Fjärde söndagen efter trefaldighet, Psaltaren 62:2-9

Det är inte så lätt att vara queer och kristen. Det är många som ansätter en och ifrågasätter ens tro, som om det bara fanns ett sätt att vara kristen.

De som gör så respekterar inte andra människor. De är bara intresserade av att förgöra alla som inte tycker som de. De älskar svek, med munnen välsignar de, men i sitt hjärta förbannar de.

Ofta måste jag uppbjuda mina yttersta krafter för att inte bli som de, och det är inte alltid jag lyckas. Men när jag är ensam med Gud finns aldrig de problemen.

Från Gud kommer min hjälp och min ära. Gud är min tillflykt, min starka klippa.

Fjärde söndagen efter trefaldighet, Lukas 6:36-42

Detta är min favorit bland Bibelorden och absolut en ledstjärna i mitt kristna liv.

Det Jesus säger är här centralt i hela den kristna tron: Döm inte! Ofta blir jag ändå dömd av andra kristna. Inte bara mitt funktionshinder utan också självklart min sexuella läggning och det faktum att jag praktiserar den gör mig till någon som det går bra att döma, fast Jesus uttryckligen säger att ”med det mått som ni mäter med så ska det mätas upp åt er”. Alltså mäter jag upp med ett trångsynt och dömande mått åt min broder eller syster så är det också så de kommer att mäta upp åt mig.

Hur som helst så är det svårt att inte döma tycks det. Svårt för många att komma ihåg det här Bibelordet. Jag blir ofta arg eller i klartext förbannad när jag läser eller hör åsikter från andra kristna som tar sig friheten att säga i stort sett vad de vill om HBTQ-personer eller andra de inte tycker vandrar på den smala vägen.

För mig är det viktigt att minnas att den smala vägen kanske är smal, men framför allt mångfacetterad. Om vi tar det här Bibelordet till hjärtat, om vi verkligen inte dömer utan mäter upp åt andra med ett lika stort och välkomnande mått som skulle önska att det blev uppmätt åt oss då skall det inte vara svårt att inkludera istället för att exkludera att acceptera istället för att fördöma.

Ofta skulle jag önska när jag möter sådana personer som jag beskrivit ovan att jag skulle kunna säga ”ta först bort bjälken i ditt eget öga…” för det är det jag vill. Jag vill säga till dem att om de slutade upp med att stirra sig blinda på antingen min rullator och det den betyder för dem eller på vem jag just för tillfället älskar, så skulle vi kunna mötas och väga upp något fint åt varandra, i våra generösa mått.

Christine Bylund

Fjärde söndagen efter trefaldighet, Lukas 6:36-42

Det är uppfriskande att höra Jesus gå till storms mot hyckleriet, men jag tycker att han är väl sträng när han uppmanar hycklaren att ta bort bjälken ur sitt eget öga. För om man har en bjälke i ögat, hur ska man då kunna se den, för att inte tala om att uppbåda kraft till att ta bort den.


Det kräver hjälp av minst två andra att lyckas baxa bort bjälken utan att skada ögat, och hycklaren själv måste hjälpa till. Det är ett stort och samtidigt känsligt projekt.


Att komma tillrätta med homofobi och ren elakhet är inte gjort i en handvändning, men till dess kan vi åtminstone slappna av beträffande grandet vi eventuellt har i ögat. Det brukar gå att blinka bort.