Det finns en grekisk myt som berättar om när Demeter, livets gudinna, var deprimerad och inte ville äta, och hur då en gammal käring vid namn Baubo fick henne att skratta genom att dra upp kjolen och visa sin fitta. Så återkom livet till världen.
När folket har avfallit till dansen kring guldkalven och svikit både Gud och Mose så att de båda är alldeles modfällda, då moonar Gud Mose när denne gör anspråk på att få se Guds ansikte. Mose får stå i en klippskreva medan Gud går förbi och till slut så visar Gud honom sin bakdel. Mose skrattade och skrev nya stentavlor och så återkom livet till världen.
När vi alla drabbas av för stort allvar och tror att vi ensamma besitter sanningen, att vi har funnit den korrekta politiska linjen, har knäckt livets gåta eller hittat sanningen om Gud, då står Gud alltid beredd att moona oss och återföra oss till livet.
söndag 18 januari 2015
tisdag 6 januari 2015
Trettondagen, Matteus 2:1-12
De mest oskyldiga misstag kan ibland få de mest förödande konsekvenser. Så var det när de österländska stjärntydarna förstod att en kung hade fötts i Judéen och genast begav sig till det kungliga palatset. Detta självklara antagande kostade otaliga nyfödda barn livet.
Idag är det många som vill kalla sig queerteologer. Men de verkligt queera perspektiven hittar man inte i palatsen, bland de privilegierade. Där föds bara våld och förtryck. Det queera föds i sårbarhet, en helig sårbarhet. H C Andersens lilla sjöjungfru visste vad det kostar att vara tvungen att göra våld på sig själv för att passa in: att man förlorar sin röst och att varje steg känns som att gå på knivar. Att någon gång ha känt detta, det är att vara queer.
Det är i den sårbarheten och smärtan som vi måste börja vårt tänkande och åter finna vår röst, i det som skaver, som en sten i skon. För Herodes verktyg kommer aldrig att riva Herodes hus.
Idag är det många som vill kalla sig queerteologer. Men de verkligt queera perspektiven hittar man inte i palatsen, bland de privilegierade. Där föds bara våld och förtryck. Det queera föds i sårbarhet, en helig sårbarhet. H C Andersens lilla sjöjungfru visste vad det kostar att vara tvungen att göra våld på sig själv för att passa in: att man förlorar sin röst och att varje steg känns som att gå på knivar. Att någon gång ha känt detta, det är att vara queer.
Det är i den sårbarheten och smärtan som vi måste börja vårt tänkande och åter finna vår röst, i det som skaver, som en sten i skon. För Herodes verktyg kommer aldrig att riva Herodes hus.
söndag 4 januari 2015
Söndagen efter nyår, Första Samuelsboken 3:1-10
Eli fick aldrig sova. Gång på gång blev han väckt av den unge Samuel som tjänade hos honom i templet, som kom och väckte Eli och påstod att han hade ropat på honom. Men Eli var en klok man så han blev inte arg utan sa vänligt åt Samuel att gå och lägga sig igen. Men tredje gången gick det upp en talgdank för Eli och han insåg att det var Gud som ropade på Samuel. “Mitt barn” sa han. “Det är Gud som ropar på dig. Gå och hör efter vad Gud vill dig.”
Idag får vi välsigna alla de föräldrar och andra vuxna som möter egensinniga, kanske rentav queera barn som vägrar följa normerna utan går sin egen väg, och särskilt tacka för de kloka föräldrar som inte blir arga utan förmår att vänligt säga: “Mitt barn, det är Gud som ropar på dig. Gå och hör efter vad Gud vill dig.”
Idag får vi välsigna alla de föräldrar och andra vuxna som möter egensinniga, kanske rentav queera barn som vägrar följa normerna utan går sin egen väg, och särskilt tacka för de kloka föräldrar som inte blir arga utan förmår att vänligt säga: “Mitt barn, det är Gud som ropar på dig. Gå och hör efter vad Gud vill dig.”
fredag 26 december 2014
Annandag jul, Apostlagärningarna 6:8-15
Varför stenar man en människa istället för att helt enkelt slå ihjäl henne? Jo, man gör så för att det inte ska finnas någon enskild som är ansvarig. Genom att många kastar varsin sten drar ingen enskild blodskuld över sig. Blodskuld uppstår därför att det är något fruktansvärt att döda en människa, något som får själva jorden att skrika första gången det händer. Men när någon döms till att stenas, då finns det inte en enskild hand som kastar den dödande stenen. Då är hela folket gemensamt ansvarigt. När en moské brinner är också hela folket ansvarigt, oavsett vems hand som kastade bomben. För den som angriper en av oss angriper oss alla.
Stefanos namn betyder krans eller krona, vilket får mig att undra om han är en verklig person eller en symbol, en symbol för de modiga män och kvinnor som fick sätta livet till under Jesus-rörelsens första år. Hans brott var att han var fylld av nåd och kraft och gjorde stora tecken och under. Och jag ska säga att den som kommer till vårt land med två tomma händer och lyckas bygga sig ett liv här, eller den som överlevt en barndom eller ett vuxenliv där en ständigt blir hånad och diskriminerad för sin hudfärg, för sin tro, för sin sexualitet eller sitt könsuttryck och ändå inte blir bitter eller destruktiv, det är en människa som är fylld av nåd och kraft, en människa som gör stora tecken och under.
Men en sådan människa kommer att få fiender, precis som Stefanos. Och om de inte kan hävda sig i en öppen debatt (vilket de sällan kan) så kommer de att anklaga henne för att försöka förändra heliga traditioner, att angripa denna heliga plats och lagen. Och om det vill sig illa kommer de att få henne stenad.
Men den mest fruktansvärda lärdomen av berättelsen om Stefanos är att många goda människor också kommer att kasta sten. Många fina och förträffliga människor (jag är inte sarkastisk nu) kommer att tycka att det visserligen är tråkigt men att de som föll offer för våld och förföljelse inte borde ha provocerat så mycket, att de hade sig själva att skylla. För även Paulus tyckte att det var bra att han dödades.
Stefanos namn betyder krans eller krona, vilket får mig att undra om han är en verklig person eller en symbol, en symbol för de modiga män och kvinnor som fick sätta livet till under Jesus-rörelsens första år. Hans brott var att han var fylld av nåd och kraft och gjorde stora tecken och under. Och jag ska säga att den som kommer till vårt land med två tomma händer och lyckas bygga sig ett liv här, eller den som överlevt en barndom eller ett vuxenliv där en ständigt blir hånad och diskriminerad för sin hudfärg, för sin tro, för sin sexualitet eller sitt könsuttryck och ändå inte blir bitter eller destruktiv, det är en människa som är fylld av nåd och kraft, en människa som gör stora tecken och under.
Men en sådan människa kommer att få fiender, precis som Stefanos. Och om de inte kan hävda sig i en öppen debatt (vilket de sällan kan) så kommer de att anklaga henne för att försöka förändra heliga traditioner, att angripa denna heliga plats och lagen. Och om det vill sig illa kommer de att få henne stenad.
Men den mest fruktansvärda lärdomen av berättelsen om Stefanos är att många goda människor också kommer att kasta sten. Många fina och förträffliga människor (jag är inte sarkastisk nu) kommer att tycka att det visserligen är tråkigt men att de som föll offer för våld och förföljelse inte borde ha provocerat så mycket, att de hade sig själva att skylla. För även Paulus tyckte att det var bra att han dödades.
torsdag 25 december 2014
Juldagen, Lukas 2:1-20
Jag lekte inte med dockor när jag var liten. Pojkar gjorde inte det helt enkelt. Och det var synd, för man kan lära sig mycket genom att leka med dockor. Många relationer och identiteter kan prövas ut, många känslor kan luftas och uttryckas. Det finns så mycket mer än mamma-pappa-barn.
Jag tror att en anledning att Jesusbarnet är så populärt, långt utöver de två korta omnämnandena i Bibeln, är att det för oss är som en Gud-docka. I Jesusbarnet uppenbarar sig Gud för oss i en ofarlig gestalt. Man behöver inte oroa sig för att Jesusbarnet ska slå en med blixten eller så, något man aldrig kan vara riktigt säker på när det gäller den vuxne Gud.
Precis som med en docka som kan gosas och pysslas med, som i stunder när livet gör ont kan få ta emot hårda törnar, och som vid andra tillfällen glöms bort alldeles och blir liggande någonstans, så är Jesusbarnet för oss. För en gångs skull är det vi som är stora och Gud som är liten.
Och jag tror att det är bra. För alla relationer mår bra av att man byter roller någon gång. Att den som alltid tröstar också får bli tröstad. Att den som alltid är stark får vara svag. Och att den som annars bara glider med får ta ansvar.
Det kan gå lite fel ibland och det kan bli några hårda törnar. Men Gud tål det. Och relationer och identiteter kan prövas ut, känslor luftas och uttryckas. Hur ska vi annars bli vuxna?
Jag tror att en anledning att Jesusbarnet är så populärt, långt utöver de två korta omnämnandena i Bibeln, är att det för oss är som en Gud-docka. I Jesusbarnet uppenbarar sig Gud för oss i en ofarlig gestalt. Man behöver inte oroa sig för att Jesusbarnet ska slå en med blixten eller så, något man aldrig kan vara riktigt säker på när det gäller den vuxne Gud.
Precis som med en docka som kan gosas och pysslas med, som i stunder när livet gör ont kan få ta emot hårda törnar, och som vid andra tillfällen glöms bort alldeles och blir liggande någonstans, så är Jesusbarnet för oss. För en gångs skull är det vi som är stora och Gud som är liten.
Och jag tror att det är bra. För alla relationer mår bra av att man byter roller någon gång. Att den som alltid tröstar också får bli tröstad. Att den som alltid är stark får vara svag. Och att den som annars bara glider med får ta ansvar.
Det kan gå lite fel ibland och det kan bli några hårda törnar. Men Gud tål det. Och relationer och identiteter kan prövas ut, känslor luftas och uttryckas. Hur ska vi annars bli vuxna?
onsdag 24 december 2014
Julnatten, Hebreerbrevet 1:1-6
”Jag skall vara hans fader och han ska vara min son”, säger Gud till David. Men innebörden i detta är inte att Gud och David båda är män. David var förvisso man men Gud, som skapade människan till sin avbild till man och kvinna, rymmer uppenbarligen i sitt väsen båda dessa kön och förmodligen en hel mängd som vi ännu inte upptäckt.
Nej, här talar Gud till oss efter vårt mänskliga förstånd. Och Gud använder inte ordet ”son” om David, om Jesus och om hela Israels folk för att säga att de alla är män (för Israels folk rymde minst två kön och förmodligen en hel mängd som vi ännu inte upptäckt). Nej, ordet son betyder här arvtagare, för det var bara söner som hade arvsrätt.
Vad Gud säger är till David, till Jesus, till Israels folk och faktiskt till oss alla (oavsett kön) är följande: ”Mitt barn, du är alltid hos mig och allt mitt är ditt. För du är min arvtagare, den som en dag ska fullborda mitt verk.”
Nej, här talar Gud till oss efter vårt mänskliga förstånd. Och Gud använder inte ordet ”son” om David, om Jesus och om hela Israels folk för att säga att de alla är män (för Israels folk rymde minst två kön och förmodligen en hel mängd som vi ännu inte upptäckt). Nej, ordet son betyder här arvtagare, för det var bara söner som hade arvsrätt.
Vad Gud säger är till David, till Jesus, till Israels folk och faktiskt till oss alla (oavsett kön) är följande: ”Mitt barn, du är alltid hos mig och allt mitt är ditt. För du är min arvtagare, den som en dag ska fullborda mitt verk.”
söndag 7 december 2014
Andra söndagen i advent, Mika 4:1-4
"Var och en ska sitta under sin vinstock och sitt fikonträd och ingen ska hota honom." Detta är ett av mina favoritbibelcitat, för jag tycker att det är en så tröstande tanke, att Gud har valt ut en liten jordplätt åt varje människa, tillräckligt stor för att leva på, och med ett fikonträd dessutom som kan få representera rätten till sin egen sexualitet och sitt könsuttryck. Det är sannerligen inte för mycket begärt.
Idag när hot och hat tack vare teknikens utveckling har blivit så enkelt att det är vardag för otaliga människor är det kanske viktigare än någonsin att erinra sig att hot och hat inte är vad Gud vill. Faktum är att det är raka motsatsen till vad Gud vill. Vad Gud vill är att vi ska få tillfälle att sitta under vårt fikonträd och pilla oss i naveln, ensamma eller tillsammans, i fred.
De av oss som är synligt annorlunda eller som är modiga nog att stå för vilka de är är förstås extra utsatta. Därför är det viktigt att inte lämna någon i sticket, för de är våra spejare. Hotar man någons fikonträd så hotar man allas. Det är vårt livsrum man kränker när man försöker driva ut oss ur det offentliga rummet. Och de som säger att vi ska vara tysta och inte ställa till med bråk gör samma sak fast de inte förstår det.
Guds rike är nämligen öppet för alla utan undantag. "Folken ska strömma dit, folkslag i mängd ska komma." Sådan är Guds vilja. Så om någon försöker driva bort eller tysta oss eller andra så får vederbörande med oss att göra. Med oss alla. Och med Herren Sebaot.
Idag när hot och hat tack vare teknikens utveckling har blivit så enkelt att det är vardag för otaliga människor är det kanske viktigare än någonsin att erinra sig att hot och hat inte är vad Gud vill. Faktum är att det är raka motsatsen till vad Gud vill. Vad Gud vill är att vi ska få tillfälle att sitta under vårt fikonträd och pilla oss i naveln, ensamma eller tillsammans, i fred.
De av oss som är synligt annorlunda eller som är modiga nog att stå för vilka de är är förstås extra utsatta. Därför är det viktigt att inte lämna någon i sticket, för de är våra spejare. Hotar man någons fikonträd så hotar man allas. Det är vårt livsrum man kränker när man försöker driva ut oss ur det offentliga rummet. Och de som säger att vi ska vara tysta och inte ställa till med bråk gör samma sak fast de inte förstår det.
Guds rike är nämligen öppet för alla utan undantag. "Folken ska strömma dit, folkslag i mängd ska komma." Sådan är Guds vilja. Så om någon försöker driva bort eller tysta oss eller andra så får vederbörande med oss att göra. Med oss alla. Och med Herren Sebaot.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)