Tredje söndagen i påsktiden, Johannes 10:22-30

Ända sen urminnes tider har kungar framställt sig själva som en herde för folket, som tar ansvar för dem och leder dem dit det behövs. Det är en sådan herde som judarna (eller rättare judéerna) ville ha. Det är sådan som de vill att Jesus ska vara, en riktig karl, en machoman som pekar med hela handen.

Men Jesus visar på att han redan har visat vilken sorts herde han är, dels genom sin undervisning men ännu mer genom de tecken han gjort. Men han stämmer inte in i den bild de har. De hör inte till hans får. De har inte uppövat rätt sorts känslighet.

Likadant tycks det ofta som att de som är privilegierade - ofta men inte bara medelålders heterosexuella män - är helt tondöva när det gäller att uppfatta andra och nya sätt att visa kärlek, nya sätt att leva tillsammans. De skulle aldrig kunna acceptera den mjukare ledarstil som Jesus står för.

Annandag påsk, Johannes 20:19-23

Vem kan förlåta synder? Alla är nog överens om att det är bara Gud, men en del menar att Gud har delegerat detta till kyrkan. Jag har svårt att tänka mig det, annat än i den meningen att kyrkan är kallad att förkunna Guds förlåtelse, men däremot inte att hålla inne med förlåtelsen efter eget gottfinnande.

Ser man till evangelierna så är det de svaga och sårbara, de minsta hos Matteus, Lazarus hos Lukas, som är dem som man behöver vända sig till om man söker förlåtelse, inte prästerskapet. Även hos Johannes visar Jesus lärjungarna sina händer och sin sida.

Jag tror att det är vår sårbarhet som är det mest Kristuslika hos oss. Det är när vi får kontakt med den som vi kan ta emot helig ande. Och det är ur den som förlåtelsen kan gro. Inte ur några institutioner.

Andra söndagen efter trettondagen, Johannes 4:5-26

Omgivningens inställning till kvinnan vid Sykars brunn berodde helt tydligt på att hon var sexuellt avvikande. Normen var att en kvinna skulle gifta sig och sedan vara gift och föda och sköta barn tills hon blev änka. Sedan skulle hon helst inte ha med män att göra, utan hjälpa till i sina barns hem, kanske under sin sonhustrus kommando.

Den namnlösa kvinnan vid brunnen följde inte detta mönster. Hennes sexuella läggning handlade om att hon också som änka eller som frånskild sökte sig en ny man. Detta skedde rent av fem gånger, som vi känner till – och den siste av dem gifte hon sig inte med. Varför vet vi inte, men kanske prästerna vägrade förrätta en sjätte vigsel.

Jesus talade med henne. Han visade henne medmänsklighet och kärlek. Han visste om de avvikelser från normen som gjorde att hon hade blivit utestängd från gemenskapen, men fördömde henne inte. Han konstaterade faktum – "Fem män har du haft, och den du nu har är inte din man" – men det är inget fördömande.

Tjugonde söndagen efter trefaldighet, Johannes 11:1-7

"Herre, din vän är sjuk", hälsar Marta och Maria till Jesus enligt vår översättning. Men egentligen står det: "Herre, han som du älskar är sjuk." Och det finns till och med de som menar att Lasaros är den lärjunge som bara kallas "han som Jesus älskade" i Johannesevangeliet. Tänk om texten hade fått stå så - vilket evangelium hade inte detta varit för oss queera kristna.

Men det var inte bara Lasaros som Jesus älskade, för det står också att han älskade Marta och Maria (i vår översättning är han bara "mycket fäst vid dem"). Jesu kärlek är inte exklusiv, och inte nödvändigtvis erotisk. Men en sak är säker: den är starkare än döden, som berättelsen om Lasaros vittnar om.

Femte söndagen i påsktiden, Johannes 15.10-17

Strax efter att Jesus har chockat lärjungarna genom att envisas med att tvätta deras fötter så chockar han dem igen. "Jag kallar er vänner", säger han. Han vill skapa relationer som inte är hierarkiska, mellan lärare och elev, mästare och lärjunge, herre och slav.

För vänner är jämställda och den ena är inte bättre än den andra. Så det är inte att undra på att de bästa exemplen på vänner är samkönade par, som David och Jonatan, Rut och Noomi, Tryfaina och Tryfosa. Och på den här tiden fanns det ingen regel som sa att vänner inte fick ha sex.

Fjärde söndagen efter trettondagen, Johannes 5:1-9

Det var inte alls länge sedan homosexualitet betraktades som en sjukdom, och fortfarande betraktas många former av transsexualism och intersexualism som det.

I trettioåtta år, nästan ett helt liv, hade mannen vid Betesda legat och väntat på att bli helad. Likaså är det för många homo-, bi- och transsexuella, som fått lära sig att vi är sjuka och måste förlita oss på Guds nåd, men som liksom mannen aldrig riktigt nått fram till den bot som förespeglats oss.

Men Jesus ser inte människor så. "Res på dig", säger han till mannen "och gå ut i livet. Slösa inte bort ditt liv på att försöka leva efter andras normer. De kommer ändå aldrig att släppa fram dig." Och det gjorde mannen. Låt oss ta honom till vår förebild.

Tredje söndagen efter trettondagen, Johannes 4:27-42

”Fem män har du haft och den du har är inte din man”, sa Jesus till kvinnan. Men tänk om det var en kvinna?
Inga människor har blivit så osynliggjorda som lesbiska. Kvinnor har ju i sig räknats som mindre viktiga än män, och vad kvinnor gör tillsammans är nästan omöjligt att utröna ur den skrivna historien. Kvinnan blir osynliggjord två gånger i dagens korta text, först när lärjungarna inte ser eller hör henne trots att de reagerar över att Jesus talar med en kvinna, och sedan när männen i staden glömmer bort hennes insats så fort de träffat Jesus.
Lesbiska retuscheras bort ur historien så fort den traditionella historieskrivningen fått en chans. Det ankommer på oss att komma ihåg dem, återupptäcka dem och alltid fortsätta att fira dem.

Andra söndagen efter trettondagen, Johannes 4:5-26

"Jag har ingen man", sa kvinnan, trots att hon levde med en man. Det finns många homosexuella som har tvingats att förneka sin kärlek, som fått låtsas som om vi levde ensamma fast vi kanske levt i långa och betydelsefulla relationer.

Det må vara ett i-landsproblem att få rätt att gifta sig i kyrkan, men att tvingas förtiga sin kärlek gör en människa mindre. Ingen borde behöva ha det så. Om man har ett ljus så ska man inte behöva sätta det under ett sädesmått. Jag önskar att vi alla kunde få låta vår kärlek lysa för varandra utan att skämmas.

Sextonde söndagen efter trefaldighet, Johannes 11:28-44,

Jesus var långt ifrån någon macho-man. När Lasaros, som han älskade, dog, grät han och skrek och var inte rädd för att ställa till med en scen. Han kysste sina lärjungar på munnen och gjorde inte skillnad på män och kvinnor. Det är en manlighet att inspireras av.

Söndagen före pingst, Johannes 15:26-16:4

Så här skriver Jonas Gardell i sin bok Om Jesus:
”Jag är så trött på att respektera människor som inte respekterar mig. Erkänna människor som inte erkänner mig tillbaka. Detta daltande.

Min Gud är de utsattas Gud, kvinnornas Gud, de homosexuellas Gud. Min Gud är de mobbades Gud, de lidandes Gud, de maktlösas Gud.

Jag förklarar krig mot den andra guden.”

Johannes 16:5-11, femte söndagen i påsktiden

Hjälparen kommer, säger Jesus. Och en av hans eller hennes uppgifter är att visa världen vad synd och rättfärdighet och dom är. Eller egentligen främst att visa vad det inte är, för ordet ”visa” borde snarare ha varit ”tillrättavisa”. Och det behövs sannerligen med tanke på hur mycket dålig teologi som är i omlopp.

Synd är inte att bryta mot lagar och föreskrifter. Synd är att förlora förtroendet för Gud. För motsatsen till tro är inte tvivel utan förtvivlan. Och det är ju synd att förtvivla, för man missar så många möjligheter. Att missa möjligheter, det är synd.

Rättfärdighet är inte att vara bättre än någon annan. Rättfärdighet är myndighet, att inse att vi inte har något synligt rättesnöre utan måste ta eget ansvar för vad som är rätt.

Dom är inte fördömelse över dem som bryter mot normer. Denna världens härskare, djävulen, är den ende som är dömd. Alla vi andra är frikända. Frikända till en frihet under ansvar och med Hjälparens bistånd.

Tredje söndagen i påsktiden, Johannes 10:1-10

Det fanns inga vallhundar på Jesu tid. Det betyder att det fanns ingen som nafsade fåren i hasorna när de var på villovägar. Istället fick de lita till herdens röst. Idag finns det gott om fariséer som lägger tunga bördor på oss, bud som grundas i en inskränkt och bokstavstrogen läsning.

Men det går inte att känna igen Jesus röst i dessa bud, för de är inte uttalade i kärlek. Dessa falska lärare kommer bara för att stjäla, slakta och döda. Jesus röst är lätt att känna igen. Han ger oss själv kriteriet: Jag har kommit för att de ska ha liv, och liv i överflöd.

Tjugoandra söndagen efter trefaldighet, Johannes 12:35-43

Donec eris felix multos numerabis amicos; tempora si fuerint nubila, solus eris.

”Så länge det går bra för dig så har du många vänner men när tiderna blir hårda står du ensam.” Så skrev Ovidius en gång, han som drabbades av Augustus moraliska upprustningskampanj och fick leva resten av sitt liv i exil.

Idag har vi HBT-personer rättigheter och är någorlunda accepterade, men vi kan lära av historien att när tiderna hårdnar, då hårdnar också tonläget. Så låt oss vandra medan vi har ljuset och inte slå oss till ro och tro att vi har vunnit vår rätt att existera, vandra medan vi har ljuset så att inte mörkret övervinner oss.

Den helige Mikaels dag, Johannes 1:47-51

Jesus hade en fantastisk gaydar. Han hade en förmåga att se varje människa precis som den han eller hon var och behandla dem därefter. När han mötte Natanael var det första gången som någon såg och erkände honom. Det var första gången han kunde vara sig själv fullt ut utan att behöva censurera sig själv, utan att behöva masker, utan att försöka ”passera” som straight.

Tänk om det kunde få vara så för oss när vi möter Jesus.

Pingstdagen, Johannes 7:37-39,

Unna er att älska!

Det är Jesus budskap i dagens evangelium. Under lövhyddehögtiden, som firades till minne av uttåget ur Egypten, när Gud gav israeliterna vatten att dricka i öknen så att de fick leva och fortsätta sin vandring, gör Jesus en djärv omtolkning av symboliken. ”Den som tror på mig, ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten”.

När vi älskar varandra – när vi rör vid varandra med våra händer och våra kroppar eller bara med våra tankar och vår omsorg – då händer det något med oss. Då flyter det strömmar av levande vatten ur vårt inre, vatten som ger oss liv så att vi kan fortsätta vår vandring.

Låt oss unna oss det!

Femte söndagen i påsktiden, Johannes 17:7-19

I Guds ögon är vi alla minoriteter.” Så sa den gamle biskopen Krister Stendahl, som avled i veckan. Men världen hatar minoriteter. Jesus sa om sina lärjungar att ”världen har hatat dem därför att de inte tillhör världen, liksom inte heller jag tillhör världen.” Att världen hatade Jesus är plågsamt uppenbart.

Men när Johannes talar om ”världen” menar han inte hela världen, eller ens alla människor som bor i den. Vad han menar, och vad Jesus menade, är något mycket mer specifikt. Det är världen så som den vanligtvis fungerar. Det är världen när den styrs av girighet, feghet och egoism, när den försöker stöpa allt levande i samma mall och utrota de människor och arter som inte passar in.

I vissa avseenden och vissa sammanhang är vi alla en del av världen. Jag tror att vi alla ibland har svårt att stå ut med dem som är annorlunda. Men just därför ska vi vara glada när vi inte tillhör världen, även om det har ett högt pris.

För världen hatar minoriteter. Men det gör inte Gud.

Andra söndagen i påsktiden, Johannes 20:24-31

Att vara stigmatiserad kan vara något mycket positivt. Det kan betyda att man är en så from människa som lever så nära Jesus att man känner hans lidande så starkt att hans sår blommar upp på ens egen kropp, som det berättas om den helige Franciscus.

Men det kan också betyda att man är socialt utstött, märkt och misstänkliggjord. Att man bär på tecken som inte utmärker en som ett helgon utan som en avvikare. Det kan vara både synliga och osynliga tecken som upprättar en osynlig mur och gör klart att man inte hör till.

Men genom Jesu död och uppståndelse har det blivit klart att de två olika formerna av stigmata är ett och detsamma. Och kanske är det genom våra stigmata som vi är allra närmast Jesus och blir mest lika honom.

Annandag påsk, Johannes 20:19-23,

Lärjungarna satt bakom reglade dörrar, för de var rädda. Rädda för att bli hånade, utfrusna, kanske till och med misshandlade. De hade inte kommit ut ur garderoben.

Då kom Jesus och stod mitt ibland dem. ”Frid åt er alla”, sa han och visade sina sår, sina stigmata, de märken som visade att han inte var som andra. Och han var stolt över sina märken, sina händer och sin sida. För han hade trotsat allt och överlevt. Han hade kommit ut.

Därför är det viktigt att så många av oss som möjligt kommer ut, så att vi kan gå till våra bröder och systrar som fortfarande hukar bakom reglade dörrar och önska ”Frid åt er alla.” Då kanske de också vågar gå ut så att vi tillsammans kan förkunna budskapet om en värld där vi får vara oss själva, med märken och allt.

Sexagesima, Johannes 6:60-69

"Det är outhärdligt, det han säger. Vem står ut med att lyssna på honom?” Det sa några av lärjungarna om Jesus. Vad var det Jesus hade sagt som var så outhärdligt? Jo, att de skulle vara tvungna att äta hans kött och dricka hans blod för att ha delaktighet i honom. Det är inte konstigt att de knappt stod ut med att höra det, för de var ju rättrogna judar och för dem var det helt otänkbart att dricka blodet ens av ett djur.

Men vad Jesus gör – förutom att utmana ett av det mest universella tabun vi känner, förbudet mot kannibalism – är att visa på nya och oanade former för att uttrycka gemenskap och ömhet. Och även idag finns det många bland Jesu lärjungar som finner det outhärdligt att ta del av nattvarden, men ännu många fler som vänder sig mot andra och betydligt beskedligare sätt att uttrycka gemenskap och ömhet. ”Det är outhärdligt, det de gör. Vem står ut med att se på dem?”

Men med Jesus som förebild ska vi inte vara rädda för att uttrycka gemenskap och ömhet på alla sätt vi kan komma på, även om vi skulle bryta mot ett eller annat tabu. För sabbaten är ju till för människan, inte människan för sabbaten.