inte att bortse från. Det finns många att minnas denna dag, många som vi saknar och som vi förlorade alldeles för tidigt. Men vi är också överrepresenterade i fråga om missbruk och självmord. Döden och förödelsen gästar oss ofta och i olika gestalter. Så är det att vara en utsatt minoritet.

Då är det en tröst att höra Jesus saligprisningar, och jag tror att det är viktigt att komma ihåg att saliga här inte är det samma som lyckliga. Inte är vi lyckliga när vi blir hatade och smädade, när vi är hungriga och gråter. Det är inte det Jesus säger. Med saliga menar han respekterade, eller ännu starkare, hjältar. De som är fattiga och hungriga, som gråter över det som gått förlorat och längtar efter det som ska komma, de är hjältar för Jesus.

Så låt oss gråta nu, för en dag ska vi få skratta.