Jag har verkligen försökt glädjas över att kyrkan har öppnat för äktenskap för homosexuella. Men det är svårt att inte se denna omsvängning som en omvändelse under galgen och - om man ser till kyrkan som helhet - ett ganska halvhjärtat ställningstagande.
Historiskt så liknar kyrkan ganska mycket den förste sonen i liknelsen, som först säger: "Nej, det vill jag inte", men som sedan ångrar sig och går ut och arbetar.
Om inte kyrkan bearbetar sin historia så kommer definitivt horor och tullindrivare att komma före till Guds rike.
