Andra söndagen efter trettondagen, Andra Mosebok 33:18-23

Det finns en grekisk myt som berättar om när Demeter, livets gudinna, var deprimerad och inte ville äta, och hur då en gammal käring vid namn Baubo fick henne att skratta genom att dra upp kjolen och visa sin fitta. Så återkom livet till världen.

När folket har avfallit till dansen kring guldkalven och svikit både Gud och Mose så att de båda är alldeles modfällda, då moonar Gud Mose när denne gör anspråk på att få se Guds ansikte. Mose får stå i en klippskreva medan Gud går förbi och till slut så visar Gud honom sin bakdel. Mose skrattade och skrev nya stentavlor och så återkom livet till världen.

När vi alla drabbas av för stort allvar och tror att vi ensamma besitter sanningen, att vi har funnit den korrekta politiska linjen, har knäckt livets gåta eller hittat sanningen om Gud, då står Gud alltid beredd att moona oss och återföra oss till livet.

Andra söndagen efter trettondagen, Johannes 4:5-26

Omgivningens inställning till kvinnan vid Sykars brunn berodde helt tydligt på att hon var sexuellt avvikande. Normen var att en kvinna skulle gifta sig och sedan vara gift och föda och sköta barn tills hon blev änka. Sedan skulle hon helst inte ha med män att göra, utan hjälpa till i sina barns hem, kanske under sin sonhustrus kommando.

Den namnlösa kvinnan vid brunnen följde inte detta mönster. Hennes sexuella läggning handlade om att hon också som änka eller som frånskild sökte sig en ny man. Detta skedde rent av fem gånger, som vi känner till – och den siste av dem gifte hon sig inte med. Varför vet vi inte, men kanske prästerna vägrade förrätta en sjätte vigsel.

Jesus talade med henne. Han visade henne medmänsklighet och kärlek. Han visste om de avvikelser från normen som gjorde att hon hade blivit utestängd från gemenskapen, men fördömde henne inte. Han konstaterade faktum – "Fem män har du haft, och den du nu har är inte din man" – men det är inget fördömande.

Andra söndagen efter trettondagen, Johannes 4:5-26

"Jag har ingen man", sa kvinnan, trots att hon levde med en man. Det finns många homosexuella som har tvingats att förneka sin kärlek, som fått låtsas som om vi levde ensamma fast vi kanske levt i långa och betydelsefulla relationer.

Det må vara ett i-landsproblem att få rätt att gifta sig i kyrkan, men att tvingas förtiga sin kärlek gör en människa mindre. Ingen borde behöva ha det så. Om man har ett ljus så ska man inte behöva sätta det under ett sädesmått. Jag önskar att vi alla kunde få låta vår kärlek lysa för varandra utan att skämmas.