Fjärde söndagen i påsktiden

Misshagliga kroppar har människor alltid strävat efter att hålla ifrån sig. Till och med när man bar fram offerdjurens blod i templet så dumpade man kadavren utanför stadsmuren. Där dumpade man också sopor, och där begravde man sina döda. Det var en plats som var både rituellt oren och ohälsosam, men ändå fanns det människor som var hänvisade till att leva på sådana platser: de som var beroende av andra människor men som de andra inte ville kännas vid. Sjuka, brottslingar, de som plågades av demoner, de fick leva där utanför i marginalen. Men genom att Jesus led och dog just på den platsen, den plats ingen ville veta av, så helgade han både platsen och de människor som gjort den till sin.

Även vi vill helga alla de platser och människor som ingen vill veta av genom att gå ut till honom utanför lägret och dela hans smälek. Här på jorden har vi ingen stad som välkomnar oss, men vi söker den stad som ska komma.

Fastlagssöndagen, Första Korinthierbrevet 13:1-13

Jag blir alltid lite illa till mods när jag hör Kärlekens lov på bröllop. Det är en text som är så vacker att den blir lite förrädisk, för vi hör inte vad den egentligen säger. I själva verket är det inte alls några bra råd för tvåsamhet som ges: att bära allt, tro allt, hoppas allt och uthärda allt kan ju vara rent katastrofalt i en relation som präglas av misshandel eller missbruk, som tyvärr alltför många relationer gör. Då är det viktigt att våga säga nej och ibland till och med bryta upp.

Försöker jag då rätta Paulus? Inte alls. För Paulus skriver inte till par. Han menar tvärtom att även den som är gift helst ska leva som om den inte vore det, att äktenskapet och tvåsamheten inte ska vara fokus i våra liv. Istället skriver han till församlingar om att låta kärleken flöda fritt.

Vi ska hälsa alla våra medkristna med en helig kyss, så som man behandlar familjemedlemmar. Vi ska alla bokstavligen vara en enda stor familj, och det är ingen liten utmaning. I den situationen kommer Paulus ord till sin rätt, för då är det avgörande att inte vara utmanande, inte självisk och inte brusa upp, att inte ha sin glädje i orätten utan glädjas med sanningen. Allt detta är nödvändigt för att en gemenskap, en församling, ska kunna fortleva, att vi förmår tona ner oss själva, ha tålamod och glädjas med sanningen, det vi har gemensamt. Då kan vi i den hämta ny kraft att leva tillsammans.

Det är en kärlek som inte är begränsad till tvåsamhet eller heterosexualitet, utan som omfattar alla. Det är en kärlek som spränger alla gränser, trotsar alla hinder och som ger oss en försmak av Guds kärlek till oss. För ännu ser vi en gåtfull spegelbild; då ska vi se ansikte mot ansikte.

Kyndelsmässodagen, Första Johannesbrevet 1:5-7

Om en sak är judendom, kristendom och islam eniga: Gud är barmhärtig. Det är den i särklass viktigaste sanningen i alla våra tre religioner (liksom i många andra) och det upprepas gång på gång i alla våra heliga skrifter. Det betyder att om vi ska lära oss att förstå Gud så måste vi lära oss barmhärtighet. Och barmhärtighet är inte välgörenhet. Den vanligaste bilden i alla våra heliga skrifter är en mors kärlek till sitt barn (när den är som bäst), kompromisslös och starkare än döden, som Guds kärlek till oss. Men barmhärtighet kan också översättas med generositet. För vi kanske inte förmår älska alla människor, men vi kan alltid vara generösa.

Den muslimska teologen Riffat Hassan höll igår på Teologifestivalen ett långt tal och bevisade noga att om vi ska tala om Gud så måste vi tala med barmhärtighet, alltså med generositet. För om vårt tal och våra slutsatser är obarmhärtiga och ogenerösa, om våra slutsatser blir homofoba eller rasistiska eller förtryckande mot någon enda människa, då har vi tänkt fel och måste börja om. För om vi säger att vi har gemenskap med Gud men vandrar i mörkret, då ljuger vi. Ingen teologi som leder till hat och förtryck är av Gud. För Gud är ljus och inget mörker finns i Gud.

Så länge vi famlar i mörkret så kommer vi att snubbla in i varandra och göra varandra illa. Det är därför vi inte ska möta ont med ont. Mörker fördrivs inte med mörker. Först i generositetens ljus kan vi se varandra, först då kan vi börja ana Gud.

Tredje söndagen efter trettondagen, Romarbrevet 1:16-17

“Så du tycker att när man knullar ska man göra det i röven?” Det fick en kvinnlig kyrkomötesledamot höra efter att hon röstat för att öppna äktenskapet för samkönade par. Hur barnslig och malplacerad en sådan kommentar än må vara så fångar den något väsentligt - att samkönad kärlek är anstötlig för somliga, rentav skamlig.

Men om någon finner att ett rövknull är mer anstötligt än en korsfäst Messias, då har hen inte förstått vad vare sig korsfästelse eller Messias är. Korsfästelse är en förnedring som är värre än en våldtäkt, det är att helt tillintetgöra en människa och rista in maktens överlägsenhet på hennes hjälplösa kropp. Och Messias är inte bara en person och ledstjärna, Messias förkroppsligar vår skiraste längtan och vår djupaste kärlek.

Paulus förkunnar en korsfäst Messias, och han skäms inte för det. För evangeliet är en Guds kraft som räddar den som tror, alltså den som förstår att hålla samman korsfästelse och Messias i samma mening och som förstår skammen i detta, en övermäktig skam som får en att vilja sjunka genom jorden och försvinna. Inför en korsfäst Messias kan du aldrig mer säga: “Jag är i alla fall inte en sån där”, aldrig mer vara stolt. Men du behöver heller aldrig skämmas för att du är människa.

För inför en korsfäst Messias finns det ingen skam mer, ingen anledning att skämmas för något alls, rövknull eller ej. Ingenting är skamligt, utom det som hindrar evangeliet.

Andra söndagen efter trettondagen, Andra Mosebok 33:18-23

Det finns en grekisk myt som berättar om när Demeter, livets gudinna, var deprimerad och inte ville äta, och hur då en gammal käring vid namn Baubo fick henne att skratta genom att dra upp kjolen och visa sin fitta. Så återkom livet till världen.

När folket har avfallit till dansen kring guldkalven och svikit både Gud och Mose så att de båda är alldeles modfällda, då moonar Gud Mose när denne gör anspråk på att få se Guds ansikte. Mose får stå i en klippskreva medan Gud går förbi och till slut så visar Gud honom sin bakdel. Mose skrattade och skrev nya stentavlor och så återkom livet till världen.

När vi alla drabbas av för stort allvar och tror att vi ensamma besitter sanningen, att vi har funnit den korrekta politiska linjen, har knäckt livets gåta eller hittat sanningen om Gud, då står Gud alltid beredd att moona oss och återföra oss till livet.

Trettondagen, Matteus 2:1-12

De mest oskyldiga misstag kan ibland få de mest förödande konsekvenser. Så var det när de österländska stjärntydarna förstod att en kung hade fötts i Judéen och genast begav sig till det kungliga palatset. Detta självklara antagande kostade otaliga nyfödda barn livet.

Idag är det många som vill kalla sig queerteologer. Men de verkligt queera perspektiven hittar man inte i palatsen, bland de privilegierade. Där föds bara våld och förtryck. Det queera föds i sårbarhet, en helig sårbarhet. H C Andersens lilla sjöjungfru visste vad det kostar att vara tvungen att göra våld på sig själv för att passa in: att man förlorar sin röst och att varje steg känns som att gå på knivar. Att någon gång ha känt detta, det är att vara queer.

Det är i den sårbarheten och smärtan som vi måste börja vårt tänkande och åter finna vår röst, i det som skaver, som en sten i skon. För Herodes verktyg kommer aldrig att riva Herodes hus.

Söndagen efter nyår, Första Samuelsboken 3:1-10

Eli fick aldrig sova. Gång på gång blev han väckt av den unge Samuel som tjänade hos honom i templet, som kom och väckte Eli och påstod att han hade ropat på honom. Men Eli var en klok man så han blev inte arg utan sa vänligt åt Samuel att gå och lägga sig igen. Men tredje gången gick det upp en talgdank för Eli och han insåg att det var Gud som ropade på Samuel. “Mitt barn” sa han. “Det är Gud som ropar på dig. Gå och hör efter vad Gud vill dig.”

Idag får vi välsigna alla de föräldrar och andra vuxna som möter egensinniga, kanske rentav queera barn som vägrar följa normerna utan går sin egen väg, och särskilt tacka för de kloka föräldrar som inte blir arga utan förmår att vänligt säga: “Mitt barn, det är Gud som ropar på dig. Gå och hör efter vad Gud vill dig.”