Elfte söndagen efter trefaldighet, Romarbrevet 7:14-25

Ända sedan Augustinus har vi en tendens att tro att Paulus hade lika svårt som Augustinus att
tygla sina lustar. Det stämmer inte. Paulus levde i celibat och verkar ha trivts utmärkt med det.
Sex var inget som intresserade honom särskilt.

När Paulus talar om sin köttsliga, alltså världsliga natur, då talar han om sin oförmåga att göra
sig fri från de internaliserade normer han bär med sig. Precis som vi idag inte kan undgå att
återfalla i rasistiska eller sexistiska tänkesätt, oftast utan att ens märka det, så märkte Paulus
till sin stora sorg att han ständigt återföll till ett behov att hävda sig framför andra, att fördöma
och tro sig vara bättre än andra, sådan som Paulus var när han förföljde de kristna.

Dödens kropp är en kropp som står i dödens tjänst, som när ryska nazister torterar småpojkar
till döds, predikanter sprider hat i Uganda eller när unga människor nätmobbas till självmord.

Vi arma människor, vem ska befria oss från vår rasism, sexism och internaliserade homofobi?
Paulus tackar Gud genom Jesus Kristus, och vi får också sätta vårt hopp till honom.

Elfte söndagen efter trefaldighet, Matteus 23:1-12

Nog finns det gott om människor som gärna binder tunga bördor åt andra, men aldrig rör ett finger för att rätta till dem. Det är lätt att fördöma synder, både verkliga och påhittade, som man aldrig själv har frestats av. Och jag skulle vilja se den moralist som är mer upptagen av egna än av andras synder, det må sedan gälla muslimer eller homosexuella.

Det är lätt för de privilegierade med sina fina platser längst fram och sina breda manteltofsar att tala om för andra hur man ska leva. Men jag tror inte någon undervisning kan mäta sig med att visa med sitt eget exempel. Och då räcker det inte med att leva oförvitligt enligt sina egna normer. Nej, det gäller att gå en mil i någon annans mockasiner. Att våga kliva ner från sina höga hästar och möta andra, att se dem i ögonen som man smädar och fördömer från tryggt avstånd i Kyrkans tidning eller predikstolen.

Vi behöver inte acceptera allt eller gilla allt. Men vi är kallade att ta Kristus som förebild, som mötte alla i ögonhöjd och som var beredd att ta de yttersta konsekvenserna av sina ställningstaganden. Det är undervisning. Allt annat är halm.

Elfte söndagen efter trefaldighet, Matteus 21:28-31

Jag har verkligen försökt glädjas över att kyrkan har öppnat för äktenskap för homosexuella. Men det är svårt att inte se denna omsvängning som en omvändelse under galgen och - om man ser till kyrkan som helhet - ett ganska halvhjärtat ställningstagande.

Historiskt så liknar kyrkan ganska mycket den förste sonen i liknelsen, som först säger: "Nej, det vill jag inte", men som sedan ångrar sig och går ut och arbetar.

Om inte kyrkan bearbetar sin historia så kommer definitivt horor och tullindrivare att komma före till Guds rike.

Elfte söndagen efter trefaldighet, Lukas 18:9-14,

Det finns de som tror att de är bättre än andra människor för att de är heterosexuella, och som tackar Gud för att de inte är som andra, som de kallar syndare. Men i dagens text visar Jesus att de följer ett blindspår. Att förakta andra människor är inte en väg som leder till Gud.

Elfte söndagen efter trefaldighet, Jesaja 1:10-17

När man läser dagens gammaltestamentliga text kunde man lätt få för sig att Gud inte gillar Pride. Men när Jesaja kallar sina landsmän för sodomsfurstar och gomorrafolk, då har det inget med homosexualitet att göra. Vad han vill säga är att de förtrycker de fattiga och svaga. Det är därför Gud hatar deras högtider och nymånadsfester och skriker åt dem – ja, just skriker – att de har blod på händerna.

För mig råder det ingen tvekan om vilket slags Pride som Gud inte gillar. Det är den hetero-Pride (i betydelsen högmod) som firas året runt och världen över, den falskhet och fest som säger att det bara finns ett sätt att leva och som understryker detta med våld och illdåd. Kärleken mellan man och kvinna är något välsignat, men hatet mot alla som lever på ett annat sätt, det har – särskilt när det förkunnas i kyrkan – blivit till en börda för Gud, som Gud inte ens orkar bära.

Det kan inga brännofferbaggar i världen ändra på.

Elfte söndagen efter trefaldighet, Romarbrevet 7:14-25

Vi vill så gärna tro att vi är herrar över oss själva. Att vi är förnuftiga, vuxna människor som gör det vi själva vill. Men samtidigt är vi rov för känslor som vi inte begriper. Det kan räcka med ett förfluget ord från en vän eller kollega för att förpassa oss tillbaka till barndomen, att vi blir sårade eller arga på ett sätt som står utom all proportion, även om vi försöker att inte visa något.

Ingenstans är detta så tydligt som när det gäller sex. I detta sönderinformerade samhälle har antalet nysmittade med HIV mot allt förnuft börjat öka igen, och vår omedelbara reaktion är att fnysa åt de där andra, som är så vansinnigt naiva eller rent av självdestruktiva att de har oskyddat sex, och vi tycker ofta (även om vi har vett att inte säga det rent ut) att de får skylla sig själva.

Men så enkelt är det inte. Mänskligheten sönderfaller inte i vi kloka och de dåraktiga. Det bor en mångfald krafter inom varje människa, som bara är nödtorftigt tyglade. Även den mest välinformerade och förnuftiga människa kan ett ögonblick eller en kväll falla rov för känslor och drifter som han (eller hon) inte visste att han hade. Jag talar inte om kåthet, utan kanske om känslan att inte orka bry sig, om behovet att få vara oansvarig för en stund eller kanske bara den plötsliga känslan att ingenting spelar någon roll.

Alla de där pinsamma och barnsliga känslorna finns inom oss alla, och vi behöver stötta varandra i de där stunderna och mellan dem, så att de inte tar överhanden. Och för att hjälpa oss att hitta tillbaka när de gör det.