Apostladagen, Första Petrusbrevet 2:4-10

För dem som inte tror har stenen som husbyggarna ratade blivit en stötesten, en sten som ligger ivägen och som de snubblar på. Och de gör det därför att de inte känner igen kärleken när de ser den. Där vi ser samkönad kärlek ser de bara en förvänd sexdrift. Men när de inte känner igen kärleken så känner de inte igen Kristus.

Likadant med människor som har en könsidentitet som inte passar in i snäva ramar, för somliga blir de en stötesten för dem som inte känner igen sanningen när de ser den. Men vi - homo, bi, trans eller vad vi än är, vi är ett utvalt släkte, ett heligt folk. Vi som förut var ett folk är nu Guds folk. Och vi är kallade att visa vägen till Guds rike.

En ledtråd: Man känner igen det på att människor älskar varandra och på att alla är sig själva utan förbehåll.

Apostladagen, Psaltaren 40:6-12

På en ö i Norge går en man som kallar sig kristen omkring och mördar barn. Metodiskt skjuter han ihjäl unga människor, många, många fler än jag orkar tänka. Det sker inte i affekt utan det är noggrant planerat. Jag mår illa av sorg, vrede och hjälplöshet. Och av skam.

För jag kan inte värja mig för att den här mannen är kristen, att han är en del av ett nätverk av andra kristna som tycker som han. Som tycker att de som kallar Gud vid ett annat namn eller de som inte delar ens åsikter inte förtjänar att leva.

Jag skäms för att han har kunnat finna bekräftelse för dessa åsikter i den bok som jag älskar, i den skrift jag håller helig. Och för att åsikter som hans får framföras på nätet, i riksdagen och ibland till och med i våra kyrkor. Av människor som kallar sig kristna.

Jag kan inte säga att den mannen inte är kristen. Det finns alldeles många som säger att jag inte är kristen och de ljuger. Jag vill inte vara som de. Som han. Men jag vill inte heller säga att han är kristen när han så tydligt gör djävulens verk. Som jag inte tror på. Men ibland måste man.

Idag skäms jag att vara kristen. Men om jag inte vore det skulle jag inte orka hoppas.

Apostladagen, Första Petrusbrevet 2:4-10

Vi är alla levande stenar. Och vi har alla någon gång blivit ratade. Någon gång har vi alla blivit till en stötesten, en skandalon, skandal för andra.

Men i själva verket är vi ett utvalt släkte, ett heligt folk. Vi som förut inte var ett folk, innan vi fann oss själva och varandra, vi är nu Guds folk, levande stenar i ett bygge som inte liknar något annat, men som har plats för stenar av alla de former, och som hålls samman av barmhärtighet och idel barmhärtighet.

Apostladagen, Lukas 5:1-11

Petrus var gift när han blev kallad. Det struntade Jesus blankt i, trots att han annars förbjöd skilsmässa. Paulus var å sin sida aldrig gift. Ingen av dem är direkt någon omslagspojke för äktenskapet eller heteronormen. Faktum är att Jesus när han kallar Petrus underförstått säger att vissa människor har en helt annan uppgift i livet än att gifta sig och skaffa barn, en uppgift som är minst lika viktig.

Jesus hade en förmåga att se människan och att inte trycka in alla i ett fack. Och traditionella familjevärden gav han inte mycket för.