Juldagen, Lukas 2:1-20

Jag lekte inte med dockor när jag var liten. Pojkar gjorde inte det helt enkelt. Och det var synd, för man kan lära sig mycket genom att leka med dockor. Många relationer och identiteter kan prövas ut, många känslor kan luftas och uttryckas. Det finns så mycket mer än mamma-pappa-barn.

Jag tror att en anledning att Jesusbarnet är så populärt, långt utöver de två korta omnämnandena i Bibeln, är att det för oss är som en Gud-docka. I Jesusbarnet uppenbarar sig Gud för oss i en ofarlig gestalt. Man behöver inte oroa sig för att Jesusbarnet ska slå en med blixten eller så, något man aldrig kan vara riktigt säker på när det gäller den vuxne Gud.

Precis som med en docka som kan gosas och pysslas med, som i stunder när livet gör ont kan få ta emot hårda törnar, och som vid andra tillfällen glöms bort alldeles och blir liggande någonstans, så är Jesusbarnet för oss. För en gångs skull är det vi som är stora och Gud som är liten.

Och jag tror att det är bra. För alla relationer mår bra av att man byter roller någon gång. Att den som alltid tröstar också får bli tröstad. Att den som alltid är stark får vara svag. Och att den som annars bara glider med får ta ansvar.

Det kan gå lite fel ibland och det kan bli några hårda törnar. Men Gud tål det. Och relationer och identiteter kan prövas ut, känslor luftas och uttryckas. Hur ska vi annars bli vuxna?

Söndagen före domsöndagen, Lukas 17:20-30

"Efter oss syndafloden" lär Madame Pompadour ha sagt för att trösta den franske kungen efter ett förlorat slag som blev början till slutet för Frankrikes glansperiod. Och även idag lever vi i en tid som tycks ha framtiden bakom sig. Vi väntar egentligen bara på att en eller annan katastrof ska komma och göra slut på oss alla.

Vårt liv liknar på många sätt livet i Noas dagar eller i Lots dagar, tider då den starkes rätt gällde, inte minst i förhållande mellan kvinnor och män. Patriarkat, sociala orättvisor och heteronormativitet frodades. Folk åt och drack (i övermått, de som kunde), gifte sig (män) eller blev bortgifta (kvinnor), ända tills den dag floden kom och gjorde slut på dem alla.

Men det är inte mänskligheten som Gud tröttnat på, även om katastrofer drabbar blint när de väl slår till, utan orättfärdighet. Gud har tröttnat på patriarkat, sociala orättvisor och heteronormativitet. Och när orättfärdigheten når en brytpunkt, då kokar Guds rättvisa över. Men den ser inte ut som man väntar sig, och den står inte att finna där folk pekar.

Så spring inte efter enkla lösningar, ty liksom blixten lyser upp himlen från horisont till horisont, så gör inte Guds rättvisa skillnad på människor och gör inga undantag. Ingen människas rättvisa kan sättas åsido för den goda sakens skull.

Tro inte att ni kan undkomma lidande. Det kan ingen. Men det betyder inte att läget är hopplöst. För Guds rike är inom oss.

Alla själars dag, Lukas 20:37-38

Om Gud är Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud…

Då är Gud en gud också för dem som tvingas förneka sin kärlek, som Abraham i Egypten.
Då är Gud en gud för dem som blir förskjutna av sina föräldrar, som Isak nästan dödades av sin far.
Då är Gud en gud för dem som om natten brottas med demoner på liv och död, som Jakob vid Jabboks vadställe.

Om Gud inte är en gud för döda utan för levande, då är Gud en gud för Oscar Wilde och Sylvia Rivera, för Christopher Marlowe och Virginia Woolf, för Matthew Shepard och Tyra Hunter. För vi är alla del av samma kamp, kampen för en värld med plats för alla. Och för Gud är alla levande.

Tolfte söndagen efter trefaldighet, Lukas 13:10-17

Jag besökte i helgen min svärmors barndomshem. Det var ett charmigt gammalt hus från 1800-talet som moderniserats och fått moderna bekvämligheter. Men det var förfärligt lågt i tak och jag slog upprepade gånger i huvudet när jag skulle in i sovrummet. Det var ett fint ställe att åka på semester till men jag skulle inte vilja bo där. Ibland tänker jag att det är likadant med vår kyrka. Den är fin och full av traditioner som fyller en viktig funktion, men det går inte att bo där för att det är för lågt i tak. Och det går inte riktigt att höja taket utan att riva hela bygget, så som det fått sin form någon gång på 1800-talet (så känns det i alla fall). Många människor söker sig till kyrkan på högtidsdagar eller i krissituationer men det är få som vill bo där. Hur kan vi skapa en kyrka som är både beboelig och igenkännlig?

Den helige Johannes döparens dag, Lukas 1:57-66

Att få ett nytt namn är en viktig händelse för många transpersoner, ofta ett namn man valt själv och som uttrycker den man är. För Johannes gick denna process mycket fortare, tack vare att hans föräldrar hade fått en gudomlig uppenbarelse som sa dem vem han skulle bli och vad han skulle heta, trots att det inte fanns någon i hans släkt som bar det namnet. 

För många föräldrar till homo-, bi- eller transsexuella så kommer det ofta som en överraskning att ens barn inte är den man tror. Men tack vare lyhördhet, ödmjukhet och mycket kärlek så lyckas ändå många följa sina barn i deras process och bejaka deras namn och identitet. Och även om det inte sker med stora åthävor så är det ändå ett Guds under som sker, varje gång.

Bönsöndagen, Lukas 18:1-8

Det kanske inte är artigt av KRISS och projektet Religion <3 HBT att insistera på att få en plats vid Jesusmanifestationen, men det har givit en genklang och väckt frågan om huruvida HBT-personer är en kategori som ska bemötas på sina egna villkor eller inte. Enligt somliga är det ett politiskt ställningstagande att säga ja till detta men inte att säga nej. Man kunde lika gärna hävda motsatsen.

Det är kanske inte artigt, men det är inte genom att ha sinne för det passande som man åstadkommer förändring. Rosa Parks var inte artig när hon satte sig på en sittplats reserverad för vita och vägrade resa sig. För artighet är anpassning till normer som i sin tur har anpassats till de härskande.

Normen är som den orättfärdige domaren i Jesu liknelse, den fruktar inte Gud eller bryr sig om människor, och så länge den inte blir ifrågasatt kan den fortsätta att verka. Ända tills det kommer en liten arg tant, en fattig änka med rätten på sin sida, och hotar att slå den mäktige domaren på käften (den bokstavliga innebörden av bibeltexten). Då händer det plötsligt saker. För det är som Hoola Bandoola sjunger: "Ingenting förändras av sig själv."

Alla helgons dag, Lukas 6:20-26

"Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill inge människorna någon slags känsla, själen ryser inför tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst." (Hjalmar Söderberg)

"Saliga är ni när man för Människosonens skull hatar er och stöter bort er och smädar er och gör ert namn avskytt", säger Jesus till oss idag. Men kyrkorna idag gör ofta något värre. De ignorerar oss och vänder oss ryggen. När man inte passar in i heteronormen eller de andra outtalade normer som styr dem är man inte välkommen. Men oftast får man inget veta. Det bildas bara ett tomrum omkring en, det där tomrummet som själen ryser inför, det som är det svåraste av allt att uthärda.

Men kyrkan är inte Kristus. Ingen kyrka är det. På sin höjd så gästas de av honom. Så lyssna på hur han fortsätter:

"Gläd er på den dagen, och dansa av fröjd, ty er lön blir stor i himlen. På samma sätt gjorde ju deras fäder med profeterna." Så låt oss dansa av fröjd idag, alla mina queera syskon, så ses vi i himlen sedan.

Nionde söndagen efter trefaldighet, Lukas 16:1-13

Den ohederlige förvaltaren är en figur inspirerad av den romerska komedin. Han är en paradoxal figur som förvaltar enorma rikedomar men själv inte äger något, en som dansar på randen till avgrunden. Precis som parasiten är han en hjälplös figur som är beroende av andras välvilja och sin egen list.

Såsom queera i en heteronormativ kyrka är vi också fast i ett nät av dubbelbestraffningar. För att skapa oss ett livsrum måste vi ibland omtolka Bibeln lika radikalt som den ohederlige förvaltaren gör med skuldebreven. Och Herren gillar det, för skuldebreven var ju inte rättfärdiga till att börja med. Likaså måste vi lära oss att omvälva tolkningar som inte är rättfärdiga för att skapa oss ett livsrum här där vi alltid kommer att vara beroende av den ohederliga heteronormen.

Kristi förklarings dag, Lukas 9:28-36

När Jesus kommer ut inför sina bästa vänner, när han verkligen visar vem han är i hela sin glans, då är Petrus första impuls att bygga hyddor. Han vill så gärna stanna där uppe och bosätta sig där.

När man tänker rätt på det är kyrkan, med all sin glans, allt sitt prål och alla sina institutioner med maktmissbruk och andra avarter som jag ibland blir så trött på, den är egentligen bara en hydda som människor uppfört för att få vara nära Gud.

Det är en trösterik tanke. För allt människor har skapat, med de murar som är mellan människor och de orättvisor som finns inbyggda i mänskliga institutioner, det kommer att vissna bort. Bara Guds nåd består för evigt.

Den helige Johannes Döparens dag, Lukas 1:67-80

Johannes Döparen har mycket gemensamt med sin namne Jeanne d'Arc. Båda fick sin kallelse i unga år, båda trotsade konventionerna för att leda sitt folk till frälsning. Båda vågade kritisera makten, och båda fick betala för sin kompromisslöshet med sitt liv.

Varför skulle vi inte kunna tänka oss även Johannes Döparen som en könskrigare?

Fjärde söndagen i advent, Lukas 1:39-45

Kvinnor som inte får barn är något väldigt queer i bibelns värld. De kvinnor som inte definieras genom äktenskap och barnafödande sticker ut på ett särskilt sätt. Ofta får de ändå barn till slut när hoppet redan är ute, och de barnen blir alltid något alldeles utöver det vanliga. För de är i första hand Guds barn och inte mannens.

Mellan Elisabet och Maria finns en särskild sorts kvinnogemenskap, den där sorten som spänner över generationerna. Det finns mycket av kamp och insikt som Elisabet har att förmedla till Maria och det finns mycket av hopp och styrka som Maria har att ge till Elisabet. Precis som när två generationer flator möts.

Tredje söndagen i advent, Lukas 3:1-15

Det är många människor som finner nöje i att glo på läderbögar. Så det är inte konstigt att Johannes Döparen rönte stor uppmärksamhet, där han uppenbarade sig i sina paltor av kamelhår.

Men om man ser förbi hans märkliga uppenbarelse och hans svordomar och lyssnar på vad han faktiskt säger så är det inte så märkvärdigt. "Dra inte orättvisa fördelar av dina privilegier utan se till att andra får samma rättigheter som du."

Ska det vara så svårt?

Söndagen före domsöndagen, Lukas 12:35-40

"Var inte rädd, du lilla hjord, er fader har beslutat att ge er riket." Så säger Jesus alldeles innan han berättar om de trogna tjänarna. Det är ett ord för oss att ta till oss när det blåser snålt och Guds rike dröjer.

För det är till oss, den lilla hjorden som är föraktad och bespottad av dem som bara tänker på att bevaka sina privilegier, som Gud har beslutat att ge riket. Om vi bara håller det levande i våra hjärtan, så att vi är redo att ta emot det när Gud kommer, då ska vi en dag bli upprättade.

Till dess får vi leva i kärlek, hopp och rättvisa.

Fjortonde söndagen efter trefaldighet, Lukas 22:24-27

En av påvens många titlar är "din tjänares tjänare", och kyrkorna har på ytan tagit till sig Jesu ord om att den störste bland lärjungarna ska vara som den yngste. Och det är gott och väl, men Jesus vill lära oss mycket mer än en enskild spiritualitet och en tjänande inställning.

På dessa få rader skisserar han en hel motkultur, en gemenskap av människor som inte rangordnar sig själva och varandra och inte kräver att kallas "folkets välgörare". Han skapar något så tydligt, så bräckligt och så svårt som en gemenskap av radikal demokrati där ingen är förmer än någon annan.

Det är en sådan radikalt demokratisk gemenskap som vi vill bygga upp i queerkyrkan, hur svårt det än är. För gör vi något annat, ens provisoriskt, så är det inte Jesus vi följer. Och är hörnstenen sned, då rasar förr eller senare hela bygget.

Tolfte söndagen efter trefaldighet, Lukas 13:10-17

Om det förargar någon att jag får gå rak, ska jag fortfarande göra det? Eller borde jag huka mig för att inte rubba någons cirklar?

Vi har alla olika tolkningar av Skriften och av det heliga. Om min kärlek till min man är till förargelse för min nästa, vad ska jag göra åt det? Ska jag vara diskret, ska jag försöka anpassa mig, ska jag avstå från det goda?

Jesus får sina motståndare att skämmas, och då och då händer det att människor skäms över vad deras åsikter har gjort med människors liv. Men alldeles för sällan. Vi behöver en ny öppenhet där vi kan få berätta för varandra vad våra ord och attityder gör utan att bli tystade eller fnysta åt. Bara då kan bli bröder och systrar i Kristus på riktigt.

Långfredagen, Lukas 23:26-49

Stanna alla klockor, stäng av min telefon
och hunden med sitt skall, kör bort den härifrån.
Tysta sen pianot, låt trummans virvel ljuda svag.
Låt sorgetåget komma, bär ut hans sarkofag.

Låt flygplan kretsa runt och klaga all min nöd,
skriv ut i högan sky att Han är död!
Knyt sorgens band kring duvornas hals på alla torg,
ge svarta handskar åt polisen, klädd i sorg.

Han var mitt nord, mitt syd, mitt väst och öst,
han var min arbetsdag, min söndags tröst,
min middagsstund, min natt, min sång, mitt spel.
Jag trodde kärlek var för evigt, jag hade fel.

Släck alla himlens stjärnor, de önskas ej mer,
svep månen in och solen, den ska monteras ner,
töm alla hav och sopa bort varenda skog,
för de har mist sin mening, sen han dog.

W H Auden

Jungfru Marie Bebådelsedag, Lukas 1:26-38

Vi vet egentligen bara en sak om Maria: att hon inte haft någon man. Det betyder egentligen att vi inte har någon anledning att tänka oss Maria som heterosexuell. Om hon sedan var lesbisk, asexuell, heterosexuell eller kanske något helt annat spelar ingen roll. Inte heller spelar det någon roll hur Jesus kom till, om det var genom magi, genom gudomlig insemination eller kanske rentav genom ett vanligt samlag eller till och med en våldtäkt. Det viktiga är att barnet hon kom att bära var uppfyllt av helig Ande. Inte blir väl Jesus mindre helig om Maria haft sex?

Och om det hade varit så att Jesus blivit till genom en våldtäkt, då vore det ett minst lika stort under att Maria kunnat arbeta sig igenom sin svåra upplevelse och ta emot sin son som ett älskat barn, och att han själv som vuxit upp som Josefs oäkta son kunnat bli den gudamänniska han blev.

Hur vi än väljer att läsa berättelsen om Maria så är det en berättelse om kärlek som övervinner alla hinder, och en berättelse om en ung flicka som nog är allt annat än heterosexuell.

Fjärde söndagen i advent, Lukas 1:30-35

”Hur ska det gå till?” frågade Maria. ”Jag har ju aldrig haft någon man.”
”Nej, just det”, svarade Gabriel. ”Kanske var det just Guds poäng när Gud valde dig. Kanske ville Gud visa att inte allt i världen sker genom heterosexuella samlag. Det finns många sätt att bilda familjer. Kanske var det meningen att just du skulle bli en förebild för dem som inte är som andra.”
”Må det ske med mig som du har sagt”, svarade Maria. Och det gjorde det.

Den helige Mikaels dag, Lukas 10:17-20,

Jesus sände ut sjuttiotvå av sina lärjungar (sjuttiotvå därför att det betecknade hela den kända världen) som får bland vargar, som han själv uttryckte det. De var helt beroende av människors välvilja och gästfrihet. Blev de mottagna så var det bra, och blev de det inte så skulle de skudda stoftet av sina fötter. Och, fortsatte Jesus: ”på den dagen skall det bli lindrigare för Sodom än för en sådan stad”. Sodoms synd var alltså ogästfrihet, om nu någon trodde något annat.

Vi HBTQ-personer är också utkastade som får bland vargar. Men vi har fått makt att trampa på ormar och skorpioner och att stå emot fiendens hela styrka. Jesus vittnar om hur han sett Satan slungas ner från himmelen som en blixt, och det gång på gång. Även om vi har långt kvar till en kyrka som tar emot oss helt och fullt så har vi vunnit många små segrar. Men framför allt får vi glädjas åt att våra namn är upptecknade i himlen.

Trettonde söndagen efter trefaldighet, Lukas 10:23-37

Berättelsen om den barmhärtige samariern har en speciell klang för oss som löper en faktisk risk att bli misshandlade och lämnade för döda, något många HBT-personer har råkat ut för. Men det är också den berättelse som är minst förstådd.

Jesus berättar inte berättelsen för att illustrera hur en samarier ska bete sig. Alla som hörde honom ”visste” att samarier var otrogna hedningar. Berättelsen tar den sårade mannens perspektiv och frågan den svarar på är vem som är hans nästa, eller mer begripligt, vem som är hans broder. Det är den som visar honom barmhärtighet. Den som behandlar honom som en människa.

Den som behandlar dig med barmhärtighet och respekt, det är din nästa. Sök dig till honom eller henne och låt kärlekslösa präster och leviter gå förbi.