Jag lekte inte med dockor när jag var liten. Pojkar gjorde inte det helt enkelt. Och det var synd, för man kan lära sig mycket genom att leka med dockor. Många relationer och identiteter kan prövas ut, många känslor kan luftas och uttryckas. Det finns så mycket mer än mamma-pappa-barn.
Jag tror att en anledning att Jesusbarnet är så populärt, långt utöver de två korta omnämnandena i Bibeln, är att det för oss är som en Gud-docka. I Jesusbarnet uppenbarar sig Gud för oss i en ofarlig gestalt. Man behöver inte oroa sig för att Jesusbarnet ska slå en med blixten eller så, något man aldrig kan vara riktigt säker på när det gäller den vuxne Gud.
Precis som med en docka som kan gosas och pysslas med, som i stunder när livet gör ont kan få ta emot hårda törnar, och som vid andra tillfällen glöms bort alldeles och blir liggande någonstans, så är Jesusbarnet för oss. För en gångs skull är det vi som är stora och Gud som är liten.
Och jag tror att det är bra. För alla relationer mår bra av att man byter roller någon gång. Att den som alltid tröstar också får bli tröstad. Att den som alltid är stark får vara svag. Och att den som annars bara glider med får ta ansvar.
Det kan gå lite fel ibland och det kan bli några hårda törnar. Men Gud tål det. Och relationer och identiteter kan prövas ut, känslor luftas och uttryckas. Hur ska vi annars bli vuxna?
