Apostladagen, Psaltaren 40:6-12

På en ö i Norge går en man som kallar sig kristen omkring och mördar barn. Metodiskt skjuter han ihjäl unga människor, många, många fler än jag orkar tänka. Det sker inte i affekt utan det är noggrant planerat. Jag mår illa av sorg, vrede och hjälplöshet. Och av skam.

För jag kan inte värja mig för att den här mannen är kristen, att han är en del av ett nätverk av andra kristna som tycker som han. Som tycker att de som kallar Gud vid ett annat namn eller de som inte delar ens åsikter inte förtjänar att leva.

Jag skäms för att han har kunnat finna bekräftelse för dessa åsikter i den bok som jag älskar, i den skrift jag håller helig. Och för att åsikter som hans får framföras på nätet, i riksdagen och ibland till och med i våra kyrkor. Av människor som kallar sig kristna.

Jag kan inte säga att den mannen inte är kristen. Det finns alldeles många som säger att jag inte är kristen och de ljuger. Jag vill inte vara som de. Som han. Men jag vill inte heller säga att han är kristen när han så tydligt gör djävulens verk. Som jag inte tror på. Men ibland måste man.

Idag skäms jag att vara kristen. Men om jag inte vore det skulle jag inte orka hoppas.

Fjärde söndagen efter trefaldighet, Psaltaren 62:2-9

Det är inte så lätt att vara queer och kristen. Det är många som ansätter en och ifrågasätter ens tro, som om det bara fanns ett sätt att vara kristen.

De som gör så respekterar inte andra människor. De är bara intresserade av att förgöra alla som inte tycker som de. De älskar svek, med munnen välsignar de, men i sitt hjärta förbannar de.

Ofta måste jag uppbjuda mina yttersta krafter för att inte bli som de, och det är inte alltid jag lyckas. Men när jag är ensam med Gud finns aldrig de problemen.

Från Gud kommer min hjälp och min ära. Gud är min tillflykt, min starka klippa.

Midfastosöndagen, Psaltaren 107:1-9

Det är inte lätt att vara vilse i öknen och inte finna någon väg till bebodda städer. Många av oss är stadda på den vandringen. Vi är hungriga och törstiga och våra krafter på väg att sina.

Men likt våra föregångare så har vi bara att ropa till Gud i vår nöd, och Gud har lovat att höra oss.

Som så många har vittnat före oss: Det blir bättre.

Tredje söndagen i påsktiden, Psaltaren 23

"Du dukar ett bord för mig i mina fienders åsyn." Många jag talat med finner denna rad stötande i en annars oförarglig psalm, men jag tycker nästan att det är något av det bästa med den. För Gud vill inte bara ge oss att äta, trygghet och glädje. Gud vill något mer. Gud vill upprättelse.

Det är därför det är viktigt att ovännerna får se den nåd som Gud består oss, för att de ska förstå att vi inte är glömda av Gud. Inte som en hämnd för ovännerna har allt sina egna dukade bord, utan som en gest som kan leda till försoning, när de inser att även vi, de glömda och föraktade, har ett värde i Guds ögon.

Långfredagen, Psaltaren: psalm 22,

Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?

Tyra Hunter var en 24-årig omtyckt frisörska som på vägen till sitt arbete den 7 augusti 1995 hamnade i en bilolycka. När en brandman anlände och skar upp hennes kläder för att behandla hennes skador märkte han att hon hade manliga könsorgan.

De står där och stirrar på mig, de delar mina plagg emellan sig, de kastar lott om mina kläder.

Istället för att fortsätta sitt arbete backade han undan och började göra narr av henne, tillsammans med de andra brandmännen, i fem livsviktiga minuter medan hon, halvt medveten, flämtade och klagade över smärta.

Alla som ser mig gör narr av mig, de hånler och skakar på huvudet.

När hon äntligen kom till sjukhuset vägrade läkaren att behandla henne, och hon dog där på akutintaget, av vanvård.

Jag rinner bort likt vatten som slåss ut, benen lossnar i min kropp, mitt hjärta är som vax, det smälter i mitt bröst. Du lägger mig i gravens mull.

Vi glömmer henne aldrig.