Annandag jul, Apostlagärningarna 6:8-15

Varför stenar man en människa istället för att helt enkelt slå ihjäl henne? Jo, man gör så för att det inte ska finnas någon enskild som är ansvarig. Genom att många kastar varsin sten drar ingen enskild blodskuld över sig. Blodskuld uppstår därför att det är något fruktansvärt att döda en människa, något som får själva jorden att skrika första gången det händer. Men när någon döms till att stenas, då finns det inte en enskild hand som kastar den dödande stenen. Då är hela folket gemensamt ansvarigt. När en moské brinner är också hela folket ansvarigt, oavsett vems hand som kastade bomben. För den som angriper en av oss angriper oss alla.

Stefanos namn betyder krans eller krona, vilket får mig att undra om han är en verklig person eller en symbol, en symbol för de modiga män och kvinnor som fick sätta livet till under Jesus-rörelsens första år. Hans brott var att han var fylld av nåd och kraft och gjorde stora tecken och under. Och jag ska säga att den som kommer till vårt land med två tomma händer och lyckas bygga sig ett liv här, eller den som överlevt en barndom eller ett vuxenliv där en ständigt blir hånad och diskriminerad för sin hudfärg, för sin tro, för sin sexualitet eller sitt könsuttryck och ändå inte blir bitter eller destruktiv, det är en människa som är fylld av nåd och kraft, en människa som gör stora tecken och under.

Men en sådan människa kommer att få fiender, precis som Stefanos. Och om de inte kan hävda sig i en öppen debatt (vilket de sällan kan) så kommer de att anklaga henne för att försöka förändra heliga traditioner, att angripa denna heliga plats och lagen. Och om det vill sig illa kommer de att få henne stenad.

Men den mest fruktansvärda lärdomen av berättelsen om Stefanos är att många goda människor också kommer att kasta sten. Många fina och förträffliga människor (jag är inte sarkastisk nu) kommer att tycka att det visserligen är tråkigt men att de som föll offer för våld och förföljelse inte borde ha provocerat så mycket, att de hade sig själva att skylla. För även Paulus tyckte att det var bra att han dödades.

Juldagen, Lukas 2:1-20

Jag lekte inte med dockor när jag var liten. Pojkar gjorde inte det helt enkelt. Och det var synd, för man kan lära sig mycket genom att leka med dockor. Många relationer och identiteter kan prövas ut, många känslor kan luftas och uttryckas. Det finns så mycket mer än mamma-pappa-barn.

Jag tror att en anledning att Jesusbarnet är så populärt, långt utöver de två korta omnämnandena i Bibeln, är att det för oss är som en Gud-docka. I Jesusbarnet uppenbarar sig Gud för oss i en ofarlig gestalt. Man behöver inte oroa sig för att Jesusbarnet ska slå en med blixten eller så, något man aldrig kan vara riktigt säker på när det gäller den vuxne Gud.

Precis som med en docka som kan gosas och pysslas med, som i stunder när livet gör ont kan få ta emot hårda törnar, och som vid andra tillfällen glöms bort alldeles och blir liggande någonstans, så är Jesusbarnet för oss. För en gångs skull är det vi som är stora och Gud som är liten.

Och jag tror att det är bra. För alla relationer mår bra av att man byter roller någon gång. Att den som alltid tröstar också får bli tröstad. Att den som alltid är stark får vara svag. Och att den som annars bara glider med får ta ansvar.

Det kan gå lite fel ibland och det kan bli några hårda törnar. Men Gud tål det. Och relationer och identiteter kan prövas ut, känslor luftas och uttryckas. Hur ska vi annars bli vuxna?

Julnatten, Hebreerbrevet 1:1-6

”Jag skall vara hans fader och han ska vara min son”, säger Gud till David. Men innebörden i detta är inte att Gud och David båda är män. David var förvisso man men Gud, som skapade människan till sin avbild till man och kvinna, rymmer uppenbarligen i sitt väsen båda dessa kön och förmodligen en hel mängd som vi ännu inte upptäckt.

Nej, här talar Gud till oss efter vårt mänskliga förstånd. Och Gud använder inte ordet ”son” om David, om Jesus och om hela Israels folk för att säga att de alla är män (för Israels folk rymde minst två kön och förmodligen en hel mängd som vi ännu inte upptäckt). Nej, ordet son betyder här arvtagare, för det var bara söner som hade arvsrätt.

Vad Gud säger är till David, till Jesus, till Israels folk och faktiskt till oss alla (oavsett kön) är följande: ”Mitt barn, du är alltid hos mig och allt mitt är ditt. För du är min arvtagare, den som en dag ska fullborda mitt verk.”

Andra söndagen i advent, Mika 4:1-4

"Var och en ska sitta under sin vinstock och sitt fikonträd och ingen ska hota honom." Detta är ett av mina favoritbibelcitat, för jag tycker att det är en så tröstande tanke, att Gud har valt ut en liten jordplätt åt varje människa, tillräckligt stor för att leva på, och med ett fikonträd dessutom som kan få representera rätten till sin egen sexualitet och sitt könsuttryck. Det är sannerligen inte för mycket begärt.

Idag när hot och hat tack vare teknikens utveckling har blivit så enkelt att det är vardag för otaliga människor är det kanske viktigare än någonsin att erinra sig att hot och hat inte är vad Gud vill. Faktum är att det är raka motsatsen till vad Gud vill. Vad Gud vill är att vi ska få tillfälle att sitta under vårt fikonträd och pilla oss i naveln, ensamma eller tillsammans, i fred.

De av oss som är synligt annorlunda eller som är modiga nog att stå för vilka de är är förstås extra utsatta. Därför är det viktigt att inte lämna någon i sticket, för de är våra spejare. Hotar man någons fikonträd så hotar man allas. Det är vårt livsrum man kränker när man försöker driva ut oss ur det offentliga rummet. Och de som säger att vi ska vara tysta och inte ställa till med bråk gör samma sak fast de inte förstår det.

Guds rike är nämligen öppet för alla utan undantag. "Folken ska strömma dit, folkslag i mängd ska komma." Sådan är Guds vilja. Så om någon försöker driva bort eller tysta oss eller andra så får vederbörande med oss att göra. Med oss alla. Och med Herren Sebaot.

Söndagen före domsöndagen, Lukas 17:20-30

"Efter oss syndafloden" lär Madame Pompadour ha sagt för att trösta den franske kungen efter ett förlorat slag som blev början till slutet för Frankrikes glansperiod. Och även idag lever vi i en tid som tycks ha framtiden bakom sig. Vi väntar egentligen bara på att en eller annan katastrof ska komma och göra slut på oss alla.

Vårt liv liknar på många sätt livet i Noas dagar eller i Lots dagar, tider då den starkes rätt gällde, inte minst i förhållande mellan kvinnor och män. Patriarkat, sociala orättvisor och heteronormativitet frodades. Folk åt och drack (i övermått, de som kunde), gifte sig (män) eller blev bortgifta (kvinnor), ända tills den dag floden kom och gjorde slut på dem alla.

Men det är inte mänskligheten som Gud tröttnat på, även om katastrofer drabbar blint när de väl slår till, utan orättfärdighet. Gud har tröttnat på patriarkat, sociala orättvisor och heteronormativitet. Och när orättfärdigheten når en brytpunkt, då kokar Guds rättvisa över. Men den ser inte ut som man väntar sig, och den står inte att finna där folk pekar.

Så spring inte efter enkla lösningar, ty liksom blixten lyser upp himlen från horisont till horisont, så gör inte Guds rättvisa skillnad på människor och gör inga undantag. Ingen människas rättvisa kan sättas åsido för den goda sakens skull.

Tro inte att ni kan undkomma lidande. Det kan ingen. Men det betyder inte att läget är hopplöst. För Guds rike är inom oss.

Tjugoförsta söndagen efter trefaldighet, Matteus 12:15-21

Det fanns de som ville outa Jesus men han förbjöd dem strängt att göra det. Han ville inte bli känd som mirakelmannen utan han ville, precis som många QTBH-personer, helt enkelt få vara den han var i tysthet och låta det få vara bra med det. Hur värdefullt det än är att en del av oss kommer ut och tar smällen som det alltid innebär, så tänker jag att vi måste få unna oss att få vara lite hemliga ibland också. Vi finns överallt. Och vi behövs där.

Alla underverk är inte spektakulära, och jag tänker att många av oss med en könsidentitet, en läggning eller en funktionsvariation som inte syns utanpå, vi kan var och en vara ett litet underverk för att vi vet hur det kan vara att vara människa, på ett sätt som många andra inte gör. Och ibland känner vi igen varandra och kan ge varandra den där lilla blinkningen. Och vårt namn ska ge andra hopp.

Alla själars dag, Lukas 20:37-38

Om Gud är Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud…

Då är Gud en gud också för dem som tvingas förneka sin kärlek, som Abraham i Egypten.
Då är Gud en gud för dem som blir förskjutna av sina föräldrar, som Isak nästan dödades av sin far.
Då är Gud en gud för dem som om natten brottas med demoner på liv och död, som Jakob vid Jabboks vadställe.

Om Gud inte är en gud för döda utan för levande, då är Gud en gud för Oscar Wilde och Sylvia Rivera, för Christopher Marlowe och Virginia Woolf, för Matthew Shepard och Tyra Hunter. För vi är alla del av samma kamp, kampen för en värld med plats för alla. Och för Gud är alla levande.