Elfte söndagen efter trefaldighet, Romarbrevet 7:14-25

Ända sedan Augustinus har vi en tendens att tro att Paulus hade lika svårt som Augustinus att
tygla sina lustar. Det stämmer inte. Paulus levde i celibat och verkar ha trivts utmärkt med det.
Sex var inget som intresserade honom särskilt.

När Paulus talar om sin köttsliga, alltså världsliga natur, då talar han om sin oförmåga att göra
sig fri från de internaliserade normer han bär med sig. Precis som vi idag inte kan undgå att
återfalla i rasistiska eller sexistiska tänkesätt, oftast utan att ens märka det, så märkte Paulus
till sin stora sorg att han ständigt återföll till ett behov att hävda sig framför andra, att fördöma
och tro sig vara bättre än andra, sådan som Paulus var när han förföljde de kristna.

Dödens kropp är en kropp som står i dödens tjänst, som när ryska nazister torterar småpojkar
till döds, predikanter sprider hat i Uganda eller när unga människor nätmobbas till självmord.

Vi arma människor, vem ska befria oss från vår rasism, sexism och internaliserade homofobi?
Paulus tackar Gud genom Jesus Kristus, och vi får också sätta vårt hopp till honom.