Söndagen före pingst, Johannes 15:26-16:4

Så här skriver Jonas Gardell i sin bok Om Jesus:
”Jag är så trött på att respektera människor som inte respekterar mig. Erkänna människor som inte erkänner mig tillbaka. Detta daltande.

Min Gud är de utsattas Gud, kvinnornas Gud, de homosexuellas Gud. Min Gud är de mobbades Gud, de lidandes Gud, de maktlösas Gud.

Jag förklarar krig mot den andra guden.”

Bönsöndagen, Första Mosebok 18:26-32

Det fanns inga tio rättfärdiga i Sodom. De var alla mördare och våldtäktsmän, till och med Lots svärsöner. Annars hade historien kunnat sluta annorlunda.

Men i vår värld är det sällan så svart eller vitt. Många kyrkors och nationers talesmän sprider budskap av hat och homofobi, men det betyder inte att det inte finns tio rättfärdiga däri.

Jag önskar att jag en gång ska få se en värld där Kristi kyrka i alla sina manifestationer framträder som en kärlekens budbärare. Men det är långt dit. Vi får hoppas på de tio rättfärdiga.

Första söndagen i fastan, Första Mosebok 16:1-13

Hagar var i den mest utsatta position man kan tänka sig. Hon var både kvinna, utlänning och slavinna. Och när hon äntligen fann ett sätt att hävda sig som människa och börja räknas för något, då stack det Saraj i ögonen, trots att det var hennes idé göra Hagar till surrogatmamma. Och när konflikten bröt ut, då svek henne både Abram och Herren. Utlämnad till Sarajs godtycke rymde hon.

Men i öknen, ensam och utlämnad åt sig själv, där mötte henne Guds nåd. Det fanns ändå en plats för både henne och hennes son. Själv måste hon underkasta sig och bida sin tid, men hon skulle ge upphov till ett stort folk, som skulle bemästra själva öknen.

Johannes 16:5-11, femte söndagen i påsktiden

Hjälparen kommer, säger Jesus. Och en av hans eller hennes uppgifter är att visa världen vad synd och rättfärdighet och dom är. Eller egentligen främst att visa vad det inte är, för ordet ”visa” borde snarare ha varit ”tillrättavisa”. Och det behövs sannerligen med tanke på hur mycket dålig teologi som är i omlopp.

Synd är inte att bryta mot lagar och föreskrifter. Synd är att förlora förtroendet för Gud. För motsatsen till tro är inte tvivel utan förtvivlan. Och det är ju synd att förtvivla, för man missar så många möjligheter. Att missa möjligheter, det är synd.

Rättfärdighet är inte att vara bättre än någon annan. Rättfärdighet är myndighet, att inse att vi inte har något synligt rättesnöre utan måste ta eget ansvar för vad som är rätt.

Dom är inte fördömelse över dem som bryter mot normer. Denna världens härskare, djävulen, är den ende som är dömd. Alla vi andra är frikända. Frikända till en frihet under ansvar och med Hjälparens bistånd.

Fjärde söndagen i påsktiden, Första Petrusbrevet 5:1-4,

I episteltexten för 4:e söndagen i påsktiden talas det om att vara herde för en hjord. Att vaka över den inte av tvång utan självmant så som Gud vill, inte av vinningslystnad utan av hängivenhet.I min tro är vi alla både herde och flock för varandra. Vi ska i vår tro kunna stödja lika väl som att stödja oss på varandra. I vissheten om Kristi kärlek ska vi dela alla bördor stora som små och vi ska dela dem även med dem som inte är kristna. Då gör vi en handling i kärlek, då gör vi Guds vilja.

Vikten av att vara ödmjuk poängteras också i texten, att vi inte gör oss till herrar utan bara till föredömen. För mig är det också viktigt att vi vågar möta varandra i ödmjukhet och mänsklighet. Jesus kom till oss för att visa oss hur det ytterst är att vara människa och för att offra sig som människa. I mitt tidigare kristna liv har jag ofta stött på just dessa ”herrar” snarare än föredömen, som haft svårt att mötas i den ödmjukhet som jag anser vara kristendomens kärna.

Varför det ska vara så svårt vet jag inte. Men jag vet att jag försöker att ödmjuka mig och jag ser att det ger förändring i hur jag blir bemött och sedd av andra. Det är inte svårt att hjälpa om vi känner att vi också kan bli hjälpta när vi behöver det. Det är inte svårt att leda om vi känner att vi också kan bli ledda, inte bara av Gud utan av människor runt omkring oss.

Därför har vi ständigt ett ansvar gentemot oss själva och andra. Att vara ödmjuka så att andra kan vara starka för oss och att vara starka för dem som inte själva kan. Inte alltid behöver det komma ur en uttalad kristen tro för den vi hjälper eller blir hjälpt av, men ofta kan det visa vägen till ett annat sätt att se på oss själva och andra.

Ett synsätt som bottnar i en nåd och en frihet – i ett offer från Gud.

Christine Bylund