Trettonde söndagen efter trefaldighet, Jeremia 38:7-13

Eved-Melek var svart – han var från Nubien, nuvarande Sudan, han var eunuck, så han hade breda höfter och pipig röst, och han var slav. Han var inte just någon man hade djup respekt för. Ändå var det han som fick se till att dra upp Jeremia ur brunnen och på så sätt rädda hans liv. Varför gjorde han det? Ja, det var inte av medmänsklighet, det kan jag lova, för den tanken var inte uppfunnen än.

När Eved-Melek hastar iväg och knyter ihop alla klädtrasor han kan hitta så kanske han helt enkelt tänker på lagens ord att om ens åsna faller ner i en brunn på sabbaten så är det tillåtet att dra upp den. Även om nu Jeremia var en åsna så förtjänade han i alla fall samma behandling som sina fyrbenta likar. Det har alltså inte med medmänsklighet att göra, för han skulle ju göra det även för en åsna. Men det har definitivt med lagen att göra.

Så denna svettiga och fjolliga, gamla och tjocka svarte man som rotar efter klädtrasor i sin garderob, han visar sig förstå lagen bättre än alla de laglärda. Och till och med hans namn är en rebus. Eved-Melek, kungens slav. Eller: slaven som är en konung. I honom anar vi Kristus.

Åttonde söndagen efter trefaldighet, Jeremia 7:1-7

När är Herrens tempel inte Herrens tempel? Ja, det är lätt att se att det inte har med det yttre att göra. Det har inte med byggnadens rikedom eller skönhet att göra, inte med rikedomen i riten som utspelar sig där, inte i hur mycket offer man bär fram eller hur mycket kollekt man ger.

Det är bara en sak som spelar roll: om människorna där möter Gud och följer Guds lag, om vi förtrycker invandraren, änkan och den faderlöse och låter oskyldigt blod flyta. Därmed är det inte prästerna och de heliga som avgör om en byggnad är Herrens tempel eller ej. Det är invandraren, änkan och den faderlöse, de fattiga, de förtryckta, de utstötta. Inte de som stoltserar med lagen, utan de som är beroende av lagen, som har fallit mellan maskorna i det sociala skyddsnätet. Helt enkelt de som är queera.

Sexagesima, Jeremia 23:23-29

Är jag bara Gud på nära håll, säger Herren, och inte Gud långt borta? Är jag bara en Gud för somliga men inte för andra? Är jag bara en Gud för de präktiga, bara en Gud för de ljusa dagarna? De som säger det, de profeterar lögn.

Guds ord är för alla, men det är inte en börda för de svaga. Det är inte en Prokrustessäng där det som sticker ut ska huggas av. Nej, det är ett ord av befrielse, ett ord med tyngd, ett ord som slår sönder förtryckande strukturer och skapar livsrum för alla.

Är inte mitt ord som en eld, säger Herren, en slägga som krossar klippan?

Tacksägelsedagen, Jeremia 31:3-6

Det är en vision av lycka och glädje som Jeremia presenterar, av oskuldsfulla nöjen och glädjedans. Men för att göra en sådan glädje möjlig krävs rättvisa, som märks i frasen att de som planterar själva får skörda frukten. Inte bara får de leva länge nog att se vingårdarna de planterat växa upp, utan de får också behålla dem och deras frukter.

Att få smycka sig så som man själv känner för och att få visa sin glädje utan att bli hånad och bespottad, det är just en utopi för många av oss. Men det är en utopi som Gud har lovat att vi ska få se en dag. Om inte idag, så imorgon.

Den helige Johannes döparens dag, Jeremia 22:1-4

Noblesse oblige. Med makt följer ansvar. Liksom Jeremia sändes till Judas kung för att erinra honom om hans ansvar och skyldigheter, så är det idag vi som hela tiden måste erinra dem som sitter, om inte på Davids tron, så på nyckelposter i kyrkan, att inte kärnka invandraren, den faderlöse och änkan. Att inte heller kränka homo- och bisexuella, intersexuella eller transpersoner, inte heller dem som lever ensamma eller utan barn.

De som har makt att påverka har ansvar för allt det våld som utövas dagligen, med järnrör eller lagstiftning, genom utfrysning, förtal eller diskriminering. Bara om vi tar allt sådant på allvar och upprättar en nolltolerans mot diskriminering är vi värdiga att färdas genom portarna, in i gudsriket.

Andra söndagen i påsktiden, Jeremia 18:1-6

Allt förändras. I varje fall allt mänskligt. Alla system som människor har byggt upp, alla uppdelningar i rätt och fel som vi gör, alla gränser vi drar, allt och alla som vi stänger ute, allt det förändras.

En dag ska våra efterkommande se på oss med samma nedlåtande ögon som vi betraktar våra föregångare med. Tänk om vi bara kunde förhålla oss öppna och inse att alla våra perspektiv är mänskliga och begränsade, och att Gud alltid kommer att skicka oss tillbaka till drejskivan, ända tills den dag då vi äntligen gör hans vilja.

Tredje söndagen i påsktiden, Jeremia 23:3-8

Det är inte lätt att leva i exil, mitt ibland folk som talar ett annat språk, klär sig och beter sig annorlunda och som tittar snett på en själv när man talar, klär sig och beter sig som man är van vid och som känns naturligt. Det är den erfarenhet som det judiska folket bar med sig från den babyloniska fångenskapen och det är en erfarenhet som HBTQ-personer av idag lever med hela tiden.

Då är det en tröst att veta att vi inte är glömda av Gud, lika lite som det judiska folket var glömda. Och liksom Gud en gång förde dem ut ur Egypten, så ska Gud en gång ge oss nya herdar, som ska valla oss så att vi inte längre behöver vara ängsliga och rädda. Och ingen av oss ska gå förlorad. Så säger Herren.