Söndagen före domsöndagen, Lukas 17:20-30

"Efter oss syndafloden" lär Madame Pompadour ha sagt för att trösta den franske kungen efter ett förlorat slag som blev början till slutet för Frankrikes glansperiod. Och även idag lever vi i en tid som tycks ha framtiden bakom sig. Vi väntar egentligen bara på att en eller annan katastrof ska komma och göra slut på oss alla.

Vårt liv liknar på många sätt livet i Noas dagar eller i Lots dagar, tider då den starkes rätt gällde, inte minst i förhållande mellan kvinnor och män. Patriarkat, sociala orättvisor och heteronormativitet frodades. Folk åt och drack (i övermått, de som kunde), gifte sig (män) eller blev bortgifta (kvinnor), ända tills den dag floden kom och gjorde slut på dem alla.

Men det är inte mänskligheten som Gud tröttnat på, även om katastrofer drabbar blint när de väl slår till, utan orättfärdighet. Gud har tröttnat på patriarkat, sociala orättvisor och heteronormativitet. Och när orättfärdigheten når en brytpunkt, då kokar Guds rättvisa över. Men den ser inte ut som man väntar sig, och den står inte att finna där folk pekar.

Så spring inte efter enkla lösningar, ty liksom blixten lyser upp himlen från horisont till horisont, så gör inte Guds rättvisa skillnad på människor och gör inga undantag. Ingen människas rättvisa kan sättas åsido för den goda sakens skull.

Tro inte att ni kan undkomma lidande. Det kan ingen. Men det betyder inte att läget är hopplöst. För Guds rike är inom oss.

Söndagen före domsöndagen, Lukas 12:35-40

"Var inte rädd, du lilla hjord, er fader har beslutat att ge er riket." Så säger Jesus alldeles innan han berättar om de trogna tjänarna. Det är ett ord för oss att ta till oss när det blåser snålt och Guds rike dröjer.

För det är till oss, den lilla hjorden som är föraktad och bespottad av dem som bara tänker på att bevaka sina privilegier, som Gud har beslutat att ge riket. Om vi bara håller det levande i våra hjärtan, så att vi är redo att ta emot det när Gud kommer, då ska vi en dag bli upprättade.

Till dess får vi leva i kärlek, hopp och rättvisa.

Söndagen före domsöndagen, Filipperbrevet 3:20-24,

Alldeles innan dagens text börjar ondgör sig Paulus över många som är fiender till Kristi kors. ”Deras gud är buken”, säger han, ”och sin ära får de genom könet.” Naturligtvis syftar han på omskärelsen, men hans kritik gäller inte judendomens om sådan. Nej, vad Paulus vänder sig emot är de människor som tror sig förmer än andra för att de har rätt kön och rätt sexualitet dessa som bara tänker på det jordiska.

För det finns ju många människor som lever i ett biologiskt kön som inte är deras, andra som har ett kön som inte passar in i de snäva normerna, och ytterligare andra som lever sitt kön på ett sätt som spränger gränser. Och alla har de fått lida för det. Många har utsatts för maktfullkomliga läkare och psykologer, för en fördomsfull omgivning och en konservativ teologi, som stöper alla människor i samma mall och som Prokrustes, han med sängen, inte drar sig för att använda våld för att forma människor efter normen istället för tvärtom.

Men det är inte Guds vilja. Nej, för vårt hemland är himlen, och därifrån väntar vi Kristus, som ska förvandla våra kroppar som de är så att de blir lika hans kropp, inte så att de blir några perfekta kroppar utan kroppar som fullkomligt uttrycker vilka vi är och som inte anpassar sig till någon norm annat än den som Gud har lagt in i oss.