Trettondagen, Matteus 2:1-12

De mest oskyldiga misstag kan ibland få de mest förödande konsekvenser. Så var det när de österländska stjärntydarna förstod att en kung hade fötts i Judéen och genast begav sig till det kungliga palatset. Detta självklara antagande kostade otaliga nyfödda barn livet.

Idag är det många som vill kalla sig queerteologer. Men de verkligt queera perspektiven hittar man inte i palatsen, bland de privilegierade. Där föds bara våld och förtryck. Det queera föds i sårbarhet, en helig sårbarhet. H C Andersens lilla sjöjungfru visste vad det kostar att vara tvungen att göra våld på sig själv för att passa in: att man förlorar sin röst och att varje steg känns som att gå på knivar. Att någon gång ha känt detta, det är att vara queer.

Det är i den sårbarheten och smärtan som vi måste börja vårt tänkande och åter finna vår röst, i det som skaver, som en sten i skon. För Herodes verktyg kommer aldrig att riva Herodes hus.

Tjugoförsta söndagen efter trefaldighet, Matteus 12:15-21

Det fanns de som ville outa Jesus men han förbjöd dem strängt att göra det. Han ville inte bli känd som mirakelmannen utan han ville, precis som många QTBH-personer, helt enkelt få vara den han var i tysthet och låta det få vara bra med det. Hur värdefullt det än är att en del av oss kommer ut och tar smällen som det alltid innebär, så tänker jag att vi måste få unna oss att få vara lite hemliga ibland också. Vi finns överallt. Och vi behövs där.

Alla underverk är inte spektakulära, och jag tänker att många av oss med en könsidentitet, en läggning eller en funktionsvariation som inte syns utanpå, vi kan var och en vara ett litet underverk för att vi vet hur det kan vara att vara människa, på ett sätt som många andra inte gör. Och ibland känner vi igen varandra och kan ge varandra den där lilla blinkningen. Och vårt namn ska ge andra hopp.

Tjugofjärde söndagen efter trefaldighet, Matteus 24:3-14

”En morgon vaknade Bella och hade fått nog.” Jag vet inte hur många av er som är gamla nog att känna igen inledningen till Helen Zahavis En jävla helg. För er som inte är det kan jag sammanfatta med att det handlar om Bella som bor i en källarlägenhet och har råkat ut för en stalker som utsätter henne för sexuella trakasserier så att hon knappt vågar gå ut och måste ha gardinerna fördragna.

Sen handlar boken om hur hon ger sig ut på vendetta med en hammare och slår ihjäl honom och några andra äckliga karlar av bara farten. Inte så konstruktivt kanske men definitivt befriande. Men det som jag mest fick ut av boken är att det handlar inte om kränkningar. Kränkningar är alltid i någon mån subjektiva. Det handlar om att man blir sårad, ledsen och rädd. Men det som fick Bella att lägga hammaren i handväskan, det handlade inte om kränkningar utan om livsrum. Hon fick sitt livsrum inskränkt, sin handlingsfrihet. Hon som bodde i en sunkig källarvåning i bostadsbristens London, kunde inte ens ha fönstret öppet på grund av ett karläckel som spanat in henne.

Jag tror att vi var och en skulle kunna ställa oss upp här och nu med en berättelse som liknar Bellas, för vi har alla fått våra livsrum inskränkta. Det är därför vi är här. Och det är något som pågår hela tiden. Stridslarm och krigsrykten, folk som reser sig mot folk och rike mot rike, och hbtq-personer, romer, flyktingar och andra grupper som ingen tycker om utlämnas till att plågas och dödas.

Och kanske värst av allt: många falska profeter framträder och månglar hat i Jesu namn, och kärleken kallnar. Vart ska vi vända oss och vem ska vi tro på när de som kallar sig kristna är de värsta hatarna, när man försöker använda kyrkan som en plattform för att sprida hat och när folk i mängd lämnar kyrkan för att Antje Jackelén inte lånar sig till att hetsa mot muslimer.

Jesus har gett oss svaret, strax efter vår text. ”Liksom blixten kommer från öster och lyser ända till väster, så blir det vid Människosonens återkomst. Där kadavret ligger, där samlas gamarna.” Gud är kärlek, det går inte att ta fel på, och allt som inte är kärlek, allt som leder till våld och till att människor exkluderas, det är inte av Gud. Svårare är det inte. Sverigedemokraterna och de andra fascisterna är gamar. De blir riktigt farliga först när kärleken är död.

Så krama varandra hårt och håll fast i kärleken, för den som håller ut till slutet skall bli räddad.

Tionde söndagen efter trefaldighet, Matteus 18:18-22

De som har lärt mig mest om förlåtelse är de av mina vänner som är vegetarianer eller veganer. Det finns många argument för att äta vegetariskt, de flesta bra och några dåliga. Trots detta har vegetarianer sällan eller aldrig anmärkt på att jag äter kött, eller tagit avstånd från mig på grund av detta. Vi har helt enkelt anpassat oss. Man tar lite hänsyn och undviker vissa ämnen (om man inte är beredd att följa diskussionen dit den bär), och när man äter tillsammans så får man se till att alla kan äta gott, vare sig man äter samma mat eller olika. Det innebär inte att de ger avkall på sin övertygelse, men genom sitt tysta föredöme utövar de ett envist inflytande på mig, och innerst inne vet jag att de har rätt.

Jag önskar att vi kristna kunde göra likadant.

Åttonde söndagen efter trefaldighet, Matteus 7:22-29

Vissa schatteringar inom kristenheten talar ofta och gärna om "klassisk kristendom", som om det fanns något sådant. Som om inte kristenheten från allra första början, till och med innan Jesu död, var full av olika tolkningar och stridande viljor. Och Jesus lät dem hållas. Mångfalden är en nödvändighet för en rörelse om den ska överleva. 

Ofta brukar det med "klassisk kristendom" förutom att man är emot homosexualitet och aborter koka ner till att man profeterar högljutt om Jesus. Om de gör underverk kan man diskutera men de har onekligen gjort storverk för fattiga och missbrukare.

Till människor som alldeles liknar dessa säger Jesus: "Jag känner er inte. Försvinn härifrån, ni ondskans hantlangare." Det är en tankeställare för oss alla. Hur goda vi än tror att vi är så är det inte säkert att Jesus skulle vilja kännas vid våra handlingar. Det är helt enkelt som Tage Danielsson säger. "Utan tvivel är man inte klok."

Elfte söndagen efter trefaldighet, Matteus 23:1-12

Nog finns det gott om människor som gärna binder tunga bördor åt andra, men aldrig rör ett finger för att rätta till dem. Det är lätt att fördöma synder, både verkliga och påhittade, som man aldrig själv har frestats av. Och jag skulle vilja se den moralist som är mer upptagen av egna än av andras synder, det må sedan gälla muslimer eller homosexuella.

Det är lätt för de privilegierade med sina fina platser längst fram och sina breda manteltofsar att tala om för andra hur man ska leva. Men jag tror inte någon undervisning kan mäta sig med att visa med sitt eget exempel. Och då räcker det inte med att leva oförvitligt enligt sina egna normer. Nej, det gäller att gå en mil i någon annans mockasiner. Att våga kliva ner från sina höga hästar och möta andra, att se dem i ögonen som man smädar och fördömer från tryggt avstånd i Kyrkans tidning eller predikstolen.

Vi behöver inte acceptera allt eller gilla allt. Men vi är kallade att ta Kristus som förebild, som mötte alla i ögonhöjd och som var beredd att ta de yttersta konsekvenserna av sina ställningstaganden. Det är undervisning. Allt annat är halm.

Juldagen, Matteus 1:18-25

Josef hade tänkt skilja sig från Maria. Han ville inte dra vanära över henne. Men det som i människors ögon länder till vanära, genom just det verkar Gud sitt allra största underverk.

En riktigt oanständig jul önskar jag alla.

Den helige Mikaels dag, Matteus 18:7-10

Tänk vad ett ord kan göra. "Förförelser" står det i vår text, och det får oss genast att tänka att det är sexuella synder som Jesus talar om. Men i originalet står det mer "snaror", och sammanhanget handlar om omsorg om de små, alltså de försvarslösa.

Nog är det en snara, en livsfarlig fälla, för kyrkan och för kristna människor i allmänhet om en förment hög moral leder till att människor stöts ut ur gemenskapen, ut i kylan. Och det är inte de som stöts ut som lider den största skadan, utan de som blir kvar. För det är bättre med en sargad gemenskap, som får kompromissa och göra avkall på en del av sina principer, än en kyrka som helt vänder ryggen åt gudsriket.

Trettonde söndagen efter trefaldighet, Matteus 5:38-48

Att vända andra kinden till är lättare sagt än gjort och leder oftast till att man får en snyting på den också. Ändå är det vad Jesus kallar oss till.

Hur ska man kunna följa Jesu ord utan att bli en möjliggörare och uppmuntra till det förtryck som vi vill bekämpa? Jag tror att det handlar om att alltid behålla en vilja till dialog. Jag tror inte alltid att det är klokt att vända andra kinden till, men jag tror att en enveten vilja att betrakta även våra fiender som människor och att aldrig ge upp möjligheten till ett samtal, hur osannolikt det än må te sig.

Även om jag inte alltid förmår älska mina fiender så kan jag alltid avhålla mig från att göra dem ont. Annars gör jag den dag då vi kommer att kunna tala med varandra än svårare.

Elfte söndagen efter trefaldighet, Matteus 21:28-31

Jag har verkligen försökt glädjas över att kyrkan har öppnat för äktenskap för homosexuella. Men det är svårt att inte se denna omsvängning som en omvändelse under galgen och - om man ser till kyrkan som helhet - ett ganska halvhjärtat ställningstagande.

Historiskt så liknar kyrkan ganska mycket den förste sonen i liknelsen, som först säger: "Nej, det vill jag inte", men som sedan ångrar sig och går ut och arbetar.

Om inte kyrkan bearbetar sin historia så kommer definitivt horor och tullindrivare att komma före till Guds rike.

Åttonde söndagen efter trefaldighet, Matteus 7:22-29

Om man bygger ett hus måste man vara noga med grunden, och ju högre huset blir, desto mer avgörande är det. Minsta lilla skevhet kan få hela huset att rasa. Likadant är det när man bygger en kyrka. Om man bygger den på att göra skillnad på människor så kommer den förr eller senare att välta. Och även mycket små och subtila nedvärderingar kan få förödande konsekvenser i förlängningen.

Gud gör inte skillnad på människor. Det ska inte vi heller göra.

Första söndagen i fastan, Matteus 16:21-23

Påven gör ju anspråk på att vara Petrus efterträdare, så låt oss nästa gång han yttrar sig om homosexualitet - eller om sexualitet över huvud taget - erinra honom om vad Jesus en gång sa till Petrus: "Håll dig på din plats, Satan. Dina tankar är inte Guds utan människors."

Tredje söndagen i advent, Matteus 11:12-19

"Dansa, din djävul!" sjunger Thomas Di Leva, en man som inte är rädd för att gå sin egen väg. Och det är många som ropar efter att vi ska dansa efter deras pipa. Och har man fel könspresentation, då får man räkna med att bli smädad, precis som läderkillen Johannes och mjukisen Jesus. Men vi är i gott sällskap.

Andra söndagen i advent, Matteus 13:31-34

Det är så typiskt Jesus att säga att himmelriket är som en surdeg. Folket hade ju lärt sig att surdeg var något orent, något att undvika, och en gång om året skulle man kasta ut all gammal surdeg och börja på nytt. Men just det där som växer i det fördolda, det okontrollerbara och lite pinsamma, det där som sker i smyg men utan vilket allt blir liksom platt och tråkigt, det kallar Jesus för himmelriket.
Det skulle inte förvåna mig om han tyckte om sex också.

Första söndagen i advent, Matteus 21:1-9

När folket bredde ut sina mantlar framför Jesus så var det en mycket tydlig symbol. De syftade på berättelsen i Andra kungaboken, när en ung man på uppdrag av profeten Elisha smörjer Jehu till kung, den Jehu som sedan for fram som ett Jehu mot de världsliga härskarna, kungar och tyranner. Det var mycket klart vad de förväntade sig av Jesus. Han skulle göra slut på våld, orättvisor och förtryck.

Idag hoppas jag att vi kan möta det nya kyrkoår som börjar idag som en utmaning, men också som en glädjefylld påminnelse om att Herren är med oss. För vi har ju mycket att glädjas över. Kyrkomötet har stadfäst rätten för samkönade par att gifta sig i kyrkan och vi har fått en öppet lesbisk biskop. Men kampen har bara börjat. För när glädjen växer sig stark, då frodas också hatet. Så låt oss hoppas på en Davids son, som kan sätta ett blåbär i pannan på homofobins Goliat.

Kristi förklarings dag, Matteus 17:1-8,

Pride är den tid på året då alltid är som det ska. Det är den enda vecka då jag kan hålla min pojkvän i handen på stan. Det är då folk man möter är glada och öppna och det händer en massa roliga saker, intressanta föredrag, diskussioner och fester, där alla får en möjlighet att vara sig själva för en stund. En kort stund på förklaringens berg.

Sjätte söndagen efter trefaldighet, Matteus 5:20-26,

”Den som kallar sin broder ’raca’ undgår inte att ställas inför rådet.” Ingen vet riktigt vad ”raca” betyder och en innebörd är ungefär ”idiot”. Men det kan också betyda ”fjolla”. Det skulle kunna betyda att Jesus mitt i Bergspredikan säger åt människorna att inte håna andra för deras sexualitet eller avvikande könspresentation. Eller också att Jesus tycker att det är så hemskt att vara en fjolla att ingen ostraffat ska kalla någon annan för det. Jag vet vilken tolkning jag föredrar.

Heliga trefaldighets dag, Matteus 11:25-27

Evangeliet är fördolt för de lärda och kloka - eller åtminstone för somliga av dem, och uppenbarat för dem som är som barn. Däri ligger en viktig ledtråd för oss. Hur mycket vi än läser Bibeln fram- och baklänges så ligger de viktiga sanningarna inte i skarpsinniga teologiska resonemang utan i det som ligger i öppen dag.
Kärleksbudet är alltid i centrum, och de detaljerade regler om vad som är tillåtna eller otillåtna sexuella relationer som upptar vår tids fariséer, de är helt enkelt ett blindspår. Gud älskar oss så låt oss älska varandra. Och låt oss för Guds skull sluta upp med att fördöma varandra över småsaker som vem vi ligger med, vilka kläder vi föredrar och hur vi förhåller oss till vårt kön.Ska det vara så svårt?

Andra söndagen i fastan, Matteus 15:21-28

Det har hänt mycket på kort tid när det gäller HBT-personers rättigheter, inte minst i kyrkan. Men jag säger som Tiina Rosenberg: ”Vi säger inte ’Tack’, utan ’Det var ¤%& i mig på tiden!’. För vi ska komma ihåg att det inte är någon som förbarmat sig över oss, utan vi har fått kämpa för varje tum.

I den kampen är den kananeiska kvinnan från dagens evangelium en förebild. Inte heller hon får något gratis. Till och med Jesus går förbi henne utan en blick och när hon tränger sig fram så smädar han henne och jämför henne med en hund. Men hon är envis, modig och snabbkäftad nog att inte låta sig avfärdas, och hon tvingar honom att ändra sig.

Av det lär vi tre saker: Om vägen framåt är stängd så gå åt sidan och sök en öppning. Svara inte med våld men backa inte. Och tvivla aldrig på din rätt och ditt värde.

Och om nu en ensam kvinna kan få Gud själv att ändra sig så ska väl vi kunna rå på några biskopar.

Tredje söndagen i advent, Matteus 11:2-11

”Är du den som skall komma, eller skall vi vänta på en hetero?” Ja, nästan så frågar Johannes Döparen från sitt fängelse. För ordet som vi översätter ”annan” är det grekiska heteros. Johannes undrar om Jesus verkligen är rätt sorts frälsare. För han beter sig ju inte som någon riktig karl direkt, inte som Johannes själv, läderkillen från öknen som levde på gräshoppor. I Johannes ögon var Jesus allt en riktig fjolla, och liksom många läderbögar hade Johannes svårt för fjollor.

Men vi måste nog, liksom Johannes, förlika oss med att Gud inte alltid verkar riktigt som vi tänkt oss. Och vi behöver lära oss att inte förakta varandra utan acceptera varandra sådana som vi är och känna igen Guds hand när den verkar genom oss, istället för att vänta på en hetero.