Hur relaterar man till Gud när livet är svårt? Vad har man för relation till Gud när man har något som inte alla andra har. I söndagens text talar profeten Jesaja om Herren vår skapare som sett oss i moderlivet. Med mitt perspektiv som funktionshindrad betyder det att Gud sett mig och mitt funktionshinder och att det var något gott.
Att Gud vetat om det men ändå låtit mig få komma till livet för att det fanns plats för mig just här just nu. I vissa ögon är mitt funktionshinder resultatet av ett syndigt leverne, i andra en börda. Jag ser mitt funktionshinder som en välsignelse och jag är tacksam för att Gud gett mig livet. Självklart vet jag att mitt liv är ”svårare” än många andras, men också att det jag fått genomgå har gjort mig stark och gett mig något jag kan dela med mig av till andra. Jag tror också att det var såhär Gud ville ha det. Och den vissheten, om att inget är förgäves som kommer från Gud gör att jag inte lider som så många tror.
När Profeten Jesaja säger att Gud ska gjuta vatten över törstande mark tar jag till mig det med tillit. Jag vet att det är svårt att vara annorlunda oavsett hur vi är det. Men jag vet också att Gud finns där för att lindra det som gör ont och för att stötta oss. Att han kommer att ge oss vatten om vi törstar och att vi inte ska vara rädda. Han såg oss i moderlivet, han visste om och formade oss till sin avbild.
Det tror jag på och på det förtröstar jag när människor möter mig med intolerans och dumhet, när de pratar om synd och bördor svarar jag: Allt som är i mig kommer av Gud och han har lovat att jag inte behöver vara rädd, han ska släcka min törst.
Christine Bylund
