Femte söndagen i fastan, Första Johannesbrevet 1:8-2:2

Jag mår lite illa varje gång kyrkan talar om synd. Och det har en mycket enkel förklaring. Alltför många gånger har jag fått höra av kristna av olika schatteringar att min kärlek till min man, som utan jämförelse är det finaste i mitt liv, är synd. Det är inte ett litet misstag; det är ett kardinalfel, som för mig har rubbat förtroendet för hela talet om synd och syndabekännelse i kyrkan idag.

Och det är synd, i ordets sanna mening. Det är synd, för det för oss bort från Gud, eftersom det förstör vårt språk och gör det svårt att uttrycka just det som för oss bort från Gud. Jag tror att väldigt mycket av det som vi är vana att betrakta som synd inte alls är synd, och att mycket som vi inte reagerar alls på faktiskt är synd. Sex är till exempel inte synd. Inte i sig. Men hela vår vardag är synd, för vi förbrukar mer resurser än som tillkommer oss.

Samtidigt tror jag att det är farligt att förlägga all skuld till individen. Det mesta av den synd som präglar våra dagliga liv ligger på en nivå som vi själva inte kan påverka. Bara tillsammans kan vi skapa förändring. Ingen syndabekännelse i världen kan förändra detta.

Femte söndagen i fastan, tredje Mosebok 16:15-16

När Aron kom inför Gud hade han två bockar med sig, som han skulle kasta lott om. Den ena skulle han slakta och bestänka förbundsarkens lock med blodet, och den andra skulle han driva ut i öknen, lastad med folkets alla synder. Det var den så kallade syndabocken.

Vi som tillhör HBT-samhället har många gånger blivit till syndabockar för all världens elände, och ofta har vi drivits ut i öknen. Men när Jesus gjorde sig själv till ett syndoffer, då vändes perspektiven. Öknen är inte längre ett tillhåll för demoner, övergivet av Gud och människor, utan en helig plats. Och vi är heliga människor.