Tolfte söndagen efter trefaldighet, Lukas 13:10-17

Jag besökte i helgen min svärmors barndomshem. Det var ett charmigt gammalt hus från 1800-talet som moderniserats och fått moderna bekvämligheter. Men det var förfärligt lågt i tak och jag slog upprepade gånger i huvudet när jag skulle in i sovrummet. Det var ett fint ställe att åka på semester till men jag skulle inte vilja bo där. Ibland tänker jag att det är likadant med vår kyrka. Den är fin och full av traditioner som fyller en viktig funktion, men det går inte att bo där för att det är för lågt i tak. Och det går inte riktigt att höja taket utan att riva hela bygget, så som det fått sin form någon gång på 1800-talet (så känns det i alla fall). Många människor söker sig till kyrkan på högtidsdagar eller i krissituationer men det är få som vill bo där. Hur kan vi skapa en kyrka som är både beboelig och igenkännlig?

Tolfte söndagen efter trefaldighet, Andra Moseboken 23:10-12

Sex år ska du odla jorden, säger Gud till människorna genom Mose, men det sjunde året ska du låta marken vila och ligga i träda. Är det då så konstigt att tänka sig att även människor i någon mån kan bli befriade från kravet att fortplanta sig till varje pris? Är det inte rimligt att tänka sig att inte alla människor och inte vid alla skeden i livet måste gifta sig och skaffa barn?

Heteronormen är inte av Gud given, och den är inte ens till gagn för människor. Särskilt inte när den inte medger en sabbat.

Tolfte söndagen efter trefaldighet, Lukas 13:10-17

Om det förargar någon att jag får gå rak, ska jag fortfarande göra det? Eller borde jag huka mig för att inte rubba någons cirklar?

Vi har alla olika tolkningar av Skriften och av det heliga. Om min kärlek till min man är till förargelse för min nästa, vad ska jag göra åt det? Ska jag vara diskret, ska jag försöka anpassa mig, ska jag avstå från det goda?

Jesus får sina motståndare att skämmas, och då och då händer det att människor skäms över vad deras åsikter har gjort med människors liv. Men alldeles för sällan. Vi behöver en ny öppenhet där vi kan få berätta för varandra vad våra ord och attityder gör utan att bli tystade eller fnysta åt. Bara då kan bli bröder och systrar i Kristus på riktigt.

Tolfte söndagen efter trefaldighet, Andra Korinthierbrevet 3:4-8,

När Paulus säger att bokstaven dödar, men Anden ger liv så menar han det mycket mer bokstavligt än vi gärna vill tro. För han har själv varit en nitisk och bokstavstroende jude som förföljt de kristna, och orsakat mångas död.

Bokstaven dödar även idag.

Tolfte söndagen efter trefaldighet, Markus 2:23-28

Dagens text har ett hoppfullt budskap på mer än ett sätt. Det tydligaste är Jesus tydliga ställningstagande för att människors behov trumfar regler, och att det som är till näring för människor är viktigare än det som bara är för syns skull. Kärlek är viktigare än anständighet.


Men något som är mindre uppenbart men kanske än mer hoppfullt är att Jesus (eller evangelisten Markus) har fel här. Det var inte Evjatar som var överstepräst när David åt av skådebröden, utan hans far Achimelek, som vem som helst som äger en bibel själv kan konstatera. Det visar att ingen är ofelbar, inte ens Bibeln själv. Ingen kan tala om för oss vad som är rätt och fel, utan vi måste själva använda vårt omdöme. Det är en skrämmande tanke, men också en hisnande frihet, en frihet att plocka ax på sabbaten – under eget ansvar och med Jesus ledning.

Tolfte söndagen efter trefaldighet, Lukas 13:10-17

I inkvisitionens Spanien levde judarna ett hårt liv. De som inte flytt hade tvingats att konvertera och måste till det yttre vara exemplariska kristna. Om de ville utöva sin egen religion måste de göra det i smyg och i största hemlighet. Minsta indiskretion kunde leda till döden. Det är klart att deras religion blev begränsad och stympad i sina uttryck. Men det är ett vittnesbörd om dess djup och människoandens styrka att människor fortsatte att riskera sina liv generation efter generation.

På ett liknande sätt är det med oss homosexuella. Våra förfäder och förmödrar riskerade i generation efter generation sina liv och sitt anseende, men deras sexualitet fann ändå sina uttryck. Därför är det så upplyftande att höra hur Jesus säger åt kvinnan som liksom så många av oss gått och hukat i hela sitt liv, att sträcka på sig. Det är först när vi får möjlighet att komma ut som vi kan räta på ryggen och visa vilka vi egentligen är.

Och till de mörkmän och fariséer som protesterar, då som nu, säger Jesus att en dotter av Abraham förtjänar att behandlas bättre än ett djur, förtjänar att få leva i frihet, en frihet som till och med är viktigare än sabbaten. Tack vare vårt dop är vi alla döttrar och söner av Abraham. Och om Gud är med oss, vem kan då vara emot oss?