Tredje söndagen i fastan, Jesaja 59:14-17

Jag hade en hetsig diskussion på nätet nyligen. Det gällde huruvida en (förmodligen påhittad) person kunde bli kränkt av regnbågsflaggor i kyrkan. En rad liberala människovänner slöt genast upp för att försvara denna persons rättigheter och lät därmed homofober och heteronormativa inta ytterligare lite av det rum som vi hbt-kristna kämpat oss till.

Men Jesaja visste det, Jesus visste det och alla som har varit i närkamp med ondskan vet det: Det går inte att argumentera med homofober, sverigedemokrater och andra fascister. De spelar nämligen inte enligt reglerna. Om du hittar ett vattentätt argument för att slå omkull deras bibeltolkning (eller vad det vara månde) så byter de bara fot och fortsätter. De har nämligen en agenda som inte har något med yttrandefrihet eller respekt för andra att göra.

Därför kommer aldrig några välmenande liberala argument och ingen felciterad Voltaire i världen att hjälpa när det gäller att driva det onda tillbaka utan bara en kompromisslös helig vrede. Med det menar jag inte att vi ska sänka oss till deras nivå utan att vi inte ska nedlåta oss till att argumentera med dem.

Därför att det som frågan gäller inte ska behöva argumenteras om: omsorgen om alla människors rättigheter och - när dessa rättigheter kommer i konflikt – att särskilt värna om de svaga, dessa mina minsta som Jesus talade om. Vilka dessa är är inte alltid så lätt att se och det kan finnas olika uppfattningar om det. Men det finns ingen ursäkt för att någonsin avvika från den ambitionen, och Jesu minsta lär knappast vara de som blir upprörda av regnbågsflaggor för att de inte kan utöva sin religion utan att kränka andra.

Tionde söndagen efter trefaldighet, Första Korinthierbrevet 12:12-26

Om vi kristna är en enda kropp så är Paulus ord till oss glasklara. "[D]e delar som vi skäms för omger vi med så mycket större anständighet, något som de anständiga delarna inte behöver." Det betyder att de människor i vår gemenskap som vi skäms för behöver vi omge med så mycket större anständighet. Men det betyder inte att vi ska bemöta dem med distans och fnysningar eller sätta näsan i vädret. Nej, det betyder att vi ska bemöta dem med moralisk anständighet, med ett schysst bemötande, och att tänka extra noga på hur vi är mot dem, något som vi inte behöver med dem som vi redan tycker om.

Bönsöndagen, Lukas 18:1-8

Det kanske inte är artigt av KRISS och projektet Religion <3 HBT att insistera på att få en plats vid Jesusmanifestationen, men det har givit en genklang och väckt frågan om huruvida HBT-personer är en kategori som ska bemötas på sina egna villkor eller inte. Enligt somliga är det ett politiskt ställningstagande att säga ja till detta men inte att säga nej. Man kunde lika gärna hävda motsatsen.

Det är kanske inte artigt, men det är inte genom att ha sinne för det passande som man åstadkommer förändring. Rosa Parks var inte artig när hon satte sig på en sittplats reserverad för vita och vägrade resa sig. För artighet är anpassning till normer som i sin tur har anpassats till de härskande.

Normen är som den orättfärdige domaren i Jesu liknelse, den fruktar inte Gud eller bryr sig om människor, och så länge den inte blir ifrågasatt kan den fortsätta att verka. Ända tills det kommer en liten arg tant, en fattig änka med rätten på sin sida, och hotar att slå den mäktige domaren på käften (den bokstavliga innebörden av bibeltexten). Då händer det plötsligt saker. För det är som Hoola Bandoola sjunger: "Ingenting förändras av sig själv."

Alla helgons dag, Lukas 6:20-26

"Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill inge människorna någon slags känsla, själen ryser inför tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst." (Hjalmar Söderberg)

"Saliga är ni när man för Människosonens skull hatar er och stöter bort er och smädar er och gör ert namn avskytt", säger Jesus till oss idag. Men kyrkorna idag gör ofta något värre. De ignorerar oss och vänder oss ryggen. När man inte passar in i heteronormen eller de andra outtalade normer som styr dem är man inte välkommen. Men oftast får man inget veta. Det bildas bara ett tomrum omkring en, det där tomrummet som själen ryser inför, det som är det svåraste av allt att uthärda.

Men kyrkan är inte Kristus. Ingen kyrka är det. På sin höjd så gästas de av honom. Så lyssna på hur han fortsätter:

"Gläd er på den dagen, och dansa av fröjd, ty er lön blir stor i himlen. På samma sätt gjorde ju deras fäder med profeterna." Så låt oss dansa av fröjd idag, alla mina queera syskon, så ses vi i himlen sedan.

Tacksägelsedagen, Salomos vishet 7:15-22

Det finns spår i världen efter Guds skapargärning, det råder det inget tvivel om, och särskilt inom människan, som är skapad till Guds avbild. Men Guds skapelse rymmer också mysterier, och det är höjden av högmod att tro sig kunna genomskåda den till fullo.

Att tro sig veta att obligatorisk heterosexualitet är en del av den skapelsen, det är att göra sig till kung över tid och rum, och att trotsa allt vi vet om historien, om olika mänskliga kulturer och om djurens beteende.

Det är vackert att låta sig ledas av visheten och att försöka "skåda Gud på ryggen", som Linné uttryckte det, genom att försöka förstå naturen. Men att göra det utan att först pröva sina förutfattade meningar, det gör ingen människa glad.

Som Tage Danielsson uttrycker det: "Utan tvivel är man inte klok."

Den helige Mikaels dag, Första Moseboken 28:10-17

Jakob var fjollan i sin familj. Han hade ljus röst, slät hy och gillade att hänga mamma i kjolarna. Han var verkligen inte den som hans far hade tänkt ge sin välsignelse. För att få den måste han nästan göra sig till dragking, genom att iklä sig en mer traditionell mansroll, och till och med då är han nära att avslöjas av sin pipiga röst.

För många av oss är det en ständig kamp att hela tiden leva upp till det kön vi tilldelats, och för Jakob är det en fråga om liv och död, och när han väl lurat av sig far hans välsignelse måste han fly för att inte bli ihjälslagen av sin mer normativa bror.

Det är när han är på flykt som han somnar i ödemarken och drömmer om glitter och glamour, och om en trappa som går ända upp i himmelen. Det är då han inser att Gud inte bara är de normativas Gud utan att han, den utstötte och avvikande, faktiskt är bäraren av Guds välsignelse.

Fjortonde söndagen efter trefaldighet, Första Korinthierbrevet 1:10-13

"Har Kristus blivit delad?" frågar Paulus sarkastiskt. Eller snarare "Har Kristus blivit utskiftad", som man utskiftar ett arv, där var och en tar sin del. Det är ju ingen hemlighet direkt att arvstvister lockar fram det sämsta hos människan.

Men arvet efter Kristus är inte av samma slag som arvet efter en rik släkting. Det är till sin natur odelbart. Det tillkommer alla i lika mån. Så de som försöker stänga kyrkans dörrar och förbehålla frälsningen för några få, de har inte förstått uppståndelsens sanna innebörd.