Kyndelsmässodagen, Första Johannesbrevet 1:5-7

Om en sak är judendom, kristendom och islam eniga: Gud är barmhärtig. Det är den i särklass viktigaste sanningen i alla våra tre religioner (liksom i många andra) och det upprepas gång på gång i alla våra heliga skrifter. Det betyder att om vi ska lära oss att förstå Gud så måste vi lära oss barmhärtighet. Och barmhärtighet är inte välgörenhet. Den vanligaste bilden i alla våra heliga skrifter är en mors kärlek till sitt barn (när den är som bäst), kompromisslös och starkare än döden, som Guds kärlek till oss. Men barmhärtighet kan också översättas med generositet. För vi kanske inte förmår älska alla människor, men vi kan alltid vara generösa.

Den muslimska teologen Riffat Hassan höll igår på Teologifestivalen ett långt tal och bevisade noga att om vi ska tala om Gud så måste vi tala med barmhärtighet, alltså med generositet. För om vårt tal och våra slutsatser är obarmhärtiga och ogenerösa, om våra slutsatser blir homofoba eller rasistiska eller förtryckande mot någon enda människa, då har vi tänkt fel och måste börja om. För om vi säger att vi har gemenskap med Gud men vandrar i mörkret, då ljuger vi. Ingen teologi som leder till hat och förtryck är av Gud. För Gud är ljus och inget mörker finns i Gud.

Så länge vi famlar i mörkret så kommer vi att snubbla in i varandra och göra varandra illa. Det är därför vi inte ska möta ont med ont. Mörker fördrivs inte med mörker. Först i generositetens ljus kan vi se varandra, först då kan vi börja ana Gud.

Kyndelsmässodagen, Malaki 3:1-4

Jonas Gardell har någon gång beskrivit himlen som att alla människor en gång ska bli medvetna om allt vi har gjort varandra. Och att då kommer det att bli ett gråtande utan dess like, medan Gud, som är en stor svart lesbian, går omkring och delar ut näsdukar åt alla som behöver det.
Jag tror att kyrkorna har mycket gråtande framför sig, men jag hoppas att vi kan klara av åtminstone en del av det redan här på jorden, så att vår kyrka äntligen kan få bli en kyrka för alla.

Kyndelsmässodagen, Matteus 13:31-33

Himmelriket är som en surdeg, säger Jesus. Det är typiskt att han väljer en metafor som på en gång är så vardaglig och så provocerande. För surdeg var ju både något nödvändigt och något orent, något som man behövde för att leva men som aldrig riktigt passade in i normen.

För en surdeg går ju inte att kontrollera. En deg som jäser lever bokstavligen sitt eget liv, och den följer minsann inga regler. Och det är ju skönt att höra. Att himmelriket är ganska mycket som livet. Och som kärleken. För det är ju just det som är himmelriket.