När Mose kom ner från Sinai strålade hans ansikte av Herrens härlighet, så att han var tvungen att dölja sitt ansikte med en duk för att inte skrämma slag på folk. Härlighet, det är ett uttryck för den respekt som tillkommer någon, något som kan ta sig uttryck i ett slags strålglans, en stjärnstatus.
Ännu i denna dag hänger den slöjan kvar när Bibelns texter läses och citeras. Vi möter dem med en så stor vördnad att vi inte knappt kan läsa eller förstå dem. Inte som Mose som talade med Gud ansikte mot ansikte, utan som den förskrämda folkmassan som är hänvisad till att göra vad de blir tillsagda.
Men så är det inte längre (och var nog aldrig riktigt menat att vara), för idag talar Kristus till oss ansikte mot ansikte. Och alla vi som utan slöja för ansiktet skådar Herrens härlighet förvandlas till en och samma avbild. Den som upplever kärleken istället för att dyrka den behöver aldrig vara rädd, oavsett hur många regler hen bryter, så länge hen respekterar kärlekens egna lagar. För genom Anden får vi en visshet som inte är beroende av någons stjärnstatus, och inte är filtrerad genom en dammig duk av gamla böcker och predikanter. Där Herrens ande är, där är frihet.
