Berättelsen om den rike mannen och Lasaros är en isande påminnelse om att vi aldrig får slå oss till ro. Det är en påminnelse om att den som vi föraktar allra mest, den personen är också det egentliga provet på vår tro. Älskar vi vår nästa som oss själv? När vi behandlar människor som Lasaros, som fick dö i rännstenen, då visar vi tydligt att vi inte gör det. Och om vi inte gör det, då kan det kvitta om vi följer de andra buden.
Jag tror att många av oss HBT-personer har känt oss som Lasaros många gånger, som den som inte får komma in, utan ligger vid porten och bara önskar att vi fick äta resterna från de där riktiga kristnas bord. Och ibland får vi det, liksom på nåder. Men andra gånger är det vi som är den rike mannen. När vi försöker framställa oss som anständiga och tar avstånd från politiskt inkorrekta transpersoner, promiskuösa bisexuella, fjolliga bögar eller gapiga flator och menar att de ger homosexuella dåligt rykte, då rör vi oss på farliga vägar. För vi är inte anständiga, någon av oss. Under kläderna är vi alla fullständigt nakna. Och gudskelov för det.
