Apostladagen, Första Petrusbrevet 2:4-10

För dem som inte tror har stenen som husbyggarna ratade blivit en stötesten, en sten som ligger ivägen och som de snubblar på. Och de gör det därför att de inte känner igen kärleken när de ser den. Där vi ser samkönad kärlek ser de bara en förvänd sexdrift. Men när de inte känner igen kärleken så känner de inte igen Kristus.

Likadant med människor som har en könsidentitet som inte passar in i snäva ramar, för somliga blir de en stötesten för dem som inte känner igen sanningen när de ser den. Men vi - homo, bi, trans eller vad vi än är, vi är ett utvalt släkte, ett heligt folk. Vi som förut var ett folk är nu Guds folk. Och vi är kallade att visa vägen till Guds rike.

En ledtråd: Man känner igen det på att människor älskar varandra och på att alla är sig själva utan förbehåll.

Apostladagen, Första Petrusbrevet 2:4-10

Vi är alla levande stenar. Och vi har alla någon gång blivit ratade. Någon gång har vi alla blivit till en stötesten, en skandalon, skandal för andra.

Men i själva verket är vi ett utvalt släkte, ett heligt folk. Vi som förut inte var ett folk, innan vi fann oss själva och varandra, vi är nu Guds folk, levande stenar i ett bygge som inte liknar något annat, men som har plats för stenar av alla de former, och som hålls samman av barmhärtighet och idel barmhärtighet.

Fjärde söndagen i påsktiden, Första Petrusbrevet 5:1-4,

I episteltexten för 4:e söndagen i påsktiden talas det om att vara herde för en hjord. Att vaka över den inte av tvång utan självmant så som Gud vill, inte av vinningslystnad utan av hängivenhet.I min tro är vi alla både herde och flock för varandra. Vi ska i vår tro kunna stödja lika väl som att stödja oss på varandra. I vissheten om Kristi kärlek ska vi dela alla bördor stora som små och vi ska dela dem även med dem som inte är kristna. Då gör vi en handling i kärlek, då gör vi Guds vilja.

Vikten av att vara ödmjuk poängteras också i texten, att vi inte gör oss till herrar utan bara till föredömen. För mig är det också viktigt att vi vågar möta varandra i ödmjukhet och mänsklighet. Jesus kom till oss för att visa oss hur det ytterst är att vara människa och för att offra sig som människa. I mitt tidigare kristna liv har jag ofta stött på just dessa ”herrar” snarare än föredömen, som haft svårt att mötas i den ödmjukhet som jag anser vara kristendomens kärna.

Varför det ska vara så svårt vet jag inte. Men jag vet att jag försöker att ödmjuka mig och jag ser att det ger förändring i hur jag blir bemött och sedd av andra. Det är inte svårt att hjälpa om vi känner att vi också kan bli hjälpta när vi behöver det. Det är inte svårt att leda om vi känner att vi också kan bli ledda, inte bara av Gud utan av människor runt omkring oss.

Därför har vi ständigt ett ansvar gentemot oss själva och andra. Att vara ödmjuka så att andra kan vara starka för oss och att vara starka för dem som inte själva kan. Inte alltid behöver det komma ur en uttalad kristen tro för den vi hjälper eller blir hjälpt av, men ofta kan det visa vägen till ett annat sätt att se på oss själva och andra.

Ett synsätt som bottnar i en nåd och en frihet – i ett offer från Gud.

Christine Bylund

Tredje söndagen efter trefaldighet, Första Petrusbrevet 5:5-11

Många kristna är som rytande lejon. De kan inte finna någon näring utan att sluka någon annan. Därför är det viktigt att vi som kristna HBTQ-personer är nyktra och vaksamma. För vi har gott om fiender som bara väntar på ett tillfälle att få kasta sig över oss.

Men det får inte hindra oss att hålla stånd mot dem, orubbliga i tron. Kom ihåg att ni får utstå detsamma som alla era bröder och systrar i världen. Och vi som lever i ett förhållandevis fördomsfritt och privilegierat samhälle, vi har ett särskilt ansvar, som kan sammanfattas i devisen: ”Marching for those who can’t”.