Annandag påsk, Johannes 20:19-23

Vem kan förlåta synder? Alla är nog överens om att det är bara Gud, men en del menar att Gud har delegerat detta till kyrkan. Jag har svårt att tänka mig det, annat än i den meningen att kyrkan är kallad att förkunna Guds förlåtelse, men däremot inte att hålla inne med förlåtelsen efter eget gottfinnande.

Ser man till evangelierna så är det de svaga och sårbara, de minsta hos Matteus, Lazarus hos Lukas, som är dem som man behöver vända sig till om man söker förlåtelse, inte prästerskapet. Även hos Johannes visar Jesus lärjungarna sina händer och sin sida.

Jag tror att det är vår sårbarhet som är det mest Kristuslika hos oss. Det är när vi får kontakt med den som vi kan ta emot helig ande. Och det är ur den som förlåtelsen kan gro. Inte ur några institutioner.

Annandag påsk, Johannes 20:19-23,

Lärjungarna satt bakom reglade dörrar, för de var rädda. Rädda för att bli hånade, utfrusna, kanske till och med misshandlade. De hade inte kommit ut ur garderoben.

Då kom Jesus och stod mitt ibland dem. ”Frid åt er alla”, sa han och visade sina sår, sina stigmata, de märken som visade att han inte var som andra. Och han var stolt över sina märken, sina händer och sin sida. För han hade trotsat allt och överlevt. Han hade kommit ut.

Därför är det viktigt att så många av oss som möjligt kommer ut, så att vi kan gå till våra bröder och systrar som fortfarande hukar bakom reglade dörrar och önska ”Frid åt er alla.” Då kanske de också vågar gå ut så att vi tillsammans kan förkunna budskapet om en värld där vi får vara oss själva, med märken och allt.