Nog finns det gott om människor som gärna binder tunga bördor åt andra, men aldrig rör ett finger för att rätta till dem. Det är lätt att fördöma synder, både verkliga och påhittade, som man aldrig själv har frestats av. Och jag skulle vilja se den moralist som är mer upptagen av egna än av andras synder, det må sedan gälla muslimer eller homosexuella.
Det är lätt för de privilegierade med sina fina platser längst fram och sina breda manteltofsar att tala om för andra hur man ska leva. Men jag tror inte någon undervisning kan mäta sig med att visa med sitt eget exempel. Och då räcker det inte med att leva oförvitligt enligt sina egna normer. Nej, det gäller att gå en mil i någon annans mockasiner. Att våga kliva ner från sina höga hästar och möta andra, att se dem i ögonen som man smädar och fördömer från tryggt avstånd i Kyrkans tidning eller predikstolen.
Vi behöver inte acceptera allt eller gilla allt. Men vi är kallade att ta Kristus som förebild, som mötte alla i ögonhöjd och som var beredd att ta de yttersta konsekvenserna av sina ställningstaganden. Det är undervisning. Allt annat är halm.
