När Elia kom till Sarefat hade han inget att äta. Han förlitade sig på att Gud skulle ge honom vad han behövde. Och Gud sände i hans väg en fattig änka, som knappt hade mat till sig själv. Men när hon tog av det lilla hon hade och gav honom, då blev det ändå över så det räckte till henne och hennes son. Och även nästa dag, och nästa och nästa, ända tills regnet kom.
Vi är ofta stadda på vandring genom ökentrakter och det är inte alltid vi kan se var vi ska kunna finna näring. Men om vi delar det lilla vi har med varandra, så kan vi åtminstone förlita oss på att Gud ser till oss och att det lilla vi kan ge räcker till det nödvändigaste. Till den dag då Herren låter regnet falla över jorden.
