Fastlagssöndagen, Första Korinthierbrevet 13:1-13

Jag blir alltid lite illa till mods när jag hör Kärlekens lov på bröllop. Det är en text som är så vacker att den blir lite förrädisk, för vi hör inte vad den egentligen säger. I själva verket är det inte alls några bra råd för tvåsamhet som ges: att bära allt, tro allt, hoppas allt och uthärda allt kan ju vara rent katastrofalt i en relation som präglas av misshandel eller missbruk, som tyvärr alltför många relationer gör. Då är det viktigt att våga säga nej och ibland till och med bryta upp.

Försöker jag då rätta Paulus? Inte alls. För Paulus skriver inte till par. Han menar tvärtom att även den som är gift helst ska leva som om den inte vore det, att äktenskapet och tvåsamheten inte ska vara fokus i våra liv. Istället skriver han till församlingar om att låta kärleken flöda fritt.

Vi ska hälsa alla våra medkristna med en helig kyss, så som man behandlar familjemedlemmar. Vi ska alla bokstavligen vara en enda stor familj, och det är ingen liten utmaning. I den situationen kommer Paulus ord till sin rätt, för då är det avgörande att inte vara utmanande, inte självisk och inte brusa upp, att inte ha sin glädje i orätten utan glädjas med sanningen. Allt detta är nödvändigt för att en gemenskap, en församling, ska kunna fortleva, att vi förmår tona ner oss själva, ha tålamod och glädjas med sanningen, det vi har gemensamt. Då kan vi i den hämta ny kraft att leva tillsammans.

Det är en kärlek som inte är begränsad till tvåsamhet eller heterosexualitet, utan som omfattar alla. Det är en kärlek som spränger alla gränser, trotsar alla hinder och som ger oss en försmak av Guds kärlek till oss. För ännu ser vi en gåtfull spegelbild; då ska vi se ansikte mot ansikte.

Kyndelsmässodagen, Första Johannesbrevet 1:5-7

Om en sak är judendom, kristendom och islam eniga: Gud är barmhärtig. Det är den i särklass viktigaste sanningen i alla våra tre religioner (liksom i många andra) och det upprepas gång på gång i alla våra heliga skrifter. Det betyder att om vi ska lära oss att förstå Gud så måste vi lära oss barmhärtighet. Och barmhärtighet är inte välgörenhet. Den vanligaste bilden i alla våra heliga skrifter är en mors kärlek till sitt barn (när den är som bäst), kompromisslös och starkare än döden, som Guds kärlek till oss. Men barmhärtighet kan också översättas med generositet. För vi kanske inte förmår älska alla människor, men vi kan alltid vara generösa.

Den muslimska teologen Riffat Hassan höll igår på Teologifestivalen ett långt tal och bevisade noga att om vi ska tala om Gud så måste vi tala med barmhärtighet, alltså med generositet. För om vårt tal och våra slutsatser är obarmhärtiga och ogenerösa, om våra slutsatser blir homofoba eller rasistiska eller förtryckande mot någon enda människa, då har vi tänkt fel och måste börja om. För om vi säger att vi har gemenskap med Gud men vandrar i mörkret, då ljuger vi. Ingen teologi som leder till hat och förtryck är av Gud. För Gud är ljus och inget mörker finns i Gud.

Så länge vi famlar i mörkret så kommer vi att snubbla in i varandra och göra varandra illa. Det är därför vi inte ska möta ont med ont. Mörker fördrivs inte med mörker. Först i generositetens ljus kan vi se varandra, först då kan vi börja ana Gud.