Andra söndagen efter trefaldighet, Femte Moseboken 7:6-9

Vi HBT-personer är ett särskilt utvalt folk. Även om det är en fiktion (precis som alla nationaliteter) så tror jag att det är en bild som är värd att hålla fast vid, trots att postmodernismen fnyser åt alla sådana kategorier och trots att identitetspolitik har fallit ur modet. Det finns nog anledning att ta till sig en del av kritiken mot identitetspolitiken (inte minst homonormativiteten) men jag tror att det mer handlar om att man har definierat sin identitet för snävt. Jag tror att vi måste börja erinra oss att vi är ett folk och att vi behöver hålla ihop, för vi är små och våra fiender är många. Men det får inte förleda oss till chauvinism eller till att stänga någon ute som vill sluta sig till oss.

För det är inte för att vi är större, bättre eller vackrare som vi är utvalda, utan för att vi har en särskild kallelse. Vi är kallade att visa att man kan leva annorlunda. Att man kan älska annorlunda, ha sex annorlunda och använda könsuttryck på andra sätt. Vi är kallade att vara en påminnelse om att människor är olika, att Gud skapade oss olika och att det är något gott och en rikedom.

Och hur mycket våld och förtryck, hur mycket vi än föraktas och förklaras för sjuka eller perversa, så kommer vi alltid att finnas kvar, för Gud håller sitt förubnd och visar godhet i tusen släktled mot dem som älskar honom och håller hans bud. Vi kommer inte att försvinna, och vi ska ingenstans.

We're here. We're queer. Get used to it.

Andra söndagen efter trefaldighet, Romarbrevet 8:28-30

Gud hjälper dem som älskar honom, och det oavsett allt annat. Det är märkligt hur människor alltid lyckas förvränga Guds ord. Jag tror inte att aposteln Paulus ville säga något annat än att de som vill vandra på Guds vägar kommer att få den kraft och rättfärdighet de behöver.

Alltför ofta har man i vår tradition kommit att fokusera på dem som inte älskar Gud, men vem kan se in i sin broders eller systers hjärta och veta vem som älskar Gud? Gud skänker nog sin rättfärdighet på fler sätt än vi kan föreställa oss.

Andra söndagen efter trefaldighet, Lukas 14:15-24

Vid den stora måltiden i Guds rike, den som vi tar del av varje gång vi firar mässa, där finns det ingen bordsplacering. Där finns det ingen rangskala och ingen VIP-lista. Där är alla välkomna, och särskilt alla vi som någon gång blivit utestängda från mänsklig gemenskap.

De enda som inte är välkomna är de som kommer till Jesus och snabbt markerar en bra plats, lägger sin jacka på stolen och sedan går sin väg så att ingen annan kan sitta där. De som tar upp plats som de inte gör bruk av. Det är de som gör anspråk på att vara kristna men som inte lyssnar på Jesu ord, som slickar uppåt och sparkar neråt, och som är snabba att fördöma alla som inte passar in i deras trånga normer.

De är inte välkomna – om de inte ändrar sig.

Andra söndagen efter Trefaldighet, Domarboken 6:7-16

Gideon tröskade sin säd i vinpressen. Det gjorde han inte för att han var tokig eller försökte spela tokig – som Odysseus gjorde när han försökte slippa åka till Troja. Nej, det var helt enkelt så att om Gideon hade tröskat sin säd på normalt sätt, utomhus, så hade midjaniterna sett röken av agnarna och kommit och plundrat honom på allt han hade. Så han var hänvisad till att tröska sin säd i vinpressen.

Det är många av oss som inte kan visa vår kärlek offentligt. Jag kan inte hålla min pojkvän i handen på stan utan att riskera obehagliga konsekvenser. Så just nu är vi hänvisade till att tröska i vinpressen och trösta oss med Guds löfte till Gideon: ”Jag skall vara med dig. Du kommer att slå midjaniterna som om de vore en enda man.”