Sjätte söndagen efter trefaldighet, Första Korinthierbrevet 9:19-26

Alla som tillhör en minoritet är tvåspråkiga. Alla vi queera är duktiga på att anpassa oss till den heterosexuella världen och att smälta in mer eller mindre väl. Vi ska inte anpassa oss mer. Assimilation har aldrig fungerat för någon minoritet.

Det är de privilegierade som måste möta oss på vår hemmaplan om det ska bli någon förändring. Liksom Jesus eller Paulus inte drog sig för att äta tillsammans med syndare och tullindrivare så är den viktigaste förändringen att den som hör till inne-gruppen gör avkall på sitt försteg och öppnar sig för det annorlunda.

Och i något avseende så är vi alla privilegierade, även vi som blir diskriminerade i något avseende, saker vi gärna tar för givet, vare sig det är att vi är vita, friska eller att vi har ett entydigt och socialt accepterat kön. Först när vi blir medvetna om att vi faktiskt är privilegierade kan vi skapa en värld där alla är välkomna och behandlas som fullvärdiga människor.

Apostladagen, Psaltaren 40:6-12

På en ö i Norge går en man som kallar sig kristen omkring och mördar barn. Metodiskt skjuter han ihjäl unga människor, många, många fler än jag orkar tänka. Det sker inte i affekt utan det är noggrant planerat. Jag mår illa av sorg, vrede och hjälplöshet. Och av skam.

För jag kan inte värja mig för att den här mannen är kristen, att han är en del av ett nätverk av andra kristna som tycker som han. Som tycker att de som kallar Gud vid ett annat namn eller de som inte delar ens åsikter inte förtjänar att leva.

Jag skäms för att han har kunnat finna bekräftelse för dessa åsikter i den bok som jag älskar, i den skrift jag håller helig. Och för att åsikter som hans får framföras på nätet, i riksdagen och ibland till och med i våra kyrkor. Av människor som kallar sig kristna.

Jag kan inte säga att den mannen inte är kristen. Det finns alldeles många som säger att jag inte är kristen och de ljuger. Jag vill inte vara som de. Som han. Men jag vill inte heller säga att han är kristen när han så tydligt gör djävulens verk. Som jag inte tror på. Men ibland måste man.

Idag skäms jag att vara kristen. Men om jag inte vore det skulle jag inte orka hoppas.

Fjärde söndagen efter trefaldighet, Psaltaren 62:2-9

Det är inte så lätt att vara queer och kristen. Det är många som ansätter en och ifrågasätter ens tro, som om det bara fanns ett sätt att vara kristen.

De som gör så respekterar inte andra människor. De är bara intresserade av att förgöra alla som inte tycker som de. De älskar svek, med munnen välsignar de, men i sitt hjärta förbannar de.

Ofta måste jag uppbjuda mina yttersta krafter för att inte bli som de, och det är inte alltid jag lyckas. Men när jag är ensam med Gud finns aldrig de problemen.

Från Gud kommer min hjälp och min ära. Gud är min tillflykt, min starka klippa.