Tredje söndagen efter trettondagen, Romarbrevet 1:16-17

“Så du tycker att när man knullar ska man göra det i röven?” Det fick en kvinnlig kyrkomötesledamot höra efter att hon röstat för att öppna äktenskapet för samkönade par. Hur barnslig och malplacerad en sådan kommentar än må vara så fångar den något väsentligt - att samkönad kärlek är anstötlig för somliga, rentav skamlig.

Men om någon finner att ett rövknull är mer anstötligt än en korsfäst Messias, då har hen inte förstått vad vare sig korsfästelse eller Messias är. Korsfästelse är en förnedring som är värre än en våldtäkt, det är att helt tillintetgöra en människa och rista in maktens överlägsenhet på hennes hjälplösa kropp. Och Messias är inte bara en person och ledstjärna, Messias förkroppsligar vår skiraste längtan och vår djupaste kärlek.

Paulus förkunnar en korsfäst Messias, och han skäms inte för det. För evangeliet är en Guds kraft som räddar den som tror, alltså den som förstår att hålla samman korsfästelse och Messias i samma mening och som förstår skammen i detta, en övermäktig skam som får en att vilja sjunka genom jorden och försvinna. Inför en korsfäst Messias kan du aldrig mer säga: “Jag är i alla fall inte en sån där”, aldrig mer vara stolt. Men du behöver heller aldrig skämmas för att du är människa.

För inför en korsfäst Messias finns det ingen skam mer, ingen anledning att skämmas för något alls, rövknull eller ej. Ingenting är skamligt, utom det som hindrar evangeliet.

Trettonde söndagen efter trefaldighet, Romarbrevet 13:8-10

Den som älskar sin medmänniska har uppfyllt lagen. Alla buden, inte minst budet "Du skall inte ha begär" som så ofta slås i huvudet på oss, sammanfattas i budet att älska sin nästa som sig själv. Det är alltså inte begäret som sådant som Paulus eller Jesus fördömer, bara det begär som står i strid med kärleken. Det är det begär som driver oss att såra, utnyttja och kränka varandra som avses, begäret att behandla andra som ting. Kärleken däremot vållar ingen något ont, oavsett vilken sorts kärlek det är, och alldeles oavsett kön eller andra mänskliga skillnader.

Elfte söndagen efter trefaldighet, Romarbrevet 7:14-25

Ända sedan Augustinus har vi en tendens att tro att Paulus hade lika svårt som Augustinus att
tygla sina lustar. Det stämmer inte. Paulus levde i celibat och verkar ha trivts utmärkt med det.
Sex var inget som intresserade honom särskilt.

När Paulus talar om sin köttsliga, alltså världsliga natur, då talar han om sin oförmåga att göra
sig fri från de internaliserade normer han bär med sig. Precis som vi idag inte kan undgå att
återfalla i rasistiska eller sexistiska tänkesätt, oftast utan att ens märka det, så märkte Paulus
till sin stora sorg att han ständigt återföll till ett behov att hävda sig framför andra, att fördöma
och tro sig vara bättre än andra, sådan som Paulus var när han förföljde de kristna.

Dödens kropp är en kropp som står i dödens tjänst, som när ryska nazister torterar småpojkar
till döds, predikanter sprider hat i Uganda eller när unga människor nätmobbas till självmord.

Vi arma människor, vem ska befria oss från vår rasism, sexism och internaliserade homofobi?
Paulus tackar Gud genom Jesus Kristus, och vi får också sätta vårt hopp till honom.

Tionde söndagen efter trefaldighet, Romarbrevet 12:3-8

Vi är en enda kropp i Kristus, men alltför ofta tänker vi oss Kristi kropp som en atletisk, välfungerande och vacker kropp. Vi har glömt att Kristi kropp är en korsfäst kropp, en kropp som minst en gång kastats på sophögen.

Vi har alla minst en gång kastats på sophögen, men därifrån har vi uppstått för att komma tillbaka för att förkunna hoppet, var och en efter våra gåvor. Ingen av de gåvor som Paulus räknar upp förutsätter en fullkomlig eller vacker kropp. Även den som fått sina törnar av livet kan profetera, tjäna, undervisa, leda och visa barmhärtighet.

Även en kropp som gör ont kan göra gott.

Andra söndagen efter trefaldighet, Romarbrevet 8:28-30

Gud hjälper dem som älskar honom, och det oavsett allt annat. Det är märkligt hur människor alltid lyckas förvränga Guds ord. Jag tror inte att aposteln Paulus ville säga något annat än att de som vill vandra på Guds vägar kommer att få den kraft och rättfärdighet de behöver.

Alltför ofta har man i vår tradition kommit att fokusera på dem som inte älskar Gud, men vem kan se in i sin broders eller systers hjärta och veta vem som älskar Gud? Gud skänker nog sin rättfärdighet på fler sätt än vi kan föreställa oss.

Söndagen före pingst, Romarbrevet 8:31-39

"Vem kan anklaga Guds utvalda?" frågar Paulus sina läsare, som lever så att säga i fiskens mage, i ett Rom som i decennier styrts av en rad kejsare vars maktspel eller nycker när som helst kunde orsaka en grym död. I detta läge talar Paulus ord av tröst till de utsatta. Det spelar ingen roll vad människor gör mot dem, hur de blir anklagade för att äta barn och ännu värre saker, hur de blir smädade och skändade, torterade eller landsförvisade. För det är Guds åsikt, inte människors som spelar roll. Och Gud inte bara frikänner, utan överöser dem med den kärlek som uppenbarats i Kristus.

Och om Gud är för oss, vem kan då vara emot oss?

Första söndagen efter trefaldighet, Romarbrevet 6:3-11

Paulus tänkte sig homosexualitet som något hedningarna ägnade sig åt för skojs skull och för att de helt enkelt var perversa.

Idag vet vi bättre. Men oavsett vad man tänker om den saken, och oavsett vad en människa gör med sitt liv, så finns det inget som kan skilja oss från Guds kärlek. Inget som kan omintetgöra vårt dop.

Inget i hela världen.

Andra söndagen i advent, Romarbrevet 15:4-7,

Gud älskar oss precis som vi är. Vi behöver inte göra om oss för att bli accepterade av Gud. Och jag tror aldrig att vi kan komma överens om exakt hur Gud ska äras på bästa sätt och hur man ska leva för att vara Gud till behag. Men det behövs inte heller, för egentligen tror jag att Gud bara sätter en enda gräns för vilket sätt att leva som är acceptabelt, och det är att Gud älskar alla andra också.
Därför måste vi leva efter den gyllene regeln och inte göra något mot andra som vi inte vill att de ska göra mot oss. Det räcker långt nog. Allt annat är oviktigt i jämförelse.

Godta därför varandra. Även när det tar emot.

Första söndagen i advent, Romarbrevet 13:11-14,

Idag börjar ett nytt kyrkoår, och det är en påminnelse om att varje dag innebär en ny möjlighet. Natten går mot sitt slut och dagen är nära, säger Paulus. Låt oss hoppas att detta kyrkoår blir en början till ett vänligare och mer tolerant samhälle.

Men samhället är vi, så det är upp till oss om detta ska kunna förverkligas. Låt oss därför leva värdigt, inte med festande och drickande, inte med otukt och orgier, inte med strider och avund. Hittills har kyrkan mest ägnat sig åt att bekämpa de två första, men det är minst lika viktigt att stävja strider och avund, som jag tror är ett betydligt större problem än det lilla fåtal som ägnar sig åt festande och orgier.

Så kanske vi kan ta som nyårslöfte att ta ansvar för vår konsumtion, att ta ansvar för vår sexualitet och att åtminstone försöka att inte döma varandra.

Trettonde söndagen efter trefaldighet, Romarbrevet 12:16-21,

Tänk om alla kristna hade tagit dagens text på lika stort allvar som till exempel Tredje Moseboks förbud för män att ligga med andra män. Tänk om hela kristenheten hade präglats av strävan efter att löna ont med gott och att inte ta rätten i egna händer. Tänk om alla kristna hade vinnlagt sig om att inte se sig själva som bättre än andra, utan att istället sträva efter att vara sin medmänniska till hjälp i alla lägen, utan våld och fördömande, oavsett om hon är vän eller fiende. Då hade vi inte haft några korståg, inga kättarbål och inga avrättningar av sodomiter. Då hade kyrkan kunnat framstå som ett lysande föredöme i kampen för ett mänskligare samhälle.

I många fall har det också varit så och är så än idag. Men alltför ofta har kyrkan och hela kristenheten låtit hatet nästla sig in och jäsa inom oss. Det är lätt att frestas att svara med samma mynt mot hatiska kristna och andra. Men låt oss inte besegras av det onda, utan besegra det onda med det goda.

Bönsöndagen, Romarbrevet 8:24-27

Hur ska man kunna be när ens ord blivit stulna? Idag kom en kvinna fram till mig på gatan och försäkrade mig om att det finns nåd för mig i Jesus Kristus och att han ger kraft till förvandling. Homosexualitet är nämligen mot Guds vilja, förklarade hon.

Det är inte lätt att närma sig Gud när hela det religiösa språket har blivit missbrukat och rentav kapat på det här sättet, när alla ord som skulle uttrycka kärleken och längtan till Gud istället används till att sprida hat och upprätta murar mellan mitt liv och det gudomliga, när Guds ord får göra djävulens verk.

Ibland får man helt enkelt använda sig av en gerillataktik. Genom ironi och camp, genom att skapa våra egna koder och vår egen mening kan vi finna lufthål där vi kan andas mitt i de mest traditionella sammanhang. Och precis som den mest slitna och klyschiga schlager kan få en helt ny innebörd när den sjungs med inlevelse på ett bröllop, så kan vi ibland bara låta oss bäras av vår längtan och lita på att vår bön når fram till Gud, hur torftiga och falska orden än känns. För han som utforskar våra hjärtan vet vad Anden menar.

Trettonde söndagen efter trefaldighet, Romarbrevet 13:8-10

Det gör gott att höra Paulus säga det själv, just i Romarbrevet som har använts så för att förtrycka homosexuella: ”Kärleken vållar inte din nästa något ont.” Även budet från dekalogen att inte ha begär (till sin nästas hustru och så vidare) kan alltså enligt Paulus inneslutas i den gyllene regeln, att älska sin nästa som sig själv. Och säga vad man vill om homosexuella – vi har inga problem med att älska vår nästa, så länge han eller hon är av samma kön. Där har de heterosexuella något att ta efter. Och själva borde vi lära av de bisexuella att älska även de olikkönade.

Elfte söndagen efter trefaldighet, Romarbrevet 7:14-25

Vi vill så gärna tro att vi är herrar över oss själva. Att vi är förnuftiga, vuxna människor som gör det vi själva vill. Men samtidigt är vi rov för känslor som vi inte begriper. Det kan räcka med ett förfluget ord från en vän eller kollega för att förpassa oss tillbaka till barndomen, att vi blir sårade eller arga på ett sätt som står utom all proportion, även om vi försöker att inte visa något.

Ingenstans är detta så tydligt som när det gäller sex. I detta sönderinformerade samhälle har antalet nysmittade med HIV mot allt förnuft börjat öka igen, och vår omedelbara reaktion är att fnysa åt de där andra, som är så vansinnigt naiva eller rent av självdestruktiva att de har oskyddat sex, och vi tycker ofta (även om vi har vett att inte säga det rent ut) att de får skylla sig själva.

Men så enkelt är det inte. Mänskligheten sönderfaller inte i vi kloka och de dåraktiga. Det bor en mångfald krafter inom varje människa, som bara är nödtorftigt tyglade. Även den mest välinformerade och förnuftiga människa kan ett ögonblick eller en kväll falla rov för känslor och drifter som han (eller hon) inte visste att han hade. Jag talar inte om kåthet, utan kanske om känslan att inte orka bry sig, om behovet att få vara oansvarig för en stund eller kanske bara den plötsliga känslan att ingenting spelar någon roll.

Alla de där pinsamma och barnsliga känslorna finns inom oss alla, och vi behöver stötta varandra i de där stunderna och mellan dem, så att de inte tar överhanden. Och för att hjälpa oss att hitta tillbaka när de gör det.