“Så du tycker att när man knullar ska man göra det i röven?” Det fick en kvinnlig kyrkomötesledamot höra efter att hon röstat för att öppna äktenskapet för samkönade par. Hur barnslig och malplacerad en sådan kommentar än må vara så fångar den något väsentligt - att samkönad kärlek är anstötlig för somliga, rentav skamlig.
Men om någon finner att ett rövknull är mer anstötligt än en korsfäst Messias, då har hen inte förstått vad vare sig korsfästelse eller Messias är. Korsfästelse är en förnedring som är värre än en våldtäkt, det är att helt tillintetgöra en människa och rista in maktens överlägsenhet på hennes hjälplösa kropp. Och Messias är inte bara en person och ledstjärna, Messias förkroppsligar vår skiraste längtan och vår djupaste kärlek.
Paulus förkunnar en korsfäst Messias, och han skäms inte för det. För evangeliet är en Guds kraft som räddar den som tror, alltså den som förstår att hålla samman korsfästelse och Messias i samma mening och som förstår skammen i detta, en övermäktig skam som får en att vilja sjunka genom jorden och försvinna. Inför en korsfäst Messias kan du aldrig mer säga: “Jag är i alla fall inte en sån där”, aldrig mer vara stolt. Men du behöver heller aldrig skämmas för att du är människa.
För inför en korsfäst Messias finns det ingen skam mer, ingen anledning att skämmas för något alls, rövknull eller ej. Ingenting är skamligt, utom det som hindrar evangeliet.
söndag 25 januari 2015
söndag 18 januari 2015
Andra söndagen efter trettondagen, Andra Mosebok 33:18-23
Det finns en grekisk myt som berättar om när Demeter, livets gudinna, var deprimerad och inte ville äta, och hur då en gammal käring vid namn Baubo fick henne att skratta genom att dra upp kjolen och visa sin fitta. Så återkom livet till världen.
När folket har avfallit till dansen kring guldkalven och svikit både Gud och Mose så att de båda är alldeles modfällda, då moonar Gud Mose när denne gör anspråk på att få se Guds ansikte. Mose får stå i en klippskreva medan Gud går förbi och till slut så visar Gud honom sin bakdel. Mose skrattade och skrev nya stentavlor och så återkom livet till världen.
När vi alla drabbas av för stort allvar och tror att vi ensamma besitter sanningen, att vi har funnit den korrekta politiska linjen, har knäckt livets gåta eller hittat sanningen om Gud, då står Gud alltid beredd att moona oss och återföra oss till livet.
När folket har avfallit till dansen kring guldkalven och svikit både Gud och Mose så att de båda är alldeles modfällda, då moonar Gud Mose när denne gör anspråk på att få se Guds ansikte. Mose får stå i en klippskreva medan Gud går förbi och till slut så visar Gud honom sin bakdel. Mose skrattade och skrev nya stentavlor och så återkom livet till världen.
När vi alla drabbas av för stort allvar och tror att vi ensamma besitter sanningen, att vi har funnit den korrekta politiska linjen, har knäckt livets gåta eller hittat sanningen om Gud, då står Gud alltid beredd att moona oss och återföra oss till livet.
tisdag 6 januari 2015
Trettondagen, Matteus 2:1-12
De mest oskyldiga misstag kan ibland få de mest förödande konsekvenser. Så var det när de österländska stjärntydarna förstod att en kung hade fötts i Judéen och genast begav sig till det kungliga palatset. Detta självklara antagande kostade otaliga nyfödda barn livet.
Idag är det många som vill kalla sig queerteologer. Men de verkligt queera perspektiven hittar man inte i palatsen, bland de privilegierade. Där föds bara våld och förtryck. Det queera föds i sårbarhet, en helig sårbarhet. H C Andersens lilla sjöjungfru visste vad det kostar att vara tvungen att göra våld på sig själv för att passa in: att man förlorar sin röst och att varje steg känns som att gå på knivar. Att någon gång ha känt detta, det är att vara queer.
Det är i den sårbarheten och smärtan som vi måste börja vårt tänkande och åter finna vår röst, i det som skaver, som en sten i skon. För Herodes verktyg kommer aldrig att riva Herodes hus.
Idag är det många som vill kalla sig queerteologer. Men de verkligt queera perspektiven hittar man inte i palatsen, bland de privilegierade. Där föds bara våld och förtryck. Det queera föds i sårbarhet, en helig sårbarhet. H C Andersens lilla sjöjungfru visste vad det kostar att vara tvungen att göra våld på sig själv för att passa in: att man förlorar sin röst och att varje steg känns som att gå på knivar. Att någon gång ha känt detta, det är att vara queer.
Det är i den sårbarheten och smärtan som vi måste börja vårt tänkande och åter finna vår röst, i det som skaver, som en sten i skon. För Herodes verktyg kommer aldrig att riva Herodes hus.
söndag 4 januari 2015
Söndagen efter nyår, Första Samuelsboken 3:1-10
Eli fick aldrig sova. Gång på gång blev han väckt av den unge Samuel som tjänade hos honom i templet, som kom och väckte Eli och påstod att han hade ropat på honom. Men Eli var en klok man så han blev inte arg utan sa vänligt åt Samuel att gå och lägga sig igen. Men tredje gången gick det upp en talgdank för Eli och han insåg att det var Gud som ropade på Samuel. “Mitt barn” sa han. “Det är Gud som ropar på dig. Gå och hör efter vad Gud vill dig.”
Idag får vi välsigna alla de föräldrar och andra vuxna som möter egensinniga, kanske rentav queera barn som vägrar följa normerna utan går sin egen väg, och särskilt tacka för de kloka föräldrar som inte blir arga utan förmår att vänligt säga: “Mitt barn, det är Gud som ropar på dig. Gå och hör efter vad Gud vill dig.”
Idag får vi välsigna alla de föräldrar och andra vuxna som möter egensinniga, kanske rentav queera barn som vägrar följa normerna utan går sin egen väg, och särskilt tacka för de kloka föräldrar som inte blir arga utan förmår att vänligt säga: “Mitt barn, det är Gud som ropar på dig. Gå och hör efter vad Gud vill dig.”
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)