Vi HBT-personer är ett särskilt utvalt folk. Även om det är en fiktion (precis som alla nationaliteter) så tror jag att det är en bild som är värd att hålla fast vid, trots att postmodernismen fnyser åt alla sådana kategorier och trots att identitetspolitik har fallit ur modet. Det finns nog anledning att ta till sig en del av kritiken mot identitetspolitiken (inte minst homonormativiteten) men jag tror att det mer handlar om att man har definierat sin identitet för snävt. Jag tror att vi måste börja erinra oss att vi är ett folk och att vi behöver hålla ihop, för vi är små och våra fiender är många. Men det får inte förleda oss till chauvinism eller till att stänga någon ute som vill sluta sig till oss.
För det är inte för att vi är större, bättre eller vackrare som vi är utvalda, utan för att vi har en särskild kallelse. Vi är kallade att visa att man kan leva annorlunda. Att man kan älska annorlunda, ha sex annorlunda och använda könsuttryck på andra sätt. Vi är kallade att vara en påminnelse om att människor är olika, att Gud skapade oss olika och att det är något gott och en rikedom.
Och hur mycket våld och förtryck, hur mycket vi än föraktas och förklaras för sjuka eller perversa, så kommer vi alltid att finnas kvar, för Gud håller sitt förubnd och visar godhet i tusen släktled mot dem som älskar honom och håller hans bud. Vi kommer inte att försvinna, och vi ska ingenstans.
We're here. We're queer. Get used to it.
