Tionde söndagen efter trefaldighet, Första korinterbrevet 12:4-11

Vi har så många olika gåvor. Vi är bögar och flator, fjollor och dragkings, feminister och transpersoner, kroppsbyggare och veganer (och några kroppsbyggande veganer), kandelaberbögar och anarkafeminister. Och hos var och en framträder Anden så att den blir till nytta.

Man kan fråga sig varför vi ska förena oss på grundval bara av våra sexuella preferenser eller vår könstillhörighet, men då missar man poängen. För vårt sätt att uttrycka vårt kön och vår sexualitet är bara början. Jag tror att vi som inte passar in i normerna har en unik möjlighet att uppleva det gudomliga. Präster och schamaner har i alla tider varit könsöverskridare, därför att Gud i bokstavlig mening är könsöverskridande. Låt oss ta vara på det, och komma ihåg att om vi föraktar varandra, då föraktar vi oss själva. För nådegåvorna är olika, men Anden är densamma.

Nionde söndagen efter trefaldighet, Lukas 16:1-13,

Som homo-, bi- eller allra särskilt transsexuell så är man alltid sårbar. Sårbar för smädelser, förtal och diskriminering. Så länge man är populär och allt går en väl kan man till och med inbilla sig att man är accepterad, men så fort ens popularitet börjar sjunka så kommer smädelserna, och ofta anklagelserna, ofta för allsköns otukt. Dessa anklagelser behöver varken vara sanna eller uttalade för att göra oss stor skada, precis som förvaltaren i berättelsen, som blev avskedad utan att någon frågade efter om han var skyldig eller ej.

Men förvaltaren var klok nog att knyta kontakter medan han kunde och skaffade sig vänner som kunde ta emot honom i sina hyddor när andra lämnade honom i sticket. Även vi behöver slå vakt om vår solidaritet. För om vi homon, bin och transpersoner inte ställer upp för varandra, vem ska då göra det?

Åttonde söndagen efter trefaldighet, Matteus 7:13-14

I romanen Zen och konsten att sköta en motorcykel far berättarjaget Amerika runt på sin motorcykel tillsammans med sin tolvårige son. Kanske inte så oväntat uppstår det en del konflikter mellan dem, men det är först i slutet av romanen som berättarjaget plötsligt inser att sonen, som sitter bakom honom, har fått ägna hela resan åt att stirra in i hans rygg. Det är inte konstigt att han blir vresig.

Den sortens obetänksamhet är häpnadsväckande vanlig bland dem som är privilegierade, de som vandrar den breda vägen och aldrig skulle komma på tanken att vända sig om och fråga efter hur de som sitter bakom har det.

Kristi förklaringsdag, Lukas 9:28-36

Första gången jag hörde ”I will survive” visste jag inte att det var en gayklassiker. Men jag visste omedelbart att det var en sång som talade till mig och jag fullständigt älskade den. Det gör jag fortfarande.

Men idag kan jag bättre förstå varför. Idag är jag en del av gay-samhället, en del av en gemenskap som påminner mig om att jag inte är ensam, om att många andra känner och upplever samma sak som jag. Och varje gång jag hör Gloria Gaynor sjunga ”I will survive” - då vet jag plötsligt vem jag är och att jag inte är ensam.

Sjätte söndagen efter trefaldighet, Första Kungaboken 19:19-21

När Elia kastar sin mantel över Elisha är det inte så lätt att förstå det erotiska i den gesten, men han gör faktiskt samma sak som Boas gör med Rut på tröskgolvet (vi skulle kanske säga höskullen). ”Bred ut din mantel över mig, du är min skyldeman”, ber hon, och när han gör det så händer det något på flera plan. Det är en erotisk förening och samtidigt något av en adoption.

Det är lite som att för första gången bli förälskad i någon av samma kön. Eller för en homosexuell att bli förälskad i någon av motsatt kön. Det är en erotisk förening, men också något av en adoption, en kallelse in i ett nytt sätt att leva. ”Du förstår väl vad jag har gjort med dig”, säger Elia till Elisha. Det är en erotisk förening, något av en adoption, och början på ett nytt liv, ett liv fyllt av ande.

Den helige Johannes döparens dag, Lukas 1:67-80,

En av de mest provocerande bilderna i Ecce Homo-utställningen har varit bilden som gestaltar Jesu dop. Tydligen är det besvärande att tänka sig Jesus naken, och jag har också fått höra att Johannes hand på Jesu höft befinner sig nedanför ”tafsgränsen”.

Men alla bilderna i Ecce Homo har ju en verklighetsbakgrund, och när jag fick veta att de två männen på bilden var ett par när den togs, då får gesten en helt annan innebörd. Det blir en gest av intimitet snarare än utmanande. Och det är en spännande och lite svindlande Jesusbild: en Jesus som vågar vara intima med oss, som vågar komma riktigt nära. För mellan älskande finns inga ”tafsgränser”.

Fjärde söndagen efter trefaldighet, Lukas 6:36-42

Det är uppfriskande att höra Jesus gå till storms mot hyckleriet, men jag tycker att han är väl sträng när han uppmanar hycklaren att ta bort bjälken ur sitt eget öga. För om man har en bjälke i ögat, hur ska man då kunna se den, för att inte tala om att uppbåda kraft till att ta bort den.


Det kräver hjälp av minst två andra att lyckas baxa bort bjälken utan att skada ögat, och hycklaren själv måste hjälpa till. Det är ett stort och samtidigt känsligt projekt.


Att komma tillrätta med homofobi och ren elakhet är inte gjort i en handvändning, men till dess kan vi åtminstone slappna av beträffande grandet vi eventuellt har i ögat. Det brukar gå att blinka bort.