Bönsöndagen, Första Kungaboken 3:5-14

Salomo bad Gud om vishet och fick det. Den sattes på prov när två prostituerade kvinnor kom till honom med ett olösligt problem. Båda hade fött barn samma kväll, men bara ett av barnen hade överlevt natten. Då tog modern till det döda barnet och bytte ut det mot den andra kvinnans barn. Hennes motiv var förmodligen ekonomiska, eftersom barn var den tidens pensionsförsäkring, särskilt för ensamstående kvinnor. Eftersom det inte fanns några vittnen fanns det inget sätt att veta vem som talade sanning. Salomos dom var att låta hugga barnet i två, varpå den äkta modern lät den andra kvinnan få barnet hellre än att låta det dö.

Detta lär oss några saker om Salomos vishet: han höll sig inte för fin för att lösa ett gnabb mellan två horor. Och han visste att skilja på det som sker av kärlek och det som sker av vinningslystnad. Den visdomen önskar jag oss alla.

Femte söndagen i påsktiden, Galaterbrevet 5:13-18

Paulus använder ordet "köttet" på många olika sätt. Ibland betyder det rätt och slätt "kroppen" eller "människan", men när det som här betecknar en kosmisk kraft som står i motsättning till anden så betecknar det något så mycket mer.

"Mänskligt, alltför mänskligt" skulle man kanske kunna översätta det. Men det viktigaste är att det oftast syftar på girighet och maktmissbruk och bara indirekt och i andra hand på sexualitet eller sexuellt begär.

I dagens text handlar det om konflikter inom församlingen, om frestelsen för en del att omskära sig för att kunna framstå som bättre och heligare än andra. Detta vore en katastrof för församlingen enligt Paulus, inte för att omskärelsen i sig är något dåligt, utan för att det skulle skapa en gradering av människor som hotar att göra hela församlingen om intet.

Det är frihetens paradox att den innefattar friheten att göra slut på friheten. Den frestelsen måste vi motstå.

Fjärde söndagen i påsktiden, Andra Moseboken 13:20.22

När Gud leder israeliterna genom öknen visar sig Gud i en molnpelare om dagen och i en eldpelare om natten. Det har förstås med synligheten att göra, men det visar också att Gud visar sig som det fundamentalt annorlunda. Och ett annat ord för annorlunda är "queer". Det är genom det annorlunda, det som utmanar våra förutfattade meningar, genom att vidga våra horisonter och ständigt vara i rörelse, som vi når det förlovade landet.

Tredje söndagen i påsktiden, Johannes 10:22-30

Ända sen urminnes tider har kungar framställt sig själva som en herde för folket, som tar ansvar för dem och leder dem dit det behövs. Det är en sådan herde som judarna (eller rättare judéerna) ville ha. Det är sådan som de vill att Jesus ska vara, en riktig karl, en machoman som pekar med hela handen.

Men Jesus visar på att han redan har visat vilken sorts herde han är, dels genom sin undervisning men ännu mer genom de tecken han gjort. Men han stämmer inte in i den bild de har. De hör inte till hans får. De har inte uppövat rätt sorts känslighet.

Likadant tycks det ofta som att de som är privilegierade - ofta men inte bara medelålders heterosexuella män - är helt tondöva när det gäller att uppfatta andra och nya sätt att visa kärlek, nya sätt att leva tillsammans. De skulle aldrig kunna acceptera den mjukare ledarstil som Jesus står för.

Annandag påsk, Johannes 20:19-23

Vem kan förlåta synder? Alla är nog överens om att det är bara Gud, men en del menar att Gud har delegerat detta till kyrkan. Jag har svårt att tänka mig det, annat än i den meningen att kyrkan är kallad att förkunna Guds förlåtelse, men däremot inte att hålla inne med förlåtelsen efter eget gottfinnande.

Ser man till evangelierna så är det de svaga och sårbara, de minsta hos Matteus, Lazarus hos Lukas, som är dem som man behöver vända sig till om man söker förlåtelse, inte prästerskapet. Även hos Johannes visar Jesus lärjungarna sina händer och sin sida.

Jag tror att det är vår sårbarhet som är det mest Kristuslika hos oss. Det är när vi får kontakt med den som vi kan ta emot helig ande. Och det är ur den som förlåtelsen kan gro. Inte ur några institutioner.

Långfredagen, Jesaja 53:1-12

Bradley Manning, en öppet homosexuell man som avslöjade militära hemligheter, bland annat förbrytelser mot civila irakier sitter idag fängslad under tortyrliknande förhållanden - utan rättegång. Precis som korsfästelsen är Mannings öde menat att statuera ett exempel för dem som trotsar makten.

"Han blev fängslad och dömd och fördes bort, men vem ägnade hans öde en tanke?
Han blev utestängd från de levandes land, straffad för sitt folks brott."

Femte söndagen i fastan, Första Johannesbrevet 1:8-2:2

Jag mår lite illa varje gång kyrkan talar om synd. Och det har en mycket enkel förklaring. Alltför många gånger har jag fått höra av kristna av olika schatteringar att min kärlek till min man, som utan jämförelse är det finaste i mitt liv, är synd. Det är inte ett litet misstag; det är ett kardinalfel, som för mig har rubbat förtroendet för hela talet om synd och syndabekännelse i kyrkan idag.

Och det är synd, i ordets sanna mening. Det är synd, för det för oss bort från Gud, eftersom det förstör vårt språk och gör det svårt att uttrycka just det som för oss bort från Gud. Jag tror att väldigt mycket av det som vi är vana att betrakta som synd inte alls är synd, och att mycket som vi inte reagerar alls på faktiskt är synd. Sex är till exempel inte synd. Inte i sig. Men hela vår vardag är synd, för vi förbrukar mer resurser än som tillkommer oss.

Samtidigt tror jag att det är farligt att förlägga all skuld till individen. Det mesta av den synd som präglar våra dagliga liv ligger på en nivå som vi själva inte kan påverka. Bara tillsammans kan vi skapa förändring. Ingen syndabekännelse i världen kan förändra detta.