Söndagen efter jul, Andra Moseboken 1:15-21

Det har spillts mycket tid på att försöka finna den gen som orsakar homosexualitet. Innan dess skyllde man på hormonrubbningar eller överdriven modersbundenhet. Man skulle kunna skratta åt eländet om det inte under detta engagemang finns ett hopp om att kunna utrota icke önskvärda egenskaper, som t.ex. homosexualitet. Sammanhangen är nog för komplexa för att man någonsin ska kunna hitta den genen, men redan idag aborteras i övrigt friska foster med Downs syndrom. Det sätter faraos rashygien i ett kusligt perspektiv.

Fjärde söndagen i advent, Filipperbrevet 4:4-7

Paulus skriver till de kristna i Filippi: Låt alla människor se hur fördragsamma ni är.
Fördragsamhet och tolerans är någonting som knappast kommer högst upp på människors intryck av kristet beteende. Tyvärr är det faktiskt ett område där det finns ett och annat att åtgärda. Jag misstänker att det här till en del beror på att man har blandat ihop begreppen "moral" och "moralism".
Det är naturligtvis inget fel på att ha en hög moral. Om man strävar till att alltid bete sig moraliskt och väl i alla situationer, så är det närmast någonting beundransvärt – med det lilla förbehållet att det inte går att på detta sätt förtjäna sin frälsning. Om motivet för ens moraliska beteende är att förtjäna ihop frälsningspoäng, är det alltså bakvänt. Om motivet däremot är att man reagerar på Guds nåd och kärlek genom att vilja leva ett moraliskt liv, så är det bra.
Men det som är bra, bara motivet är det rätta, är alltså att själv sträva till en hög moral. Om man strävar till att andra skall ha en hög moral, vare sig de vill det eller inte, så gör man sig skyldig till moralism. Särskilt fult är det om ens moralism är ihopkopplad med ett omoraliskt beteende, för då är man inte bara moralist utan också skenhelig. Och skenhelighet attackerade redan Jesus hårt. Om vi är skenheliga går vi alltså rakt emot det som Jesus lärde!
Boten på detta är alltså: Låt alla människor se hur fördragsamma ni är.

Fjärde söndagen i advent, Lukas 1:30-35

”Hur ska det gå till?” frågade Maria. ”Jag har ju aldrig haft någon man.”
”Nej, just det”, svarade Gabriel. ”Kanske var det just Guds poäng när Gud valde dig. Kanske ville Gud visa att inte allt i världen sker genom heterosexuella samlag. Det finns många sätt att bilda familjer. Kanske var det meningen att just du skulle bli en förebild för dem som inte är som andra.”
”Må det ske med mig som du har sagt”, svarade Maria. Och det gjorde det.

Tredje söndagen i advent, Matteus 11:12-19

"Dansa, din djävul!" sjunger Thomas Di Leva, en man som inte är rädd för att gå sin egen väg. Och det är många som ropar efter att vi ska dansa efter deras pipa. Och har man fel könspresentation, då får man räkna med att bli smädad, precis som läderkillen Johannes och mjukisen Jesus. Men vi är i gott sällskap.

Andra söndagen i advent, Matteus 13:31-34

Det är så typiskt Jesus att säga att himmelriket är som en surdeg. Folket hade ju lärt sig att surdeg var något orent, något att undvika, och en gång om året skulle man kasta ut all gammal surdeg och börja på nytt. Men just det där som växer i det fördolda, det okontrollerbara och lite pinsamma, det där som sker i smyg men utan vilket allt blir liksom platt och tråkigt, det kallar Jesus för himmelriket.
Det skulle inte förvåna mig om han tyckte om sex också.

Första söndagen i advent, Matteus 21:1-9

När folket bredde ut sina mantlar framför Jesus så var det en mycket tydlig symbol. De syftade på berättelsen i Andra kungaboken, när en ung man på uppdrag av profeten Elisha smörjer Jehu till kung, den Jehu som sedan for fram som ett Jehu mot de världsliga härskarna, kungar och tyranner. Det var mycket klart vad de förväntade sig av Jesus. Han skulle göra slut på våld, orättvisor och förtryck.

Idag hoppas jag att vi kan möta det nya kyrkoår som börjar idag som en utmaning, men också som en glädjefylld påminnelse om att Herren är med oss. För vi har ju mycket att glädjas över. Kyrkomötet har stadfäst rätten för samkönade par att gifta sig i kyrkan och vi har fått en öppet lesbisk biskop. Men kampen har bara börjat. För när glädjen växer sig stark, då frodas också hatet. Så låt oss hoppas på en Davids son, som kan sätta ett blåbär i pannan på homofobins Goliat.

Den helige Mikaels dag, Lukas 10:17-20,

Jesus sände ut sjuttiotvå av sina lärjungar (sjuttiotvå därför att det betecknade hela den kända världen) som får bland vargar, som han själv uttryckte det. De var helt beroende av människors välvilja och gästfrihet. Blev de mottagna så var det bra, och blev de det inte så skulle de skudda stoftet av sina fötter. Och, fortsatte Jesus: ”på den dagen skall det bli lindrigare för Sodom än för en sådan stad”. Sodoms synd var alltså ogästfrihet, om nu någon trodde något annat.

Vi HBTQ-personer är också utkastade som får bland vargar. Men vi har fått makt att trampa på ormar och skorpioner och att stå emot fiendens hela styrka. Jesus vittnar om hur han sett Satan slungas ner från himmelen som en blixt, och det gång på gång. Även om vi har långt kvar till en kyrka som tar emot oss helt och fullt så har vi vunnit många små segrar. Men framför allt får vi glädjas åt att våra namn är upptecknade i himlen.

Sextonde söndagen efter trefaldighet, Johannes 11:28-44,

Jesus var långt ifrån någon macho-man. När Lasaros, som han älskade, dog, grät han och skrek och var inte rädd för att ställa till med en scen. Han kysste sina lärjungar på munnen och gjorde inte skillnad på män och kvinnor. Det är en manlighet att inspireras av.

Femtonde söndagen efter trefaldighet, Nehemja 9:19-21

”Jag brukar inte rösta vanligtvis, men nu måste vi mota de där kristdemokraterna”, sa en man som kom för att rösta häromdagen. Han menade förstås Sverigedemokraterna, men ur ett HBT-perspektiv är skillnaden hårfin. Homofobin är inte förbehållen ett enda parti.

En som också fick känna på homofobins yttringar var Nehemja, som var eunuck, en kastrerad man som ändå blev kallad till att leda återuppbyggnaden av Jerusalem. Eunucker kunde ha stor makt och inflytande, men de var också sårbara och föraktade, och när de föll var det ingen som försvarade dem.

Även om vi har fått en öppet lesbisk biskop i Stockholm finns det inga andra än vi själva som försvarar våra rättigheter. Så gå och rösta idag och gör din röst hörd, för annars gör någon annan det.

Fjortonde söndagen efter trefaldighet, Efesierbrevet 4:1-6

I Dantes Inferno placeras de som splittrar kyrkan långt djupare ner i helvetet än sodomiterna.

Trettonde söndagen efter trefaldighet, Lukas 10:23-37

Berättelsen om den barmhärtige samariern har en speciell klang för oss som löper en faktisk risk att bli misshandlade och lämnade för döda, något många HBT-personer har råkat ut för. Men det är också den berättelse som är minst förstådd.

Jesus berättar inte berättelsen för att illustrera hur en samarier ska bete sig. Alla som hörde honom ”visste” att samarier var otrogna hedningar. Berättelsen tar den sårade mannens perspektiv och frågan den svarar på är vem som är hans nästa, eller mer begripligt, vem som är hans broder. Det är den som visar honom barmhärtighet. Den som behandlar honom som en människa.

Den som behandlar dig med barmhärtighet och respekt, det är din nästa. Sök dig till honom eller henne och låt kärlekslösa präster och leviter gå förbi.

Tolfte söndagen efter trefaldighet, Andra Korinthierbrevet 3:4-8,

När Paulus säger att bokstaven dödar, men Anden ger liv så menar han det mycket mer bokstavligt än vi gärna vill tro. För han har själv varit en nitisk och bokstavstroende jude som förföljt de kristna, och orsakat mångas död.

Bokstaven dödar även idag.

Elfte söndagen efter trefaldighet, Lukas 18:9-14,

Det finns de som tror att de är bättre än andra människor för att de är heterosexuella, och som tackar Gud för att de inte är som andra, som de kallar syndare. Men i dagens text visar Jesus att de följer ett blindspår. Att förakta andra människor är inte en väg som leder till Gud.

Tionde söndagen efter trefaldighet, Första Korinthierbrevet 12:12-26,

Det är en gammal föreställning att vissa kroppsdelar är finare än andra och att somliga rent av är skamliga. Det är också en gammal föreställning att vissa människor är finare än andra och att somliga rent av är skamliga.

Det är inte för inte som Paulus påminner oss om att vi alla är del av en och samma kropp och att den kroppen inte är hjälpt av att rangordna sina delar. Istället bör vi se till att varje kroppsdel får den omvårdnad den behöver för att kunna fylla sin uppgift, och de som kallas skamliga är just de som behöver mest omsorg.

Nionde söndagen efter trefaldighet, Första Mosebok 1:24-23

Gud skapade människan, som man och kvinna skapade Gud dem. Och Gud skapade könsbytande fiskar, partenogenetiska ödlor, hermafroditiska maskar och homosexuella pingviner. ett myller och en rikedom av levande varelser som alla uttrycker Guds storhet och som alla på något märkligt sätt funnit en möjlighet att fortplanta sig och leva vidare.

Och Gud såg att allt som Gud gjort var mycket gott.

Kristi förklarings dag, Matteus 17:1-8,

Pride är den tid på året då alltid är som det ska. Det är den enda vecka då jag kan hålla min pojkvän i handen på stan. Det är då folk man möter är glada och öppna och det händer en massa roliga saker, intressanta föredrag, diskussioner och fester, där alla får en möjlighet att vara sig själva för en stund. En kort stund på förklaringens berg.

Sjätte söndagen efter trefaldighet, Matteus 5:20-26,

”Den som kallar sin broder ’raca’ undgår inte att ställas inför rådet.” Ingen vet riktigt vad ”raca” betyder och en innebörd är ungefär ”idiot”. Men det kan också betyda ”fjolla”. Det skulle kunna betyda att Jesus mitt i Bergspredikan säger åt människorna att inte håna andra för deras sexualitet eller avvikande könspresentation. Eller också att Jesus tycker att det är så hemskt att vara en fjolla att ingen ostraffat ska kalla någon annan för det. Jag vet vilken tolkning jag föredrar.

Apostladagen, Lukas 5:1-11

Petrus var gift när han blev kallad. Det struntade Jesus blankt i, trots att han annars förbjöd skilsmässa. Paulus var å sin sida aldrig gift. Ingen av dem är direkt någon omslagspojke för äktenskapet eller heteronormen. Faktum är att Jesus när han kallar Petrus underförstått säger att vissa människor har en helt annan uppgift i livet än att gifta sig och skaffa barn, en uppgift som är minst lika viktig.

Jesus hade en förmåga att se människan och att inte trycka in alla i ett fack. Och traditionella familjevärden gav han inte mycket för.

Fjärde söndagen efter trefaldighet, Lukas 6:36-42

Detta är min favorit bland Bibelorden och absolut en ledstjärna i mitt kristna liv.

Det Jesus säger är här centralt i hela den kristna tron: Döm inte! Ofta blir jag ändå dömd av andra kristna. Inte bara mitt funktionshinder utan också självklart min sexuella läggning och det faktum att jag praktiserar den gör mig till någon som det går bra att döma, fast Jesus uttryckligen säger att ”med det mått som ni mäter med så ska det mätas upp åt er”. Alltså mäter jag upp med ett trångsynt och dömande mått åt min broder eller syster så är det också så de kommer att mäta upp åt mig.

Hur som helst så är det svårt att inte döma tycks det. Svårt för många att komma ihåg det här Bibelordet. Jag blir ofta arg eller i klartext förbannad när jag läser eller hör åsikter från andra kristna som tar sig friheten att säga i stort sett vad de vill om HBTQ-personer eller andra de inte tycker vandrar på den smala vägen.

För mig är det viktigt att minnas att den smala vägen kanske är smal, men framför allt mångfacetterad. Om vi tar det här Bibelordet till hjärtat, om vi verkligen inte dömer utan mäter upp åt andra med ett lika stort och välkomnande mått som skulle önska att det blev uppmätt åt oss då skall det inte vara svårt att inkludera istället för att exkludera att acceptera istället för att fördöma.

Ofta skulle jag önska när jag möter sådana personer som jag beskrivit ovan att jag skulle kunna säga ”ta först bort bjälken i ditt eget öga…” för det är det jag vill. Jag vill säga till dem att om de slutade upp med att stirra sig blinda på antingen min rullator och det den betyder för dem eller på vem jag just för tillfället älskar, så skulle vi kunna mötas och väga upp något fint åt varandra, i våra generösa mått.

Christine Bylund

Tredje söndagen efter trefaldighet, Lukas 15:1-7

När Jesus’ herde ger sig av för att finna det hundrade fåret så lämnar han de andra nittionio i öknen. Det är typiskt för Jesus sätt att arbeta.
Det handlar inte om att återföra de förlorade fåren till fållan som de flesta kristna har uppfattat det, utan om att skapa ett nytt centrum där det tidigare var periferi.

Plötsligt är de förlorade fåren nyckelpersoner i det nya Israel och de sista har blivit de första.

Andra söndagen efter trefaldighet, Lukas 14:15-24

Vid den stora måltiden i Guds rike, den som vi tar del av varje gång vi firar mässa, där finns det ingen bordsplacering. Där finns det ingen rangskala och ingen VIP-lista. Där är alla välkomna, och särskilt alla vi som någon gång blivit utestängda från mänsklig gemenskap.

De enda som inte är välkomna är de som kommer till Jesus och snabbt markerar en bra plats, lägger sin jacka på stolen och sedan går sin väg så att ingen annan kan sitta där. De som tar upp plats som de inte gör bruk av. Det är de som gör anspråk på att vara kristna men som inte lyssnar på Jesu ord, som slickar uppåt och sparkar neråt, och som är snabba att fördöma alla som inte passar in i deras trånga normer.

De är inte välkomna – om de inte ändrar sig.

Första söndagen efter trefaldighet, Romarbrevet 6:3-11

Paulus tänkte sig homosexualitet som något hedningarna ägnade sig åt för skojs skull och för att de helt enkelt var perversa.

Idag vet vi bättre. Men oavsett vad man tänker om den saken, och oavsett vad en människa gör med sitt liv, så finns det inget som kan skilja oss från Guds kärlek. Inget som kan omintetgöra vårt dop.

Inget i hela världen.

Heliga trefaldighets dag, Matteus 11:25-27

Evangeliet är fördolt för de lärda och kloka - eller åtminstone för somliga av dem, och uppenbarat för dem som är som barn. Däri ligger en viktig ledtråd för oss. Hur mycket vi än läser Bibeln fram- och baklänges så ligger de viktiga sanningarna inte i skarpsinniga teologiska resonemang utan i det som ligger i öppen dag.
Kärleksbudet är alltid i centrum, och de detaljerade regler om vad som är tillåtna eller otillåtna sexuella relationer som upptar vår tids fariséer, de är helt enkelt ett blindspår. Gud älskar oss så låt oss älska varandra. Och låt oss för Guds skull sluta upp med att fördöma varandra över småsaker som vem vi ligger med, vilka kläder vi föredrar och hur vi förhåller oss till vårt kön.Ska det vara så svårt?

Annandag pingst, Jesaja 44:1-8,

Hur relaterar man till Gud när livet är svårt? Vad har man för relation till Gud när man har något som inte alla andra har. I söndagens text talar profeten Jesaja om Herren vår skapare som sett oss i moderlivet. Med mitt perspektiv som funktionshindrad betyder det att Gud sett mig och mitt funktionshinder och att det var något gott.

Att Gud vetat om det men ändå låtit mig få komma till livet för att det fanns plats för mig just här just nu. I vissa ögon är mitt funktionshinder resultatet av ett syndigt leverne, i andra en börda. Jag ser mitt funktionshinder som en välsignelse och jag är tacksam för att Gud gett mig livet. Självklart vet jag att mitt liv är ”svårare” än många andras, men också att det jag fått genomgå har gjort mig stark och gett mig något jag kan dela med mig av till andra. Jag tror också att det var såhär Gud ville ha det. Och den vissheten, om att inget är förgäves som kommer från Gud gör att jag inte lider som så många tror.

När Profeten Jesaja säger att Gud ska gjuta vatten över törstande mark tar jag till mig det med tillit. Jag vet att det är svårt att vara annorlunda oavsett hur vi är det. Men jag vet också att Gud finns där för att lindra det som gör ont och för att stötta oss. Att han kommer att ge oss vatten om vi törstar och att vi inte ska vara rädda. Han såg oss i moderlivet, han visste om och formade oss till sin avbild.

Det tror jag på och på det förtröstar jag när människor möter mig med intolerans och dumhet, när de pratar om synd och bördor svarar jag: Allt som är i mig kommer av Gud och han har lovat att jag inte behöver vara rädd, han ska släcka min törst.

Christine Bylund

Söndagen före pingst, Johannes 15:26-16:4

Så här skriver Jonas Gardell i sin bok Om Jesus:
”Jag är så trött på att respektera människor som inte respekterar mig. Erkänna människor som inte erkänner mig tillbaka. Detta daltande.

Min Gud är de utsattas Gud, kvinnornas Gud, de homosexuellas Gud. Min Gud är de mobbades Gud, de lidandes Gud, de maktlösas Gud.

Jag förklarar krig mot den andra guden.”

Bönsöndagen, Första Mosebok 18:26-32

Det fanns inga tio rättfärdiga i Sodom. De var alla mördare och våldtäktsmän, till och med Lots svärsöner. Annars hade historien kunnat sluta annorlunda.

Men i vår värld är det sällan så svart eller vitt. Många kyrkors och nationers talesmän sprider budskap av hat och homofobi, men det betyder inte att det inte finns tio rättfärdiga däri.

Jag önskar att jag en gång ska få se en värld där Kristi kyrka i alla sina manifestationer framträder som en kärlekens budbärare. Men det är långt dit. Vi får hoppas på de tio rättfärdiga.

Första söndagen i fastan, Första Mosebok 16:1-13

Hagar var i den mest utsatta position man kan tänka sig. Hon var både kvinna, utlänning och slavinna. Och när hon äntligen fann ett sätt att hävda sig som människa och börja räknas för något, då stack det Saraj i ögonen, trots att det var hennes idé göra Hagar till surrogatmamma. Och när konflikten bröt ut, då svek henne både Abram och Herren. Utlämnad till Sarajs godtycke rymde hon.

Men i öknen, ensam och utlämnad åt sig själv, där mötte henne Guds nåd. Det fanns ändå en plats för både henne och hennes son. Själv måste hon underkasta sig och bida sin tid, men hon skulle ge upphov till ett stort folk, som skulle bemästra själva öknen.

Johannes 16:5-11, femte söndagen i påsktiden

Hjälparen kommer, säger Jesus. Och en av hans eller hennes uppgifter är att visa världen vad synd och rättfärdighet och dom är. Eller egentligen främst att visa vad det inte är, för ordet ”visa” borde snarare ha varit ”tillrättavisa”. Och det behövs sannerligen med tanke på hur mycket dålig teologi som är i omlopp.

Synd är inte att bryta mot lagar och föreskrifter. Synd är att förlora förtroendet för Gud. För motsatsen till tro är inte tvivel utan förtvivlan. Och det är ju synd att förtvivla, för man missar så många möjligheter. Att missa möjligheter, det är synd.

Rättfärdighet är inte att vara bättre än någon annan. Rättfärdighet är myndighet, att inse att vi inte har något synligt rättesnöre utan måste ta eget ansvar för vad som är rätt.

Dom är inte fördömelse över dem som bryter mot normer. Denna världens härskare, djävulen, är den ende som är dömd. Alla vi andra är frikända. Frikända till en frihet under ansvar och med Hjälparens bistånd.

Fjärde söndagen i påsktiden, Första Petrusbrevet 5:1-4,

I episteltexten för 4:e söndagen i påsktiden talas det om att vara herde för en hjord. Att vaka över den inte av tvång utan självmant så som Gud vill, inte av vinningslystnad utan av hängivenhet.I min tro är vi alla både herde och flock för varandra. Vi ska i vår tro kunna stödja lika väl som att stödja oss på varandra. I vissheten om Kristi kärlek ska vi dela alla bördor stora som små och vi ska dela dem även med dem som inte är kristna. Då gör vi en handling i kärlek, då gör vi Guds vilja.

Vikten av att vara ödmjuk poängteras också i texten, att vi inte gör oss till herrar utan bara till föredömen. För mig är det också viktigt att vi vågar möta varandra i ödmjukhet och mänsklighet. Jesus kom till oss för att visa oss hur det ytterst är att vara människa och för att offra sig som människa. I mitt tidigare kristna liv har jag ofta stött på just dessa ”herrar” snarare än föredömen, som haft svårt att mötas i den ödmjukhet som jag anser vara kristendomens kärna.

Varför det ska vara så svårt vet jag inte. Men jag vet att jag försöker att ödmjuka mig och jag ser att det ger förändring i hur jag blir bemött och sedd av andra. Det är inte svårt att hjälpa om vi känner att vi också kan bli hjälpta när vi behöver det. Det är inte svårt att leda om vi känner att vi också kan bli ledda, inte bara av Gud utan av människor runt omkring oss.

Därför har vi ständigt ett ansvar gentemot oss själva och andra. Att vara ödmjuka så att andra kan vara starka för oss och att vara starka för dem som inte själva kan. Inte alltid behöver det komma ur en uttalad kristen tro för den vi hjälper eller blir hjälpt av, men ofta kan det visa vägen till ett annat sätt att se på oss själva och andra.

Ett synsätt som bottnar i en nåd och en frihet – i ett offer från Gud.

Christine Bylund

Tredje söndagen i påsktiden, Johannes 10:1-10

Det fanns inga vallhundar på Jesu tid. Det betyder att det fanns ingen som nafsade fåren i hasorna när de var på villovägar. Istället fick de lita till herdens röst. Idag finns det gott om fariséer som lägger tunga bördor på oss, bud som grundas i en inskränkt och bokstavstrogen läsning.

Men det går inte att känna igen Jesus röst i dessa bud, för de är inte uttalade i kärlek. Dessa falska lärare kommer bara för att stjäla, slakta och döda. Jesus röst är lätt att känna igen. Han ger oss själv kriteriet: Jag har kommit för att de ska ha liv, och liv i överflöd.

Andra söndagen i påsktiden, Första Korinthierbrevet 15:1-11

I am what I am.
I am my own special creation
So come take a look
Give me the hook
Or the ovation
It's my world
That I want to have a little pride in
My world
And it's not a place I have to hide in
Life's not worth a damn
Till I can say
I am what I am

Påskdagen, Första korinthierbrevet 15:12-21

We bring a quilt.

Alla folk har sina helgon, sina hjältar och sina martyrer. Det är viktigt för vår identitet att minnas dem som gått före oss, för att deras död inte ska vara så meningslös som den en gång var. Alla de homo- bi- eller transpersoner som hotats, misshandlats och mördats, alla de som tvingats leva förkrympta liv och säga nej till kärlek, alla vars könsuttryck censurerats och inskränkts så att vi inte är mer än hälften av de människor vi skulle kunna vara, idag är det vår dag.

För påskens budskap är ju att Gud inte vill det onda, att Gud inte kommer att låta det onda segra. Att oavsett vad som händer så har Gud dött för oss och med oss, och uppstått till nytt liv i härlighet. Det är ett liv som även vi får del i, redan här och nu. Det är en inbjudan till ett liv i sanning, där både de som gått före oss och de som ska komma efter oss är en del av något större. För gäller vårt hopp till Kristus bara detta livet, då är vi de mest ömkansvärda av människor.

Men kärleken övervinner allt, till och med döden.

Långfredagen, Psaltaren: psalm 22,

Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?

Tyra Hunter var en 24-årig omtyckt frisörska som på vägen till sitt arbete den 7 augusti 1995 hamnade i en bilolycka. När en brandman anlände och skar upp hennes kläder för att behandla hennes skador märkte han att hon hade manliga könsorgan.

De står där och stirrar på mig, de delar mina plagg emellan sig, de kastar lott om mina kläder.

Istället för att fortsätta sitt arbete backade han undan och började göra narr av henne, tillsammans med de andra brandmännen, i fem livsviktiga minuter medan hon, halvt medveten, flämtade och klagade över smärta.

Alla som ser mig gör narr av mig, de hånler och skakar på huvudet.

När hon äntligen kom till sjukhuset vägrade läkaren att behandla henne, och hon dog där på akutintaget, av vanvård.

Jag rinner bort likt vatten som slåss ut, benen lossnar i min kropp, mitt hjärta är som vax, det smälter i mitt bröst. Du lägger mig i gravens mull.

Vi glömmer henne aldrig.

Palmsöndagen, Markus 11:1-11

”Herren behöver den, och han ska strax skicka tillbaka den.” Så sa lärjungarna när de lånade åsnan som Jesus red in i Jerusalem på, och det räckte som skäl för människorna.

Idag är det hårdare tongångar när man vill anordna Pride-parader på olika håll, inte minst i Östeuropa. Där hotas man av våld både från enskilda och från staten när man vill låna lite plats på gatorna för att åtminstone en dag på året få vara sig själv för en kort stund. Det är inte alltid historien går framåt.

Femte söndagen i fastan, tredje Mosebok 16:15-16

När Aron kom inför Gud hade han två bockar med sig, som han skulle kasta lott om. Den ena skulle han slakta och bestänka förbundsarkens lock med blodet, och den andra skulle han driva ut i öknen, lastad med folkets alla synder. Det var den så kallade syndabocken.

Vi som tillhör HBT-samhället har många gånger blivit till syndabockar för all världens elände, och ofta har vi drivits ut i öknen. Men när Jesus gjorde sig själv till ett syndoffer, då vändes perspektiven. Öknen är inte längre ett tillhåll för demoner, övergivet av Gud och människor, utan en helig plats. Och vi är heliga människor.

Lukas 1:26-38, Jungfru Marie bebådelsedag

Maria hade aldrig haft någon man, och ändå (eller kanske just därför) blev hon Guds utvalda.

Hennes unika kärleksrelation med Gud visar på två saker. Heterosexuella älskar inte Gud mer än andra och Gud älskar inte heterosexuella mer än andra.

Tredje söndagen i fastan, Första Samuelsboken 17:40-50

David var bara en pojke, och ljushyllt och vacker dessutom. Elaka tungor sa att han var Sauls älskare och kallade honom en liten fjolla. Men fjolla eller ej, han tvekade inte när han gick emot Goliat, beväpnad bara med en slunga. För han visste att han hade rätten på sin sida.

Likadant var det en gång med transorna på baren Stonewall som trakasserades av polisen. De var vana vid tillmälen och våld, och de tvekade inte när de trotsade övermakten. För de visste också att de hade rätten på sin sida.

Måtte vi alla inspireras av deras styrka och minnas att det inte är vad man är beväpnad med som avgör stridens utgång, utan hur man använder det. Även liten fjolla välter ibland ett stort lass.

Andra söndagen i fastan, Matteus 15:21-28

Det har hänt mycket på kort tid när det gäller HBT-personers rättigheter, inte minst i kyrkan. Men jag säger som Tiina Rosenberg: ”Vi säger inte ’Tack’, utan ’Det var ¤%& i mig på tiden!’. För vi ska komma ihåg att det inte är någon som förbarmat sig över oss, utan vi har fått kämpa för varje tum.

I den kampen är den kananeiska kvinnan från dagens evangelium en förebild. Inte heller hon får något gratis. Till och med Jesus går förbi henne utan en blick och när hon tränger sig fram så smädar han henne och jämför henne med en hund. Men hon är envis, modig och snabbkäftad nog att inte låta sig avfärdas, och hon tvingar honom att ändra sig.

Av det lär vi tre saker: Om vägen framåt är stängd så gå åt sidan och sök en öppning. Svara inte med våld men backa inte. Och tvivla aldrig på din rätt och ditt värde.

Och om nu en ensam kvinna kan få Gud själv att ändra sig så ska väl vi kunna rå på några biskopar.

Fastlagssöndagen, Jesaja 52:13-15

Sångerna om Herrens lidande tjänare i Jesaja lär oss två saker. För den förtvivlade finns det en tröst i att Jesus triumferade inte genom sin makt och styrka utan genom sin trofasthet i lidandet.
Det andra är att även den som är illa sedd, ja rent av motbjudande i människors ögon, kan mycket väl vara Guds utvalda redskap. Det stämmer till eftertanke.

Sexagesima, Första Korinthierbrevet 1:18-25

Korset är en styggelse. Det strider inte bara mot allt förnuft utan också emot alla judiska renhetsregler. Att låta Guds utvalde plågas och dö som en simpel brottsling och att låta en död kropp hänga naken efter solnedgången, det var en styggelse utan dess like.

Jämfört med det är sex mellan män (eller kvinnor) ingenting att fästa sig vid. Korset har redan vänt upp och ner på allt vi trodde oss veta och utplånat förståsigpåarnas förnuft. Guds kärlek är större än vi kan förstå.

Femte söndagen efter trettondagen, Hesekiel 34:17-23,

Man kan fråga sig på vilket sätt äktenskapet mellan man och kvinna skulle bli degraderat för att människor av samma kön som älskar varandra skulle få gifta sig i kyrkan. Men tyvärr finns det alltför många som inte vill nöja sig med att få dricka klart vatten, utan måste grumla det för andra.

Hör Guds ord till de privilegierade: ”Ni knuffar de svaga med bog och länd, ni stångar dem tills ni har trängt bort och skingrat dem. Men jag skall rädda mina får, så att de aldrig mer blir till byte.” Gud ska inte överge oss.

Fjärde söndagen efter trettondagen, Jobs bok 38:1-11

Vi har inte receptet på en människa. Även om projektet att kartlägga de mänskliga generna går mot sin fullbordan, så är vi fortfarande oändligt långt från att kunna förutsäga hurdan en människa ska bli. Vi vet inte varför en del människor blir homosexuella, bisexuella eller transsexuella.
Vad vi däremot vet är att det finns alldeles för många av oss för att det ska vara något skadligt eller ens ofördelaktigt med oss. Då hade evolutionen sorterat bort oss för länge sen. Men om Gud har låtit oss få finnas, som en godartad sexuell variation, då har ingen människa rätt att fördöma oss och hölja Guds visa plan i mörker, inte ens om han är påve.

Första söndagen efter trettondagen, Apostlagärningarna 18:24-19:6

Priscilla och Aquila var två könsöverskridare. Bara det att hennes namn nämns först visar hur unika de var i sin samtid. Det var hon som var den stora aposteln, och Aquila var mest hennes medhjälpare. De var ryggraden i församlingen i Rom och nämns flera gånger i Paulus brev. Och när det kom en ny apostel, som predikade med glöd och insikt, men inte kände till friheten i Kristus, då tog de sig an honom och gav honom ännu noggrannare kunskap om Guds väg.

Jag hoppas att vi alla kan finna de tillfällen då Priscilla och Aquila, dessa modiga och kloka människor, kan få vägleda oss i våra möten med de människor som ännu inte förstått friheten i Kristus, som ännu inte hört att det finns en helig ande som vänder upp och ner på människors regler och hierarkier och som stärker varje människa till att vara sig själv inför Gud och andra.

Söndagen efter nyår, Första Samuelsboken 3:1-10

Alla vi HBT-personer har fått en särskild kallelse. Jag tror inte att någon vet var den kommer ifrån, och det är lätt att ta fel, särskilt om man som Samuel får sin kallelse som helt ung. För det är ju ett faktum att de allra flesta HBT-personer föds till föräldrar som lever som heterosexuella. Hur man kommer underfund med vem man är är något som varierar från person till person, men en gemensam nämnare är att det är något som är så starkt att det får många av oss att trotsa omgivningens ogillande, och i extrema fall till och med bryta med familjen.

Jag tror inte att en så stark kallelse skulle kunna komma till så många någon annanstans än från Gud. Men jag tror också att det är en uppgift för ett helt liv att förstå till vad den kallelsen är. Men låt oss ta vara på vår kallelse, följa den och se vart den leder oss.