Det är en gåta hur människor kan vara varmt troende kristna och samtidigt så fulla av hat. Som homosexuell kan jag inte upphöra att förundras över de hätska tonfallen i debatten. För även om man menar att homosexualitet (för att inte tala om andra sexualiteter) är synd, så varför skulle det vara så viktigt att man är beredd att kränka människor så grovt och i extrema fall ta till våld? Det är en plågsam insikt att en kristen tro, hur stark den än är, inte gör en människa bättre – inte ens lite. Det kan få vem som helst att tvivla.
Alla har vi druckit ur den andliga klippan Kristus, eller för att tala med Anselm, diat vid Kristi bröst. Men ändå är det så många kristna som ännu är kvar i öknen, och som kanske föredrar det framför att gå in i det förlovade landet där alla är lika värda. Det är en smärtsam utmaning för oss alla. Förmår vi älska våra fiender eller måste vi dö i öknen? För det är bara när jag orkar möta den som kränker mig med kärlek och respekt som jag kan gå in i himmelriket.
