Annandag påsk, Johannes 20:19-23

Vem kan förlåta synder? Alla är nog överens om att det är bara Gud, men en del menar att Gud har delegerat detta till kyrkan. Jag har svårt att tänka mig det, annat än i den meningen att kyrkan är kallad att förkunna Guds förlåtelse, men däremot inte att hålla inne med förlåtelsen efter eget gottfinnande.

Ser man till evangelierna så är det de svaga och sårbara, de minsta hos Matteus, Lazarus hos Lukas, som är dem som man behöver vända sig till om man söker förlåtelse, inte prästerskapet. Även hos Johannes visar Jesus lärjungarna sina händer och sin sida.

Jag tror att det är vår sårbarhet som är det mest Kristuslika hos oss. Det är när vi får kontakt med den som vi kan ta emot helig ande. Och det är ur den som förlåtelsen kan gro. Inte ur några institutioner.

Långfredagen, Jesaja 53:1-12

Bradley Manning, en öppet homosexuell man som avslöjade militära hemligheter, bland annat förbrytelser mot civila irakier sitter idag fängslad under tortyrliknande förhållanden - utan rättegång. Precis som korsfästelsen är Mannings öde menat att statuera ett exempel för dem som trotsar makten.

"Han blev fängslad och dömd och fördes bort, men vem ägnade hans öde en tanke?
Han blev utestängd från de levandes land, straffad för sitt folks brott."

Femte söndagen i fastan, Första Johannesbrevet 1:8-2:2

Jag mår lite illa varje gång kyrkan talar om synd. Och det har en mycket enkel förklaring. Alltför många gånger har jag fått höra av kristna av olika schatteringar att min kärlek till min man, som utan jämförelse är det finaste i mitt liv, är synd. Det är inte ett litet misstag; det är ett kardinalfel, som för mig har rubbat förtroendet för hela talet om synd och syndabekännelse i kyrkan idag.

Och det är synd, i ordets sanna mening. Det är synd, för det för oss bort från Gud, eftersom det förstör vårt språk och gör det svårt att uttrycka just det som för oss bort från Gud. Jag tror att väldigt mycket av det som vi är vana att betrakta som synd inte alls är synd, och att mycket som vi inte reagerar alls på faktiskt är synd. Sex är till exempel inte synd. Inte i sig. Men hela vår vardag är synd, för vi förbrukar mer resurser än som tillkommer oss.

Samtidigt tror jag att det är farligt att förlägga all skuld till individen. Det mesta av den synd som präglar våra dagliga liv ligger på en nivå som vi själva inte kan påverka. Bara tillsammans kan vi skapa förändring. Ingen syndabekännelse i världen kan förändra detta.

Midfastosöndagen, Psaltaren 107:1-9

Det är inte lätt att vara vilse i öknen och inte finna någon väg till bebodda städer. Många av oss är stadda på den vandringen. Vi är hungriga och törstiga och våra krafter på väg att sina.

Men likt våra föregångare så har vi bara att ropa till Gud i vår nöd, och Gud har lovat att höra oss.

Som så många har vittnat före oss: Det blir bättre.