Tionde söndagen efter trefaldighet, Josua 28:16-18

Amoreerna var ett folk som dominerade Mellanöstern ungefär 2000 f.Kr, och sedan uppgick i andra folk. Vid Josuas tid bör de mest ha varit ett dunkelt minne, och ännu mer så när Josuas bok skrevs många hundra år senare. De är snarare en synonym för kananéerna, en annan obestämd term för "de där andra".

På senare tid har det varit flera obehagliga artiklar i Kyrkans tidning, som tar HBT-frågorna som en ursäkt för att tala illa om muslimer. Det är livsviktigt att vi inte går i den fällan. För det är samma tänkande som skapar islamofobi som homofobi, att stöta ut och helst utrota "de där andra".

Vi måste kämpa för en värld som tillåter mångfald. Om det betyder att vi själva måste ändra oss så är det hög tid.

Nionde söndagen efter trefaldighet, Lukas 16:1-13

Den ohederlige förvaltaren är en figur inspirerad av den romerska komedin. Han är en paradoxal figur som förvaltar enorma rikedomar men själv inte äger något, en som dansar på randen till avgrunden. Precis som parasiten är han en hjälplös figur som är beroende av andras välvilja och sin egen list.

Såsom queera i en heteronormativ kyrka är vi också fast i ett nät av dubbelbestraffningar. För att skapa oss ett livsrum måste vi ibland omtolka Bibeln lika radikalt som den ohederlige förvaltaren gör med skuldebreven. Och Herren gillar det, för skuldebreven var ju inte rättfärdiga till att börja med. Likaså måste vi lära oss att omvälva tolkningar som inte är rättfärdiga för att skapa oss ett livsrum här där vi alltid kommer att vara beroende av den ohederliga heteronormen.

Åttonde söndagen efter trefaldighet, Jeremia 7:1-7

När är Herrens tempel inte Herrens tempel? Ja, det är lätt att se att det inte har med det yttre att göra. Det har inte med byggnadens rikedom eller skönhet att göra, inte med rikedomen i riten som utspelar sig där, inte i hur mycket offer man bär fram eller hur mycket kollekt man ger.

Det är bara en sak som spelar roll: om människorna där möter Gud och följer Guds lag, om vi förtrycker invandraren, änkan och den faderlöse och låter oskyldigt blod flyta. Därmed är det inte prästerna och de heliga som avgör om en byggnad är Herrens tempel eller ej. Det är invandraren, änkan och den faderlöse, de fattiga, de förtryckta, de utstötta. Inte de som stoltserar med lagen, utan de som är beroende av lagen, som har fallit mellan maskorna i det sociala skyddsnätet. Helt enkelt de som är queera.

Kristi förklarings dag, Lukas 9:28-36

När Jesus kommer ut inför sina bästa vänner, när han verkligen visar vem han är i hela sin glans, då är Petrus första impuls att bygga hyddor. Han vill så gärna stanna där uppe och bosätta sig där.

När man tänker rätt på det är kyrkan, med all sin glans, allt sitt prål och alla sina institutioner med maktmissbruk och andra avarter som jag ibland blir så trött på, den är egentligen bara en hydda som människor uppfört för att få vara nära Gud.

Det är en trösterik tanke. För allt människor har skapat, med de murar som är mellan människor och de orättvisor som finns inbyggda i mänskliga institutioner, det kommer att vissna bort. Bara Guds nåd består för evigt.

Sjätte söndagen efter trefaldighet, Första Korinthierbrevet 9:19-26

Alla som tillhör en minoritet är tvåspråkiga. Alla vi queera är duktiga på att anpassa oss till den heterosexuella världen och att smälta in mer eller mindre väl. Vi ska inte anpassa oss mer. Assimilation har aldrig fungerat för någon minoritet.

Det är de privilegierade som måste möta oss på vår hemmaplan om det ska bli någon förändring. Liksom Jesus eller Paulus inte drog sig för att äta tillsammans med syndare och tullindrivare så är den viktigaste förändringen att den som hör till inne-gruppen gör avkall på sitt försteg och öppnar sig för det annorlunda.

Och i något avseende så är vi alla privilegierade, även vi som blir diskriminerade i något avseende, saker vi gärna tar för givet, vare sig det är att vi är vita, friska eller att vi har ett entydigt och socialt accepterat kön. Först när vi blir medvetna om att vi faktiskt är privilegierade kan vi skapa en värld där alla är välkomna och behandlas som fullvärdiga människor.

Apostladagen, Psaltaren 40:6-12

På en ö i Norge går en man som kallar sig kristen omkring och mördar barn. Metodiskt skjuter han ihjäl unga människor, många, många fler än jag orkar tänka. Det sker inte i affekt utan det är noggrant planerat. Jag mår illa av sorg, vrede och hjälplöshet. Och av skam.

För jag kan inte värja mig för att den här mannen är kristen, att han är en del av ett nätverk av andra kristna som tycker som han. Som tycker att de som kallar Gud vid ett annat namn eller de som inte delar ens åsikter inte förtjänar att leva.

Jag skäms för att han har kunnat finna bekräftelse för dessa åsikter i den bok som jag älskar, i den skrift jag håller helig. Och för att åsikter som hans får framföras på nätet, i riksdagen och ibland till och med i våra kyrkor. Av människor som kallar sig kristna.

Jag kan inte säga att den mannen inte är kristen. Det finns alldeles många som säger att jag inte är kristen och de ljuger. Jag vill inte vara som de. Som han. Men jag vill inte heller säga att han är kristen när han så tydligt gör djävulens verk. Som jag inte tror på. Men ibland måste man.

Idag skäms jag att vara kristen. Men om jag inte vore det skulle jag inte orka hoppas.

Fjärde söndagen efter trefaldighet, Psaltaren 62:2-9

Det är inte så lätt att vara queer och kristen. Det är många som ansätter en och ifrågasätter ens tro, som om det bara fanns ett sätt att vara kristen.

De som gör så respekterar inte andra människor. De är bara intresserade av att förgöra alla som inte tycker som de. De älskar svek, med munnen välsignar de, men i sitt hjärta förbannar de.

Ofta måste jag uppbjuda mina yttersta krafter för att inte bli som de, och det är inte alltid jag lyckas. Men när jag är ensam med Gud finns aldrig de problemen.

Från Gud kommer min hjälp och min ära. Gud är min tillflykt, min starka klippa.