Tionde söndagen efter trefaldighet, Matteus 18:18-22

De som har lärt mig mest om förlåtelse är de av mina vänner som är vegetarianer eller veganer. Det finns många argument för att äta vegetariskt, de flesta bra och några dåliga. Trots detta har vegetarianer sällan eller aldrig anmärkt på att jag äter kött, eller tagit avstånd från mig på grund av detta. Vi har helt enkelt anpassat oss. Man tar lite hänsyn och undviker vissa ämnen (om man inte är beredd att följa diskussionen dit den bär), och när man äter tillsammans så får man se till att alla kan äta gott, vare sig man äter samma mat eller olika. Det innebär inte att de ger avkall på sin övertygelse, men genom sitt tysta föredöme utövar de ett envist inflytande på mig, och innerst inne vet jag att de har rätt.

Jag önskar att vi kristna kunde göra likadant.

Nionde söndagen efter trefaldighet, Ordspråksboken 3:27-32

"Tvista inte med någon utan fog, med en som inte har gjort dig något ont."

Jag tror att nästan allt ont som vi inom kristenheten gör mot varandra, och särskilt det som HBTQ-personer och andra minoriteter får stå ut med varje dag, kunde undvikas om vi lärde oss att leva upp till denna enkla devis.

Att leva och låta leva kan vara en utmaning men vi är inte kallade till att rätta till allt ont i världen, särskilt inte med våld (och våld kan ta sig många former, inte minst maktmissbruk), hur frestande det än kan te sig.  Mycket måste vi lämna i Guds händer.

Åttonde söndagen efter trefaldighet, Matteus 7:22-29

Vissa schatteringar inom kristenheten talar ofta och gärna om "klassisk kristendom", som om det fanns något sådant. Som om inte kristenheten från allra första början, till och med innan Jesu död, var full av olika tolkningar och stridande viljor. Och Jesus lät dem hållas. Mångfalden är en nödvändighet för en rörelse om den ska överleva. 

Ofta brukar det med "klassisk kristendom" förutom att man är emot homosexualitet och aborter koka ner till att man profeterar högljutt om Jesus. Om de gör underverk kan man diskutera men de har onekligen gjort storverk för fattiga och missbrukare.

Till människor som alldeles liknar dessa säger Jesus: "Jag känner er inte. Försvinn härifrån, ni ondskans hantlangare." Det är en tankeställare för oss alla. Hur goda vi än tror att vi är så är det inte säkert att Jesus skulle vilja kännas vid våra handlingar. Det är helt enkelt som Tage Danielsson säger. "Utan tvivel är man inte klok."

Kristi förklarings dag, Andra Korinthierbrevet 3:9-18

När Mose kom ner från Sinai strålade hans ansikte av Herrens härlighet, så att han var tvungen att dölja sitt ansikte med en duk för att inte skrämma slag på folk. Härlighet, det är ett uttryck för den respekt som tillkommer någon, något som kan ta sig uttryck i ett slags strålglans, en stjärnstatus.

Ännu i denna dag hänger den slöjan kvar när Bibelns texter läses och citeras. Vi möter dem med en så stor vördnad att vi inte knappt kan läsa eller förstå dem. Inte som Mose som talade med Gud ansikte mot ansikte, utan som den förskrämda folkmassan som är hänvisad till att göra vad de blir tillsagda.

Men så är det inte längre (och var nog aldrig riktigt menat att vara), för idag talar Kristus till oss ansikte mot ansikte. Och alla vi som utan slöja för ansiktet skådar Herrens härlighet förvandlas till en och samma avbild. Den som upplever kärleken istället för att dyrka den behöver aldrig vara rädd, oavsett hur många regler hen bryter, så länge hen respekterar kärlekens egna lagar. För genom Anden får vi en visshet som inte är beroende av någons stjärnstatus, och inte är filtrerad genom en dammig duk av gamla böcker och predikanter. Där Herrens ande är, där är frihet.

Sjätte söndagen efter trefaldighet, Amos 7:10-15

"Jag är ingen profet", sa profeten Amos. "Jag är en vanlig människa. Men ibland måste man säga ifrån:" Amos, som kanske är den lilla människans främste försvarare, som ber om att rätten ska få strömma fram som vatten och spola bort dem som säljer den fattige för ett par skor, han är ingen proffstalare. Han är en vanlig människa som håller boskap och odlar fikon och helst skulle fortsätta med det.

Likaså är de bästa talespersoner vi hbtq-personer kan få inte proffspolitiker eller aktivister. De är vanliga människor som har fått nog. Människor som talar inte för att främja sin karriär eller bygga sitt varumärke utan för att skapa en lite rimligare värld, där man kan få hålla boskap och odla fikon ifred. Människor som du eller jag - eller kanske rentav du eller jag.

Apostladagen, Första Petrusbrevet 2:4-10

För dem som inte tror har stenen som husbyggarna ratade blivit en stötesten, en sten som ligger ivägen och som de snubblar på. Och de gör det därför att de inte känner igen kärleken när de ser den. Där vi ser samkönad kärlek ser de bara en förvänd sexdrift. Men när de inte känner igen kärleken så känner de inte igen Kristus.

Likadant med människor som har en könsidentitet som inte passar in i snäva ramar, för somliga blir de en stötesten för dem som inte känner igen sanningen när de ser den. Men vi - homo, bi, trans eller vad vi än är, vi är ett utvalt släkte, ett heligt folk. Vi som förut var ett folk är nu Guds folk. Och vi är kallade att visa vägen till Guds rike.

En ledtråd: Man känner igen det på att människor älskar varandra och på att alla är sig själva utan förbehåll.

Den helige Johannes döparens dag, Lukas 1:57-66

Att få ett nytt namn är en viktig händelse för många transpersoner, ofta ett namn man valt själv och som uttrycker den man är. För Johannes gick denna process mycket fortare, tack vare att hans föräldrar hade fått en gudomlig uppenbarelse som sa dem vem han skulle bli och vad han skulle heta, trots att det inte fanns någon i hans släkt som bar det namnet. 

För många föräldrar till homo-, bi- eller transsexuella så kommer det ofta som en överraskning att ens barn inte är den man tror. Men tack vare lyhördhet, ödmjukhet och mycket kärlek så lyckas ändå många följa sina barn i deras process och bejaka deras namn och identitet. Och även om det inte sker med stora åthävor så är det ändå ett Guds under som sker, varje gång.