söndag 10 november 2013

Tjugofjärde söndagen efter trefaldighet, Matteus 24:3-14

”En morgon vaknade Bella och hade fått nog.” Jag vet inte hur många av er som är gamla nog att känna igen inledningen till Helen Zahavis En jävla helg. För er som inte är det kan jag sammanfatta med att det handlar om Bella som bor i en källarlägenhet och har råkat ut för en stalker som utsätter henne för sexuella trakasserier så att hon knappt vågar gå ut och måste ha gardinerna fördragna.

Sen handlar boken om hur hon ger sig ut på vendetta med en hammare och slår ihjäl honom och några andra äckliga karlar av bara farten. Inte så konstruktivt kanske men definitivt befriande. Men det som jag mest fick ut av boken är att det handlar inte om kränkningar. Kränkningar är alltid i någon mån subjektiva. Det handlar om att man blir sårad, ledsen och rädd. Men det som fick Bella att lägga hammaren i handväskan, det handlade inte om kränkningar utan om livsrum. Hon fick sitt livsrum inskränkt, sin handlingsfrihet. Hon som bodde i en sunkig källarvåning i bostadsbristens London, kunde inte ens ha fönstret öppet på grund av ett karläckel som spanat in henne.

Jag tror att vi var och en skulle kunna ställa oss upp här och nu med en berättelse som liknar Bellas, för vi har alla fått våra livsrum inskränkta. Det är därför vi är här. Och det är något som pågår hela tiden. Stridslarm och krigsrykten, folk som reser sig mot folk och rike mot rike, och hbtq-personer, romer, flyktingar och andra grupper som ingen tycker om utlämnas till att plågas och dödas.

Och kanske värst av allt: många falska profeter framträder och månglar hat i Jesu namn, och kärleken kallnar. Vart ska vi vända oss och vem ska vi tro på när de som kallar sig kristna är de värsta hatarna, när man försöker använda kyrkan som en plattform för att sprida hat och när folk i mängd lämnar kyrkan för att Antje Jackelén inte lånar sig till att hetsa mot muslimer.

Jesus har gett oss svaret, strax efter vår text. ”Liksom blixten kommer från öster och lyser ända till väster, så blir det vid Människosonens återkomst. Där kadavret ligger, där samlas gamarna.” Gud är kärlek, det går inte att ta fel på, och allt som inte är kärlek, allt som leder till våld och till att människor exkluderas, det är inte av Gud. Svårare är det inte. Sverigedemokraterna och de andra fascisterna är gamar. De blir riktigt farliga först när kärleken är död.

Så krama varandra hårt och håll fast i kärleken, för den som håller ut till slutet skall bli räddad.

onsdag 28 augusti 2013

Trettonde söndagen efter trefaldighet, Romarbrevet 13:8-10

Den som älskar sin medmänniska har uppfyllt lagen. Alla buden, inte minst budet "Du skall inte ha begär" som så ofta slås i huvudet på oss, sammanfattas i budet att älska sin nästa som sig själv. Det är alltså inte begäret som sådant som Paulus eller Jesus fördömer, bara det begär som står i strid med kärleken. Det är det begär som driver oss att såra, utnyttja och kränka varandra som avses, begäret att behandla andra som ting. Kärleken däremot vållar ingen något ont, oavsett vilken sorts kärlek det är, och alldeles oavsett kön eller andra mänskliga skillnader.

tisdag 20 augusti 2013

Tolfte söndagen efter trefaldighet, Lukas 13:10-17

Jag besökte i helgen min svärmors barndomshem. Det var ett charmigt gammalt hus från 1800-talet som moderniserats och fått moderna bekvämligheter. Men det var förfärligt lågt i tak och jag slog upprepade gånger i huvudet när jag skulle in i sovrummet. Det var ett fint ställe att åka på semester till men jag skulle inte vilja bo där. Ibland tänker jag att det är likadant med vår kyrka. Den är fin och full av traditioner som fyller en viktig funktion, men det går inte att bo där för att det är för lågt i tak. Och det går inte riktigt att höja taket utan att riva hela bygget, så som det fått sin form någon gång på 1800-talet (så känns det i alla fall). Många människor söker sig till kyrkan på högtidsdagar eller i krissituationer men det är få som vill bo där. Hur kan vi skapa en kyrka som är både beboelig och igenkännlig?

söndag 11 augusti 2013

Elfte söndagen efter trefaldighet, Romarbrevet 7:14-25


Ända sedan Augustinus har vi en tendens att tro att Paulus hade lika svårt som Augustinus att
tygla sina lustar. Det stämmer inte. Paulus levde i celibat och verkar ha trivts utmärkt med det.
Sex var inget som intresserade honom särskilt.

När Paulus talar om sin köttsliga, alltså världsliga natur, då talar han om sin oförmåga att göra
sig fri från de internaliserade normer han bär med sig. Precis som vi idag inte kan undgå att
återfalla i rasistiska eller sexistiska tänkesätt, oftast utan att ens märka det, så märkte Paulus
till sin stora sorg att han ständigt återföll till ett behov att hävda sig framför andra, att fördöma
och tro sig vara bättre än andra, sådan som Paulus var när han förföljde de kristna.

Dödens kropp är en kropp som står i dödens tjänst, som när ryska nazister torterar småpojkar
till döds, predikanter sprider hat i Uganda eller när unga människor nätmobbas till självmord.

Vi arma människor, vem ska befria oss från vår rasism, sexism och internaliserade homofobi?
Paulus tackar Gud genom Jesus Kristus, och vi får också sätta vårt hopp till honom.

söndag 4 augusti 2013

Tionde söndagen efter trefaldighet, Matteus 18:18-22


De som har lärt mig mest om förlåtelse är de av mina vänner som är vegetarianer eller veganer. Det finns många argument för att äta vegetariskt, de flesta bra och några dåliga. Trots detta har vegetarianer sällan eller aldrig anmärkt på att jag äter kött, eller tagit avstånd från mig på grund av detta. Vi har helt enkelt anpassat oss. Man tar lite hänsyn och undviker vissa ämnen (om man inte är beredd att följa diskussionen dit den bär), och när man äter tillsammans så får man se till att alla kan äta gott, vare sig man äter samma mat eller olika. Det innebär inte att de ger avkall på sin övertygelse, men genom sitt tysta föredöme utövar de ett envist inflytande på mig, och innerst inne vet jag att de har rätt.

Jag önskar att vi kristna kunde göra likadant.

söndag 28 juli 2013

Nionde söndagen efter trefaldighet, Ordspråksboken 3:27-32

"Tvista inte med någon utan fog, med en som inte har gjort dig något ont."

Jag tror att nästan allt ont som vi inom kristenheten gör mot varandra, och särskilt det som HBTQ-personer och andra minoriteter får stå ut med varje dag, kunde undvikas om vi lärde oss att leva upp till denna enkla devis.

Att leva och låta leva kan vara en utmaning men vi är inte kallade till att rätta till allt ont i världen, särskilt inte med våld (och våld kan ta sig många former, inte minst maktmissbruk), hur frestande det än kan te sig.  Mycket måste vi lämna i Guds händer.

söndag 21 juli 2013

Åttonde söndagen efter trefaldighet, Matteus 7:22-29

Vissa schatteringar inom kristenheten talar ofta och gärna om "klassisk kristendom", som om det fanns något sådant. Som om inte kristenheten från allra första början, till och med innan Jesu död, var full av olika tolkningar och stridande viljor. Och Jesus lät dem hållas. Mångfalden är en nödvändighet för en rörelse om den ska överleva. 

Ofta brukar det med "klassisk kristendom" förutom att man är emot homosexualitet och aborter koka ner till att man profeterar högljutt om Jesus. Om de gör underverk kan man diskutera men de har onekligen gjort storverk för fattiga och missbrukare.

Till människor som alldeles liknar dessa säger Jesus: "Jag känner er inte. Försvinn härifrån, ni ondskans hantlangare." Det är en tankeställare för oss alla. Hur goda vi än tror att vi är så är det inte säkert att Jesus skulle vilja kännas vid våra handlingar. Det är helt enkelt som Tage Danielsson säger. "Utan tvivel är man inte klok."

söndag 14 juli 2013

Kristi förklarings dag, Andra Korinthierbrevet 3:9-18

När Mose kom ner från Sinai strålade hans ansikte av Herrens härlighet, så att han var tvungen att dölja sitt ansikte med en duk för att inte skrämma slag på folk. Härlighet, det är ett uttryck för den respekt som tillkommer någon, något som kan ta sig uttryck i ett slags strålglans, en stjärnstatus.

Ännu i denna dag hänger den slöjan kvar när Bibelns texter läses och citeras. Vi möter dem med en så stor vördnad att vi inte knappt kan läsa eller förstå dem. Inte som Mose som talade med Gud ansikte mot ansikte, utan som den förskrämda folkmassan som är hänvisad till att göra vad de blir tillsagda.

Men så är det inte längre (och var nog aldrig riktigt menat att vara), för idag talar Kristus till oss ansikte mot ansikte. Och alla vi som utan slöja för ansiktet skådar Herrens härlighet förvandlas till en och samma avbild. Den som upplever kärleken istället för att dyrka den behöver aldrig vara rädd, oavsett hur många regler hen bryter, så länge hen respekterar kärlekens egna lagar. För genom Anden får vi en visshet som inte är beroende av någons stjärnstatus, och inte är filtrerad genom en dammig duk av gamla böcker och predikanter. Där Herrens ande är, där är frihet.

söndag 7 juli 2013

Sjätte söndagen efter trefaldighet, Amos 7:10-15

"Jag är ingen profet", sa profeten Amos. "Jag är en vanlig människa. Men ibland måste man säga ifrån:" Amos, som kanske är den lilla människans främste försvarare, som ber om att rätten ska få strömma fram som vatten och spola bort dem som säljer den fattige för ett par skor, han är ingen proffstalare. Han är en vanlig människa som håller boskap och odlar fikon och helst skulle fortsätta med det.

Likaså är de bästa talespersoner vi hbtq-personer kan få inte proffspolitiker eller aktivister. De är vanliga människor som har fått nog. Människor som talar inte för att främja sin karriär eller bygga sitt varumärke utan för att skapa en lite rimligare värld, där man kan få hålla boskap och odla fikon ifred. Människor som du eller jag - eller kanske rentav du eller jag.

söndag 30 juni 2013

Apostladagen, Första Petrusbrevet 2:4-10

För dem som inte tror har stenen som husbyggarna ratade blivit en stötesten, en sten som ligger ivägen och som de snubblar på. Och de gör det därför att de inte känner igen kärleken när de ser den. Där vi ser samkönad kärlek ser de bara en förvänd sexdrift. Men när de inte känner igen kärleken så känner de inte igen Kristus.

Likadant med människor som har en könsidentitet som inte passar in i snäva ramar, för somliga blir de en stötesten för dem som inte känner igen sanningen när de ser den. Men vi - homo, bi, trans eller vad vi än är, vi är ett utvalt släkte, ett heligt folk. Vi som förut var ett folk är nu Guds folk. Och vi är kallade att visa vägen till Guds rike.

En ledtråd: Man känner igen det på att människor älskar varandra och på att alla är sig själva utan förbehåll.

söndag 23 juni 2013

Den helige Johannes döparens dag, Lukas 1:57-66

Att få ett nytt namn är en viktig händelse för många transpersoner, ofta ett namn man valt själv och som uttrycker den man är. För Johannes gick denna process mycket fortare, tack vare att hans föräldrar hade fått en gudomlig uppenbarelse som sa dem vem han skulle bli och vad han skulle heta, trots att det inte fanns någon i hans släkt som bar det namnet. 

För många föräldrar till homo-, bi- eller transsexuella så kommer det ofta som en överraskning att ens barn inte är den man tror. Men tack vare lyhördhet, ödmjukhet och mycket kärlek så lyckas ändå många följa sina barn i deras process och bejaka deras namn och identitet. Och även om det inte sker med stora åthävor så är det ändå ett Guds under som sker, varje gång.

lördag 22 juni 2013

Midsommardagen, Apostlagärningarna 17:22-31

"I honom är det som vi lever, rör oss och är till", säger Paulus. Tänk om det är så. Tänk om Gud är som en gravid kvinna som bär hela världen i sin mage, skyddar den med sin egen kropp och låter den växa till sig samtidigt som Gud när den med sig själv. Att Gud inte skapar världen som när en trollkarl trollar fram något med sitt trollspö utan att Gud låter världen växa i sig och inte släpper den ifrån sig förrän den är mogen att klara sig själv. Då skulle allt i världen vara präglat av Gud, älskat av Gud och en del av Guds plan, även om det vi ser omkring oss inte liknar det som ska komma mer än vita och gula liknar en kyckling.


söndag 16 juni 2013

Tredje söndagen efter trefaldighet, Efesierbrevet 2:1-10

"Du ska inte glömma att flickor också kan vara söta." Det var vad psykologen sa till mig när jag var sjutton år och just hade insett att jag var homosexuell. Och jag var dum nog att lyssna till det och gjorde åtminstone en flicka väldigt illa.

Jag tror att de flesta HBT-personer har gått igenom en fas när vi försökte vara heterosexuella eller cispersoner. Då var vi döda, när vi levde på denna tidens och världens vis, när vi följde våra mänskliga begär att få smälta in och vara som andra och handlade som massan och normen ville.

Jag tror inte att Paulus (om det nu är han som skriver) tänker på sex när han skriver om köttets (inte kroppens) begär, utan det handlar om det världsliga sättet att tänka, anpassningen efter normen, självhävdelse i en värld med osunda ideal, något som förvisso leder till döden.

Men Guds nåd och kärlek har gjort oss levande med Kristus och gett oss styrka att vara oss själva helt och fullt.

söndag 9 juni 2013

Andra söndagen efter trefaldighet, Femte Moseboken 7:6-9

Vi HBT-personer är ett särskilt utvalt folk. Även om det är en fiktion (precis som alla nationaliteter) så tror jag att det är en bild som är värd att hålla fast vid, trots att postmodernismen fnyser åt alla sådana kategorier och trots att identitetspolitik har fallit ur modet. Det finns nog anledning att ta till sig en del av kritiken mot identitetspolitiken (inte minst homonormativiteten) men jag tror att det mer handlar om att man har definierat sin identitet för snävt. Jag tror att vi måste börja erinra oss att vi är ett folk och att vi behöver hålla ihop, för vi är små och våra fiender är många. Men det får inte förleda oss till chauvinism eller till att stänga någon ute som vill sluta sig till oss.

För det är inte för att vi är större, bättre eller vackrare som vi är utvalda, utan för att vi har en särskild kallelse. Vi är kallade att visa att man kan leva annorlunda. Att man kan älska annorlunda, ha sex annorlunda och använda könsuttryck på andra sätt. Vi är kallade att vara en påminnelse om att människor är olika, att Gud skapade oss olika och att det är något gott och en rikedom.

Och hur mycket våld och förtryck, hur mycket vi än föraktas och förklaras för sjuka eller perversa, så kommer vi alltid att finnas kvar, för Gud håller sitt förubnd och visar godhet i tusen släktled mot dem som älskar honom och håller hans bud. Vi kommer inte att försvinna, och vi ska ingenstans.

We're here. We're queer. Get used to it.

söndag 3 mars 2013

Tredje söndagen i fastan, Jesaja 59:14-17

Jag hade en hetsig diskussion på nätet nyligen. Det gällde huruvida en (förmodligen påhittad) person kunde bli kränkt av regnbågsflaggor i kyrkan. En rad liberala människovänner slöt genast upp för att försvara denna persons rättigheter och lät därmed homofober och heteronormativa inta ytterligare lite av det rum som vi hbt-kristna kämpat oss till.

Men Jesaja visste det, Jesus visste det och alla som har varit i närkamp med ondskan vet det: Det går inte att argumentera med homofober, sverigedemokrater och andra fascister. De spelar nämligen inte enligt reglerna. Om du hittar ett vattentätt argument för att slå omkull deras bibeltolkning (eller vad det vara månde) så byter de bara fot och fortsätter. De har nämligen en agenda som inte har något med yttrandefrihet eller respekt för andra att göra.

Därför kommer aldrig några välmenande liberala argument och ingen felciterad Voltaire i världen att hjälpa när det gäller att driva det onda tillbaka utan bara en kompromisslös helig vrede. Med det menar jag inte att vi ska sänka oss till deras nivå utan att vi inte ska nedlåta oss till att argumentera med dem.

Därför att det som frågan gäller inte ska behöva argumenteras om: omsorgen om alla människors rättigheter och - när dessa rättigheter kommer i konflikt – att särskilt värna om de svaga, dessa mina minsta som Jesus talade om. Vilka dessa är är inte alltid så lätt att se och det kan finnas olika uppfattningar om det. Men det finns ingen ursäkt för att någonsin avvika från den ambitionen, och Jesu minsta lär knappast vara de som blir upprörda av regnbågsflaggor för att de inte kan utöva sin religion utan att kränka andra.