Tionde söndagen efter trefaldighet, Första korinterbrevet 12:4-11

Vi har så många olika gåvor. Vi är bögar och flator, fjollor och dragkings, feminister och transpersoner, kroppsbyggare och veganer (och några kroppsbyggande veganer), kandelaberbögar och anarkafeminister. Och hos var och en framträder Anden så att den blir till nytta.

Man kan fråga sig varför vi ska förena oss på grundval bara av våra sexuella preferenser eller vår könstillhörighet, men då missar man poängen. För vårt sätt att uttrycka vårt kön och vår sexualitet är bara början. Jag tror att vi som inte passar in i normerna har en unik möjlighet att uppleva det gudomliga. Präster och schamaner har i alla tider varit könsöverskridare, därför att Gud i bokstavlig mening är könsöverskridande. Låt oss ta vara på det, och komma ihåg att om vi föraktar varandra, då föraktar vi oss själva. För nådegåvorna är olika, men Anden är densamma.

Nionde söndagen efter trefaldighet, Lukas 16:1-13,

Som homo-, bi- eller allra särskilt transsexuell så är man alltid sårbar. Sårbar för smädelser, förtal och diskriminering. Så länge man är populär och allt går en väl kan man till och med inbilla sig att man är accepterad, men så fort ens popularitet börjar sjunka så kommer smädelserna, och ofta anklagelserna, ofta för allsköns otukt. Dessa anklagelser behöver varken vara sanna eller uttalade för att göra oss stor skada, precis som förvaltaren i berättelsen, som blev avskedad utan att någon frågade efter om han var skyldig eller ej.

Men förvaltaren var klok nog att knyta kontakter medan han kunde och skaffade sig vänner som kunde ta emot honom i sina hyddor när andra lämnade honom i sticket. Även vi behöver slå vakt om vår solidaritet. För om vi homon, bin och transpersoner inte ställer upp för varandra, vem ska då göra det?

Åttonde söndagen efter trefaldighet, Matteus 7:13-14

I romanen Zen och konsten att sköta en motorcykel far berättarjaget Amerika runt på sin motorcykel tillsammans med sin tolvårige son. Kanske inte så oväntat uppstår det en del konflikter mellan dem, men det är först i slutet av romanen som berättarjaget plötsligt inser att sonen, som sitter bakom honom, har fått ägna hela resan åt att stirra in i hans rygg. Det är inte konstigt att han blir vresig.

Den sortens obetänksamhet är häpnadsväckande vanlig bland dem som är privilegierade, de som vandrar den breda vägen och aldrig skulle komma på tanken att vända sig om och fråga efter hur de som sitter bakom har det.

Kristi förklaringsdag, Lukas 9:28-36

Första gången jag hörde ”I will survive” visste jag inte att det var en gayklassiker. Men jag visste omedelbart att det var en sång som talade till mig och jag fullständigt älskade den. Det gör jag fortfarande.

Men idag kan jag bättre förstå varför. Idag är jag en del av gay-samhället, en del av en gemenskap som påminner mig om att jag inte är ensam, om att många andra känner och upplever samma sak som jag. Och varje gång jag hör Gloria Gaynor sjunga ”I will survive” - då vet jag plötsligt vem jag är och att jag inte är ensam.